Nej, vissa dörrar ska man inte öppna

Jamen åhhhhhh!

Igen.

Denna gång: Annan Orsak.

Jävlar. Liksom.

Tre års terapi.
Naket, Avskalat, Rätt ut ur Roten,
har jag lagt Där. Hos Honom. Faktiskt.

Nu gungar det plötsligt.
Som om Allt jag trodde låg i säkert förvar plötsligt är ute och flyter.

Jag är. Mycket Ledsen.
Och Ensam.
Sjukt jävla snorEnsam.

Känner mig Övergiven.

Tror, att jag vet, att Terapeuten har förälskat sig i mig.
Att det räckte med att jag såg honom som Man, om än bara för en kort stund, för att han skulle gå in i något han inte planerat.

Ironiskt nog.
Han tyckte det var en bra idé att vi skulle utforska vår relation, för att ta reda på vad som händer med mig i möten med män.
Som en liten extrabonus fick vi alltså också reda på vad som hände med honom, som man, i mötet med mig, som kvinna.
Och det, var ungefär precis samma sak som det som brukar hända.

Och jag. Står återigen. I Ensamheten.
Och undrar: Finns det män som orkar bära sina egna känslor?
Som tar ansvar?
När inte ens ett proffs klarar av att ställa sina egna behov åt sidan.

Helvete.
Liksom.