Ateistens Dotter

Den Långa Vägen.
Förbi Rädslorna.
Genom Smärtorna.

Över All Oförståelse.
Varför? Gör? Du Såhär? Mot mig?

Jag tänker Offrets tankar.
Säkert är det så.
Men jag har aldrig givit upp.
Med en Dåres Envishet har jag kämpat för Rätten till Mina Känslor:

Så Många.
Så Starka.
Så Friska,
faktiskt.

Har velat Lita På. Tro på.
Någon.
Men. Har inte lärt mig. Än.
Inte lärt mig hitta, till Dem Som Man Kan Lita På.

Det är Ensamt, men jag är inte längre Rädd för Ensamheten.
Jag är bara Rädd för att Sveken ska dämpa Mitt Inres Färger.

Däremot. Tror jag, på Något:
Att Störst av Allt är Kärleken.
Och, att det går, att komma tillbaka till den jag föddes - En Fri Själ.
Som högaktningsfullt skiter i, att Fadern är en Fanatisk Ateist.

...

Har velat Gråta. I dagar. Men hindrats av praktikaliteter som Arbete och Umgänge.

Men Nu. Kom nu Tårar!
Jag välkomnar er.

Tänk Om

Det är något visst med Kyrkor.
Har alltid varit.
För mig.

Jag känner mig Hemma, i dem.
När jag kommer till en plats jag aldrig varit på är det första jag undrar - Vad har de för Kyrka här?
Så vill jag se den, Uppleva den.

Friden?
Att något är Sant?
Något jag hör till?

Jag vet inte.

Midnattsmässan inatt. Omagisk.
Det var som det var.

Nattvarden, Prästens Ögon, kändes... osäkra.
Men vad vet jag?

Köpte sex Ljus. Kysste vart och ett av dem innan jag tände dem. Fyllde varje enskilt Ljus med en liten mikrobön, en specifik och stor Önskan.

När jag vandrar ner genom gången, tillbaka till min plats, förstår jag att min lilla ceremoni vid Ljusen varit föga privat.
Nåja.

Jag sitter i en Kyrka och det är Midnattsmässa och plötsligt vågar jag tänka tanken...
Tänk om... Tänk om jag skulle strunta i alla praktiska hinder, tänk om jag ändå skulle pröva...
Tänk om jag på riktigt skulle kunna gå den världsliga vägen för att få en världsligt bekräftad plats i något som jag redan tillhör.

Tänk Om...

Tänk om jag skulle läsa till Präst?

!

Allra Vackraste Virtuella Vän...

Jag önskar Dig:
Fridfullhet
Innerlig Glädje
Ljus
Tro
Hopp
& Kärlek

Må Du vara i sådant Du Vill
Må Du få det Du bäst Behöver

KärlekKärlekKärleksTankar,
till Dig. Och Dig och Dig.
Till Alla.

Vaknar...

...ur en Annan Dröm där:

Jag håller. Och blir Sviken.
Är Långt.
Borta.


Vill.
Lära Mig.
Att Hålla.
Mig.

Hålla Mig Själv.

Vuxet?

Bestämmer mig för att återta Eftergiften.

Bokar således av februari-mötet.

Påtalar för Terapeuten att jag tycker att det kommit in saker i Terapirummet som inte hör hemma där.

Han beklagar och replikerar med att han tror, citat:
"...vad som pågår i dig i relation till oss handlar delvis om mönster till män."

Jahaja.

Lägg det på mig.
Gör gärna det.

Jag är ju så jävla bra på att bära. Åt andra.

GAH!!!

Somnar...

...till slut till en Dröm.













Den är Varm och Trygg och jag, är Mycket Lycklig.

Jag Håller. Och är Hållen.
Är.
Hemma.

Det är jag...

...som har Nattskiftet.
Det är jag som ställer Frågorna.
Jag som söker Svaren.
Det är Jag.
Som söker Sanningen.

I Nattens Mörker letar jag efter Honom.
Han, som sett mer av mig, än Någon Annan.

Han, som inte borde ha önskat något av mig för egen del.
Han, som när han upptäckte att det var det han gjorde, borde ha avsagt sig uppdraget jag givit honom.

Han känner mig. Så väl, känner han mig.
Jag känner inte honom. Inte hans berättelser och drömmar.

Men Svaret jag står med nu, är detta:
Jag. Vill veta. Honom.

Och det. Är inte bra.

Nej, vissa dörrar ska man inte öppna

Jamen åhhhhhh!

Igen.

Denna gång: Annan Orsak.

Jävlar. Liksom.

Tre års terapi.
Naket, Avskalat, Rätt ut ur Roten,
har jag lagt Där. Hos Honom. Faktiskt.

Nu gungar det plötsligt.
Som om Allt jag trodde låg i säkert förvar plötsligt är ute och flyter.

Jag är. Mycket Ledsen.
Och Ensam.
Sjukt jävla snorEnsam.

Känner mig Övergiven.

Tror, att jag vet, att Terapeuten har förälskat sig i mig.
Att det räckte med att jag såg honom som Man, om än bara för en kort stund, för att han skulle gå in i något han inte planerat.

Ironiskt nog.
Han tyckte det var en bra idé att vi skulle utforska vår relation, för att ta reda på vad som händer med mig i möten med män.
Som en liten extrabonus fick vi alltså också reda på vad som hände med honom, som man, i mötet med mig, som kvinna.
Och det, var ungefär precis samma sak som det som brukar hända.

Och jag. Står återigen. I Ensamheten.
Och undrar: Finns det män som orkar bära sina egna känslor?
Som tar ansvar?
När inte ens ett proffs klarar av att ställa sina egna behov åt sidan.

Helvete.
Liksom.

Terapeuten som Grät

I tre års tid har jag med viss regelbundenhet suttit i en svart fåtölj i ett Mellanrum. Och det har varit sjukt bra. Terapeuten har varit den bästa, ever.

Han har guidat mig genom mina minnen och jag, har läkt.
Sorgehav har krympt till Sorgepölar och jag står starkare och närmre mig själv än någonsin.
Mitt förtroende för honom har varit Stort. Hans intuition är enastående.
Hos honom har jag känt mig Självklar och Trygg.

För en tid sedan uttalade jag min oro, över mina man-val. Och samtidigt min önskan. Att sluta välja dem som inte orkar bära sitt eget.

Han ställer frågan: Hur mycket Du får du vara tillsammans med män?

Det verkade som en bra idé att undersöka detta.
Terapeuten föreslog att vi skulle inventera Vår Relation. Eftersom han är Man och jag är Kvinna.
Jag kände mig tveksam.
Men.
Mitt Förtroende var så Enormt och jag litade på att han hade En Plan.
(Han har gjort några riktigt briljanta grejer tidigare för att få mig att få fatt i Viktiga Känslor.)

Detta hände för ett par veckor sedan.
Han började med att berätta om Mig. Hur Han, ser Mig.
Det var vackra saker. Kloka saker. Iakttagelser som jag kände igen mig i.
Sen kommer det som verkligen förvirrar.
Det finns Skäl, säger han, att han inte har höjt taxan för mig som han gjort för alla andra.
Att han gör sig fri på kvällstid för att kunna träffa mig.
Skälet är, att jag berikar honom. Att det är en sådan Glädje för honom att få möta mig.

Jag tror att det är där jag tappar. Utan att fatta. Då.
Så ber han mig att jag ska berätta hur jag ser honom, kan jag se honom som Man?
Undrar han.
Jag börjar klokt med att replikera att jag inte VILL göra det. För att hela vårt förhållande bygger på att jag ser honom som Terapeut. Möjligtvis som en Mycket Bra Människa. Men ingenting annat.

Men jag är ju Man också, säger han.

Och kanske är det så att jag på ett omedvetet plan plockar upp att han önskar något, har förväntningar. Och att jag kanske, på grund av det rabatterade priset, är Skyldig honom något. Kanske är det därför jag trevar mig fram, på den Smala Stigen, till Terapeuten som Man.
Och jag ska inte förneka att något händer.
En Dörr som skulle hållits stängd, Öppnas.
Något skakar min Verklighet och genom Tårarna hör jag mig själv säga att jag undrar, hur det skulle vara, att träffa en Man som är som Han, som Terapeuten.

När vi tar farväl vet jag att Ingenting någonsin kommer bli som Förr igen. Vi avtalar ändå ett nytt möte.

Den sedvanliga Lättheten och Klarsyntheten som alltid kännetecknat mitt tillstånd efter tidigare besök hos Terapeuten uteblir den här gången.

Men en massa andra känslor kommer istället:
Förvirring. Besvikelse. Sorg. Irritation. Ilska. Blandat med den där stora kärleken för allt gott han gjort för mig. Med sin vanligtvis karaktäristiska klokhet.
Till slut landar jag i någonting som skulle kunna beskrivas som Stillestånd. Det kändes så viktigt att höra honom innan jag förkastade hans agerande. Jag hoppades att han skulle avslöja att det som hände vid vårt förra möte bara var en del av en sinnrik plan, iscensatt av Terapeuten för att levla upp mig ytterligare.

Så kom Idag. Dagen då vi skulle ses.

På den uppvärmda och snöfria trottoaren var mina Steg särskilt Stadiga.
Jag visste vad jag behövde fråga. Vad jag behövde veta.
Det var inte svårare än så.

Jag sitter i den svarta fåtöljen och Han försöker vara Terapeut igen.
Men Allt är Annat.
Detta säger jag:
Allt är Annat och jag vill veta vad du vill. Med mig.

Han vill mig väl. Säger han. Aldrig något annat.
Han säger att han känner sig väldigt Naken. Att det som hände förra gången fick honom att tumla runt i flera dagar efteråt.
Nu är det jag som ställer frågorna.
Han svarar snällt. Nästan lydigt.

Det Uppenbara sipprar ut i rummet som ett serum.

Han säger att det är en väldigt Skör Plats vi befinner oss på nu.
Skör som i att Något kan gå Sönder? frågar jag.
Om man inte är Försiktig, svarar han.

På något sätt försöker han återta sin plats som Terapeuten.
Han ställer terapeut-frågor.
Men jag. Kan inte. Svara.
Jag är inte Lydig.

Det går inte. Säger jag.
Det här funkar inte längre.
För jag, känner mig inte Trygg.

Han har mycket Vackra Bruna Ögon.
Nu vet jag hur han ser ut när han gråter.
- Det är något Mycket Viktigt som händer här just nu, säger han och fortsätter:
- Jag vet inte vad det är, bara att det är Viktigt.

Nu vet jag vad som händer med mig när man tar in Attraktion i ett TerapiRum.
Då är det inte längre Terapi.

Han plågades svårt av Skuld. Ångrade vad han gjort.
Insåg att det var ett Dåraktigt tilltag att ställa oss mittemot varandra som Man och Kvinna.
Han bad om Ursäkt hundra genom sina tårar.
På något sätt, vackra tårar.

Självklart Förlät jag. Vet verkligen att han inte hade Ont Uppsåt.
Jag har aldrig sett så mycket av Honom som idag.
Så märkligt...

Han ville inte gå med på att det skulle vara så att vi inte skulle ses mer.
Jag känner igen det där. Och jag måste undra:
Vad det är som skapar den reaktionen?
Kanske var det en eftergift att föreslå ett avstämningsmöte om ett par månader.
Det fick honom att börja andas igen.

Trots den där Eftergiften är jag nöjd.
Jag tog mina känslor på Allvar och agerade därefter.

Om han är gift, Terapeuten?
Jo. Sedan säkert 20 år tillbaka.
Säkert Lyckligt också.

Om Att Bära

Jag fostrades till att Bära.
Andras Känslor.

Men jag föddes ta mig tusan inte till det.

Nu. Tillbaka till Mitt.

Där jag mår bra.
Så Himla Bra, faktiskt.

Oh vilket Party

Tydligen Ofrånkomligt.
Vi måste ta Adjö.
Farväl.
Hej då!

Han gjorde mig till sin Frälsare och det gick så långt att jag till och med grät hans ogråtna tårar.
Men det var då jag förstod, att:
Det här är inte min Ledsnad.

Jag är nog bäst Ensam ändå.
Då vet jag vad som är vems.

Det är Lucia och jag gråter

Idag,
vill jag att Allt ska vara Vackert.

Inga Bomber.
Ingen Rädsla.
Ingen Grymhet och Ondska.

Idag vill jag möta dig med mitt varma, öppna hjärta och jag vill se dig, jag menar verkligen Se Dig.

Och jag önskar att det kan få räcka.
Trots, att jag kan se fler.
Tack vare, att jag kan se fler.

Och att jag vill Möta Dig. Och dig och dig och dig.

Om vi inte kan hitta till Kärleken inom oss är vi förlorade.
Om vi inte tror att den finns där, har vi gått för långt.

För långt bort från Oss Själva.

När jag själv får välja Jul

Nej tack. Säger jag.
Till Ursprungsfamiljen som i kombinerade bönanklagelser vädjar om min medverkan.

Det är så Uppenbart:
Det är inte för min skull de vill att jag ska vara med.
Det är för deras.

Kanske lämnar jag dem i obehagliga Ekon från Förr när min plats står tom?

Min Ursprungsfamilj är inte en Plats där jag kan hämta Kraft.
Nej, i min Ursprungsfamilj blir jag av med den.

Igår fick jag ett tredje desperat rop från Syster 2 där hon i ett sms undrar om hon kan göra något för att jag ska vilja fira där, hos henne, med dem.
Efter 24 timmar har jag letat fram mitt svar:

"Just själva Julafton är viktig för mig.
I år vill jag ta mig själv på allvar och ge mig det jag behöver och vill ha.
Just på själva julafton.

Jag vill äta jullunch hos bästa vännerna.
Jag vill vara med och läsa Julevangeliet.
Jag vill hänga med mina älskade döttrar och jag vill gå på Midnattsmässa.
Det är så jag vill ha det, och få vara där jag är för min egen skull.

Nu är det ju som det är mellan dig och mig och att umgås just på själva julafton när vi inte umgås annars känns för mig både konstigt och krystat.
När vi stötte ihop sist uttryckte jag min önskan att avstå från det gemensamma julaftonsfirandet.
Ingenting har ändrats.
Det vore så bra om vi alla kunde få en fin julafton.

Jag önskar oss det!"

Frihet

Tänk om...

...allt handlar om...

Hur Fri jag kan vara.
Att vara den jag är.

Trots.
Att jag Är. Så Mycket.

För Mycket, för så många.

En sång. Som plötsligt blev som ny:
Good Old Joni...

Det är Ensamsovet...

...som är det största Skräpet med singlandet, tänker jag, när jag kryper ner i det kalla om natten. Med vetepåsen som en varm tyngd mot magen.

Skenet från Maria med Ljusen fladdrar lätt och det slår mig att Sovet med Manpojken ju faktiskt också var Skräp. Storskräp.

Medan jag oftast somnar som en gris och andas tungt hela natten är han min raka motsats. Upp och ner. Äta. Titta på TV. Läsa. Vrida sig. Men inte sova. Lugnt.

Jag har nog aldrig mött någon som sover så dåligt som han.
Det hackade sönder en del av mina nätter också.
Och framförallt, det bästa Sovet jag vet - SkedSovet, HudMotHudSovet, klarade han inte av. En hand i min tills jag somnat, vilket ju alltid gick väldigt fort, kunde han erbjuda. Men det andra - otänkbart. Har alltid varit. För honom.

Men så fick jag det.
Hos den Nya Mannen.
Och Huden brinner än.

Så snart jag tror jag samlat in mig och kopplat loss slänger minnet in en ny fackla och jag skönryser.

Jag önskar att han inte hade blivit så förtjust.
För jag hade så gärna kramat mera.
Men nu, med allt jag vet. Också att jag inte kommer hamna i samma förtjusning som han,
så får jag för mig att jag måste ta Ansvar.
Och backa.

För att det vore Elakt att fortsätta träffas när risken finns att han fastnar ännu mer.
I mig.

Jamen åhhhh!

Replik till Manpojken

Han undrade bland annat vilket av mina egna Nej det är jag inte förstår.

"Jag har nog haft svårt att förstå samtliga av mina tidigare Nej till dig,
eller, snarare kanske det är att de ofrånkomligen verkar ha varit behäftade med ett obligatoriskt bakomliggande Ja som ter sig obegripligt.

Dagar som idag tänker jag att det självklart är Kärleken, som är större än allt annat, som inte vill lämna dig. Idag är jag sams med mina känslor när jag kan tillåta min Själs självklara tillhörighet intill Din, och samtidigt inse att våra nuvarande verkligheter är en olycklig kombination.

Så svaret är Ja. Kärleken finns kvar. En dag som idag är det med lätthet jag håller Oss i den.
Det var mycket med Oss som jag älskade.

Och svaret är Nej. Jag förväntar mig inte att du ska fortsätta försöka, vare sig be om förlåtelse eller ändra på dig.
Jag kan bara önska att du emellanåt ska tänka på mig med lite värme.
Och hoppashoppas att det någon dag ska få vara självklart att vi har/har haft viktiga platser i varandras liv.

Att det känns som om hela din tillvaro håller på att gå i spillror får mig att undra saker, men jag ska låta bli.
Den här gången.

Jag bara hoppas, att det ska bli bra.

Vill ändå berätta att jag hittade en bok för ett par veckor sedan.
Med Sinnesrobönen som utgångspunkt ställer den frågan:
Hur hel kan man bli?

Jag beställde två. En till mig. Och en till dig.
De kom idag.
Kanske är du utled på mina initiativ, förslag, självhjälpsböcker och min förvissning om att man är med och skapar sitt eget liv?
Kanske vill du vara ifred med dina egna övertygelser?

Men om du vill ha boken, så är den din."

Så rinner det ut i sanden...

...den Älskade Manpojkens & Mitt Vi

Han skickar några rader.
Jag skickar några tillbaka.

Han ser annorlunda ut nu.

Som en Trasig Förlorare.
Hela hans tillvaro håller på att gå i spillror.
Skriver han.

Och jag undrar häpet om han verkligen är förvånad över händelseutvecklingen.
Som om den varit oförutsägbar.
Men jag säger ingenting om det.
För en tid sedan hade den självklara frågan från mig varit:
- Och vad gör du åt det?

Men jag ska inte vara där mer. Jag ska inte det.

Kan det vara så simpelt att det räckte med den Nya Mannens Famn?
För att jag skulle ta ett litet

HOPP

bort och titta tillbaka med distans.
Och upptäcka att Jäklar, vad mycket energi som gått åt till rätt ointressanta saker.
Kraft och Energi som ätits upp och blivit till Ingenting.

Och det beror inte på att jag är i den Nya Mannens Famn nu.

För den har jag också lämnat.

En Annan Strand,

en Annan Hamn

Det tar Lång Tid för mig att bli Kär, sade den Nya Mannen

Sejf. Tänkte jag.
Då blir det inte rörigt.

Men det var ju flera dagar sedan.
Det var innan jag hade landat i hans randiga soffa
Innan...

Jag visste ju att det, i första hand, stod "En Trygg Famn" på min Längtan
Något, i första hand, temporärt

Det var Den Bästa Famnen

Hud
som Värmde
som Läkte
som Berörde

Händer
som smekte Varsamt
som visade att jag är Vacker
som Lugnade

Ögon
ett med Glitter, ett med Vemod
så fulla av Kärlek
och som rördes, till tårar, av Mötet

Jag hade fått krypa så långt in i Hans som jag hade velat
Men jag. Ville vara Försiktig. Också.

Jag hade inte räknat med.
Att han.
Skulle Omfamna mig och aldrig vilja släppa taget.

Det hade inte han heller.
Kanske är det inget annat än Oförsikt att kasta sig i En Annan Människas Armar när Själen är Oklädd?
Och Längtar. Efter Närhet.

HudHudHud!

Minnet av hans brinner i mig.

Den Nya Mannens Hud.

Kan något som gör så gott vara Fel?

And so the Älting goes

IlskaFörtvivlanochSmärta skriver inga bra brev, skriver du.

Jag undrar varför du är arg?
Varifrån förtvivlan får sin näring?
Och hur smärtan ser ut?

Avskedet var inget du ville.

Skriver du också.
Men Vad var det du ville då?

Att jag skulle behandla dig som någon som inte behöver stå för sånt han sagt, som inte behöver ta ansvar för utfästelser han gjort?

Jag förstår inte. Vem. Du. Vill vara.

Jag försöker hålla oss med kärlek.
När Sorgen inte bryter mig i bitar,
när Ursinnet inte sparkar dig Åt Helvete.

Vem är du...

..som läser från samma stad som jag skriver?

Vill du berätta vill jag gärna lyssna.

Fast helst vill jag veta att du inte vet vem jag är.

Han skrev Förlåt

och:
"Avskedet var inget jag ville ha. Jag önskar jag kunde ha sagt att det var betydelselöst.
Tyvärr och fan i helvete, för det som gör riktigt ont finns det ingen bot."

Och jag ramlar runt i oförståelse.
Hur står det till i hans Huvud, Hjärta och Själ?

Menar han på Allvar att jag borde ha haft överseende, med allt som var hans, med alla hans behov, och fullkomligt ignorerat mina egna. Där det mest grundläggande är Trygghet - Att kunna Lita På den jag lever med. Att Löften hålls och överenskommelser gäller.
Det borde vara bejsick, väl?

Kvällen vi skildes sa han att jag borde förstå honom, efter alla dessa år begripa hur han fungerar. Och ta honom som han är. För att han älskar mig.

När vi pratat om hans velighet och oförmåga att stå för sina utfästelser och löften så har han suckat, sagt att han är precis som sin far. Som lovade och lovade men aldrig någonsin infriade sina löften.

Hur kan man begära att den man älskar ska ta den ena snytingen efter den andra för att man själv vägrar växa upp? Har man ett dåligt beteende gör man väl för helvete något åt det?

Någonting är stört skevt här.

Till exempel att jag sitter och ältar honom.
Igen.

Och försöker förstå.

Ge upp för fan. Enfaldiga kvinna.

Eller Underbara Fantastiska Strålande Människa, gå ut och gör något annat!

Eller...
kryp, ut.

Men gör något annat.

Livet väntar.

Om Farväl

Den Vackra Kloka Vännen talade om Farväl. Om vikten av att göra dem bra.

Jag vet att hon har Rätt.
Att bra Slut är förutsättningen för bra Börjor.
Men. När han inte vill. När han vägrar att förstå att jag måste gå. Att hans upprepade svek skjuter sönder allt jag skulle kunnat tro på. Och gör mig till en trasig spillra, SÅ långt ifrån min storslagenhet som jag ibland är helt förvissad om.

När han vill och måste slå av mig benen, genom att kalla mig för kärlekslös och tala om att jag gör det jag är bäst på när jag ägnar mig åt simpel egennytta.

Manpojken, min älskade Manpojke, i den så ofta milda framtoningen, den veka, den osäkra, den kärleksfulla... Nu, i sin övergivenhet, upprest som en vred drake, som sprutar sin giftiga eld över allt som är jag. Allt jag var. Ville vara. För honom.

Mitt Vackraste som Värdelöst.

Jag. Som Värdelös.

Smärtan är Avgrundsdjup.

Är jag en Dåre som vill låta Starka Främlingsarmar försöka dra mig upp?
Låta en låg gotländsk röst och varma andetag lugna mitt upprivna inre.

Är det dårskap?
Att veta att jag behöver.
Att Ensam är Så Jävla Svag.

Idag

Önskar jag mig en trampolin.
Eller en språngbräda.

I form av en vänlig man med vackra ögon och varmt hjärta.
Det skulle räcka med att han ville se mig i en
Minut.

Jag vill bara förstå att det finns andra.
Som är bra. Och till och med bättre på till exempel det där med respekt.

Så att jag kan lämna det här stället där jag tror att Manpojken för alltid kommer ha mannen-i-mitt-liv-platsen i mitt hjärta.

Ja. Jag känner mig som en bortskämd snorunge som uppehåller mig vid detta när jag har SÅ mycket att vara tacksam för.

Syster 2 och Kylan

Jag har två systrar.
Tio och sju år äldre än jag.

Äldsta systern, nr 1, har jag stått nära.
Jag tror att det är hennes kärlek jag har att tacka för det som är friskt i mig.

Nästäldsta systern, nr 2, har jag aldrig stått nära.
Jag tror att det är hennes hat som bidragit till det som är skadat i mig.

Det har gått långa perioder då syster 2 och jag inte haft någon kontakt alls.
Till exempel efter att hon, när jag var gravid med min yngsta dotter, försökt övertala mig att göra abort. För att graviditeten var oplanerad. För att jag redan hade två små döttrar med en annan man som jag separerat ifrån inte så långt innan. Hon tog sig rätten. Jag talade om för henne att hon kränkte mig. Jag bad henne hålla käften. Till slut gjorde hon det.

Vi har ingen kontakt nu heller.
Ses på släktkalas och hon försöker, söker mig. Talar till mig. Levererar sina föreställningar om världens uppbyggnad och förklarar människors reaktioner med olika teser hon har. Att prata med henne känns för mig som att tvingas äta färdigtuggad mat.
Hon talar om sina barn i tredjeperson när de är med. Förklarar deras beteenden.
Och det är här, som något går sönder. I mig. Och jag vill skrika: Men du SER dem ju inte! Har du någon gång, någonsin, försökt lyssna på dem, utan att det bara handlat om att du ska tvinga på dem dina bilder?
Naturligtvis identifierar jag mig med syskonbarnen. Som nu är vuxna.

Systerdottern T har alltid stått mig nära. T, som slutade äta för fyra år sedan... Som behandlats på institution och som nu är i USA som au-pair.

Var på teater igår.

Just innan vi ska gå in blir jag passerad av en rygg.
Syster 2s rygg.
Jag ger mig inte till känna.
Orkar inte presentera eller förklara något för min teaterväninna.

Det var mycket länge sedan som jag blev så djupt berörd av en föreställning.
Om någonsin.
Den handlade om Utsatt- och Ensamhet. Om föräldrar som är för självupptagna för att Se sina barn. Om en ung kvinnas resa. Och djupa Ångest.

Som jag lipade. Som min själ vred sig. Som den värkte och ville. Hålla. Min systerdotter T. Intill mig. Säga att, du är bra. Du är värdefull. Du duger. Du är fin. Precis som jag har gjort. Så många gånger. Så många gånger också utan att nå.
Som när vi hade bestämt att träffas. Hon skulle följa med mig och kusinerna på utflykt. Mitt under anorexi-krisen. Så ringde hon, sa att hon inte kunde komma. Att hon inte kunde lämna sin mamma.

Jag åkte dit. Hittade henne i ett tårdrypande paket i trapphuset utanför lägenhetsdörren. Mitt hjärta brister vid minnet. Mina armar omkring henne. Hennes förtvivlade gråt och jag visste, att allt jag vill ge, allt jag kan ge, aldrig kan ersätta det hon inte fått av den hon skulle.
Sin mamma.
Min syster.

Hon kunde inte lämna sin mamma. Som stod på andra sidan dörren och skrek och grät högt. Av vanmakt och förtvivlan. Men, som jag såg det, väldigt upptagen av Sitt Eget.

Jag håller T. Jag viskar till henne och försöker nå. Jag säger att hennes mamma inte är hennes ansvar. Att barn aldrig ska ta hand om sina föräldrar. Jag säger att det är föräldrars ansvar att finnas till för sina barn. Inte tvärtom.

Jag ville rädda henne. Kanske var det ett försök att också rädda mig själv.
Kanske är det farligt att blanda ihop sina egna känslor med andras.
Förväxla?
Kan Samhörighetskänslan som är så stark vara förrädisk?

?


Efter föreställningen kommer Syster 2 fram till mig.
- Jag skickade ett sms till dig, du kanske inte såg det? säger hon.
- Nej, min mobil är avstängd.
- Jo, jag tänkte föreslå att vi skulle fira jul här i stan i år. Jag har pratat med mamma och pappa och Syster 1 som skulle kolla. Det är ju så kort jul i år. Hade du tänkt åka upp annars?
- Nej. Jag åker inte upp.
- Men vad bra! Då kan vi ju fira här.
- Jag tror inte jag ska fira alls. Funderar på att åka på retreat.

Det är vad jag vill just där. Just då.
Åka på Retreat och få vara ensam med mig själv och mina känslor.
Få höra dem ut.

Syster 2 talar om T. Berättar att T är mycket ledsen och längtar hem (vilket jag förstås redan vet) men att hon försöker övertala T-et att stanna istället för att komma hem med svansen mellan benen. För Syster 2 vet att det är bäst för T. Som vanligt. Vet hon. Vad som är bäst. För alla.
JÄVLAR, vill jag skrika. Du fattar ju ingenting! är repliken som jag vill stjäla från briljanta Nina i pjäsen vi just sett.

Syster 2 berättar hur hon skajpar med T-et som storgråter varje gång. Men att Syster 2 verkligen gör sitt bästa för att stötta och uppmuntra. För hon vet ju, det är tufft att växa upp.

Och jag vill skrika igen. Jag vill vråla.
Jag tänker på T och jag ser henne framför mig. 21 år gammal och ännu en sån liten flicka, vars enda önskan är att hennes mamma, ska, Se Henne.

Det är svårt nog att separera från något som man förväntas vara klar med för att tid är.
Men att skiljas från något som borde ha givit dig det du hade rätt till, men aldrig fick, är ännu svårare.


Jag vet.


Också att jag inte ska fira jul hos Syster 2.

Jag går min väg och jag går min väg

Jag har aldrig varit bra på att TA den självklara platsen jag borde ha bredvid Mannen vars Livs Kvinna jag utnämnts till.
När jag blivit utsatt för konkurrens har jag med omedelbarhet backat hem.
Retirerat.
Även om jag var snabbaste sprinterflickan i skolan när jag växte upp så har det aldrig varit viktigt för mig att Tävla. Det var ju bara så jävla skönt att springa. Snabbt. Skitasnabbt.

Att jag inte slagits för min självklara rätt till En Självklar Plats har jag betraktat som en Brist hos mig. Något jag verkligen borde försöka förändra.
Jag har också blivit uppmanad att göra det.
Av till exempel Manpojken som tyckt att det varit min sak att putta undan hans dotter som rent fysiskt gjort heltidsanspråk på honom när vi har träffats alla tre, genom knäsittning, handhållning, pussar och kramar.
Men jag. Har inte förmått mig. Till att göra det.
För något med det hade känts väldigt, väldigt Fel.

Men nu så hände ju det här sig, ni vet Manpojken tog mig med på övernattningsutflykt för första gången på fem år - kanske för att han förstod att det gällde att satsa lite krut nu. Att han kanske förstod att han skulle förlora mig om han inte.

Och jag var ju snabbt uppe på tåget. Igen.
För vilken gång i ordningen kan ingen längre räkna till.

Hemma igen på varsitt håll och Manpojken är plötsligt under påverkan av andra influenser. Den sjuttonåriga dottern vill ju så gärna åka. Så då vill han det också. Kanske är det så att jag försvinner i en svag suck som Någon som klarar sig Själv. Men han, klarar inte av att göra sin dotter besviken.

Har man supit bort större delen av sitt barns barndom så får det konsekvenser. För alla inblandade. Han har, de senaste fem åren, försökt kompensera hårt. Till en början tyckte jag det var naturligt. Jag var till och med oerhört drivande för att få Manpojken att strida för det delade umgänget som kom till stånd för fyra år sedan. Då, på den tiden, skulle jag beskrivit min och dotterns relation som Naturlig och Genuin. Idag, är det, Svårt.
När en Far behandlar sin tonåring som ett mycket litet barn och när tonåringen hela tiden pratar bebispråk är det lätt att känna sig... obekväm.

När en Far delar sovrum med sin tonåriga dotter är det lätt att... undra hur det står till.

Det har jag gjort.

Efter ett år av betraktande också Högt och Tydligt

Till slut, när ytterligare ett år passerat, flyttade Manpojken ut sin enkelsäng i det kombinerade kök- och vardagsrummet i den lilla tvåan. Jag fick gärna sova över. Om dottern var hemma på en madrass på golvet. Om hon inte var där fick jag ligga solo i Manpojkens säng medan han trynade i dotterns.

Jag hade sällan lust att tillbringa nätterna där.

Nå. Manpojken med sitt dåliga samvete och sina skuldkänslor gentemot dottern lovar henne resan.

Det var den där fredagen. När jag åkte ner i hissen.
Ganska utom mig av förtvivlan.
För vilken gång i ordningen orkar ingen längre räkna till.

På kvällen kom han till mig. För att vi skulle prata. Trodde jag.
Själv hoppades han på översov. Hade Nattväskan med sig.
För dottern skulle ju sova hos en kompis.

Jag är helt för dålig på att hålla masken. Har aldrig kunnat.
Känslorna dansar och plöjer sig genom mitt anlete och lämnar betraktaren fullmatad.

- Du vill inte att jag ska sova över? Du vill göra slut med mig?
frågar Manpojken.

- Om du åker på den där resan så förlorar du mig.
replikerar jag.
Ogenomtänkt. Utan att blinka.

Men det behövde sägas. Kände jag. Väldigt starkt.

Han blev utom sig. Förtvivlad.
- Vad ska jag göra, vad ska jag GÖRA???
skrek han. Och undrade verkligen.
- Hur jag än gör är det någon som blir besviken och jag försöker vara alla till lags! Och nu har jag ju lovat A!

- Du lovade mig också.
konstaterade jag högt.

- Men hjälp mig, snälla HJÄLP mig!!!
han vädjade.

Och jag ställer upp såklart. Föreslår att han ska stanna hemma på själva födelsedagen. Ha den där lilla festen som han pratat om (men skytt för att han nästan är vänlös). Han kan få låna min lokal. Åk på resan med dottern efteråt. Ta sedan med mig på en annan resa.

Han jublar. Det var det Bästa Förslaget!

Och han ska bjuda mig på en resa. Det ska han VERKLIGEN. OJ, vad han ska! Jag får välja.

Han är Lättad. Rentav Glad.

Jag är. Mycket, mycket Trött. Mår lite illa.
Orkar faktiskt inte vara vaken.
Måste gå och lägga mig fast klockan inte ens är nio.

Sover galet oroligt.
Vaknar hela tiden.
Mår sådär illa fortfarande.

Fy fan vad jag inte ville göra sådär. Känner jag. Tog ansvar för, Hans.
Som en jävla morsa.
Upptäcker att det känns som om jag står i gegga. Mentalt osund, sjukt kletig geggamoja.

Här vill jag INTE vara. Upprepar jag för mig själv.

Undrar vad jag har gjort.
Inser att jag, förutom att jag lekt Manpojksmamma igen, också har tagit ett ovant steg fram.
- Om du åker på den där resan så förlorar du mig.
Tydligare kunde jag väl knappast bli.
 Jag gick in i Konkurrensen och jag fick en plats på pallen.

Jag gick in. Och konkurrerade. Med Manpojkens dotter!
Det kändes inte friskt.
Nej, Sjukt, kändes det
Jag hade fått platsen. Åtminstone temporärt.

Jag insåg också. Att en plats man konkurrerat sig till också är en plats man kan bli utkonkurrerad från.
Det är bara en tidsfråga.
Snart är det någon annan som gäller.
För i dessa lägen är Manpojken vek. Rent ryggradslös.
När dottern vill och ber kan han inte säga nej.
Han säger att det känns som om han har ett hål inom sig.
Som han försöker fylla. Utan att lyckas.

Kanske vet han på riktigt inte vad han vill.
Vad som är viktigt. För honom.

Kanske är jag inte viktig på riktigt. För honom.

Även om det känns som om jag är det.
För när Våra Själar möts är allt Fullkomligt.
Men, det händer alldeles för sällan.

Jag får för mig att han kommer sakna mig i resten av sitt liv.

Nu när jag går min väg.
Min väg.

Hissen Ner

Vill ni veta vad som hände?

Manpojken kom till mig.
Föreslog att vi skulle resa bort på övernattningsutflykt.
Han hade redan målet klart.

Vi har gjort sådant. Många gånger.
Alltid, varje gång, dock på mitt initiativ.

Utan att tänka. Utan att blinka.
Följde jag med.
För att Mitt Hjärta sa att jag ville.

Det tar bara några minuter. Max tjugo.
Innan jag blir som ett upprymt barn.
Där, bredvid honom i bilen.

Vi ska bo på hotell och jag har något som liknar fjärilar i magen.
- Å vad vi är bra på att åka bort! måste jag ropa till honom när vi kliver ur bilen utanför hotellet.
Han skrattar. Sådär fint.

Och sen blir det fint. Med badkar på rummet och Ljus och Fintänk och Finprat.
Vi pratar om Den Där Resan
Han säger att han omprövar. Det känns inte roligt längre. Och blir det ingen resa är dottern inte intresserad av att uppvakta fadern. Det har hon aldrig varit.
Jag säger försiktigt att Vi kanske kunde... Något litet... Behöver kanske inte vara så storslaget...
Det kan han gärna tänka sig. Säger han.

Den där jävla födelsedagen som han talat om i åratal. Och bett mig dela. Med honom.
Såklart har jag velat det.
Jag har ju velat dela hela livet med honom.

Grattis. Till mig.
Dörren vidöppen.
Varsågod och stig in.

Och trampa ner.
Föralldel.
Bry dig inte om att ta av dig skorna.

Jag fick veta det via Fejsboken.
Hans dotter skriver.
Om resan.

Jag ringer honom och får bekräftat:
Jo, så är det, den blir förmodligen av.

För dem.

Om Tillstånd

Först är det Smärtan.
Den Allomfattande.
Som omsorgsfullt plöjer sig genom ditt inre likt en nyslipad supermotiverad harv.
Gräver sig ned, rotar runt, byter plats på och lämnar skärmärken på. Allt.

Du tror att du ska dö,
för det är så du föreställer dig den ultimata Smärtan.
Du faller på knä.
Ber om. Nåd.

Så klingar den av.

Och kvar står du.
I något som kanske är,
Ännu Värre.

Välkommen Håglöshet.
Dotter till Likgiltigheten, syster till den vakna Sömnen.

Och alla är Bra

Han är ingen Dålig Människa. Manpojken.
Han är tvärtom en väldigt Bra Människa.

Tänk, det är som om våra Själar är sammanflätade. Med Evighetstrådar.
Det är bara så att våra liv här och nu, är oförenliga.

Han var ett invaderat och överbeskyddat ensambarn.
Jag var ett övergivet, oskyddat ensamt barn.
Han ville vara ifred.
Jag ville vara i kontakt.

Lite moment 22 där helt enkelt.

Älskade Ungar

Hur jag önskar,
att jag kunde ta era händer,
och de skulle hålla mig sådär hårt,
som bara barn som är fulla av Tillit kan hålla.
Så skulle vi gå, tillbaka till era Barndomar.
Sen skulle vi gå hem igen.
Och då skulle jag göra Allting Rätt.

Till Er Alla

Som lyfter i Snyftet
Som visar gemensamhetsbilder och systerliga sympatier

Jag vill Tacka er,
Regnnatt, Amatör och Marie (Little Marbles har gått på repeat här) för bästaste sortens avståndssupporttröst.
Verkligen.

Trygghet

Den där som man ska ha inom sig själv.

Jag ville be honom;
"Snälla, bär mig ut ur den här relationen och sätt ner mig på en plats där jag kan vara trygg.

Trygg med att jag för alltid finns i ditt hjärta. Och att Ett Nytt kommer ta emot mig."

Inte för att jag för en millisekund skulle kunna tänka mig att göra samma sak för honom. Mitt hjärta känns väldigt litet och bräckligt just nu.
Kanske rentav defekt.

Fy fan

vilken jävla stor plats du har tagit!

I mig, i mitt liv, i mitt hjärta.
Och jag gav dig den.

No More

Det här är Handen.
Som aldrig mer ska röra dig.
Inte mera stryka dig över kinden med känsliga fingertoppar
eller lägga sig på ditt trötta huvud för att stilla tusen röriga tankar.
Inte hålla din. Intill.

Hur kan det vara?

Att du valde att inte reservera platsen intill dig åt mig?
Hur kan det vara att du väljer att leva utan min kärlek?

Hur ska jag gå ut härifrån utan att kröka min rygg som den försmådde? Hur kan jag välja en annan roll än Offrets?

Min kloka vän frågade mig Vem som gör mest ont.
Av alla män jag öppnat mitt hjärta för.

Den mycket kloka vännen har ett sätt att lyssna till mig som får mig att öppna dörrar och stängda lock. Gamla minnen blir som nya.
När jag vågar berätta händer plötsligt oväntade saker - jag minns med Känslor.
De gamla bilderna ur mitt förflutna blir tydliga som fotografier och kroppen kan inte hejda sig.
Jag har gråtit i mer än en vecka nu.

Simmar i ett Sorghav.

Det är Ingen Särskild som gör mer ont än Någon Annan.
Men det är just detta, att jag med samtliga har hamnat i precis samma situation:
med öppet hjärta har jag bjudit in, till Mig och Mitt Liv.
Med denna, som jag trodde, enkla önskan att vara Två.
Som ÄlskarSerRespekterar varandra.

Varenda gång har det gått åt Helvete.
Och det är just detta, som Smärtar allra, allra mest.
När jag ser Min Ensamhet, den Evighetslånga, och alla dem som skulle stå mig närmast, men som svek.

Om jag bara visste hur mitt bidrag ser ut,
om jag bara kunde ana!

Ikväll är jag beredd att kasta mig i vilken famn som helst som tar emot mig.
Nej. Det var inte sant.
Men inte långtifrån.

Möte med Manpojken

Om en stund.
Ska vi träffas.
Jag är plötsligt en enda Stor Massa av Gråtsorg.

Vi har träffats som någon slags kamrater.
Småpratat och utflyktat.
Men sex går inte.
Han vill gärna men jag skulle känna mig våldtagen om jag sa ja. Som om jag varit ett instrument för hans behov. Det känns bara rätt att släppa in om jag känner mig Sedd. Om båda verkligen vill Ett Möte.

Jag vill inte skuldbelägga. Inte vara ett offer. Ändå finns tendenserna där hela tiden. Det skrämmer mig.
I mina tårar ryms så mycket besvikelse.
Min förlorade kärlek ligger förborgad i sveken.

Varje gång vi träffas blir jag påmind.
Om hur det känns att vara riktigt, riktigt Ensam.

På väg

till jobb.
Med yoghurt i ansiktet.
Ser PRECIS ut som hudkräm.
När man har det på ett finger.
Och gör många saker samtidigt.
Men. Det luktar inte som hudkräm.
Det luktar som. Yoghurt.

:-D

Det är så jag vill ha det

skriver jag och avslutar äntligen den tredje och sista texten som jag lovat leverera måndag morgon.
I min vimmelkantiga svimfärdighetströtthet tror jag att jag är, Nöjd.
När jag borstar mina tänder hör jag tidingsbudets snabba steg i trappan.
Om fyra timmar ska jag sitta i en studio.

Fullmånen,

en räv, ett rådjur och jag.
Och så en massa kor som liksom skriker högt.
Eller kanske är det tjurar.
Som är arga. Eller kåta.
Man vet inte.
Men man vet att det är Småland.
Det är värt.

Det haglar

På mitt äpple.
Harklar mig och gör det jag ska - låter glad för pengar.

Ledsnaden avslöjar sig som en minitupp, i halsen, ett försynt litet målbrottskrax som vi skrattar åt.

Om man skrattar tillräckligt mycket så måste man ju bli glad.

Sjunga är också bra.

Men att bråka med danskar, det kan man klara sig utan.

Det är jag...

...som är Lövet.
Idag.

Det är i den här...

...stolen man sitter och väntar.

Vilsamt.

Sen kommer Själen och knackar på och frågan du vill ställa till någon kan vara:
"Har du förlåtit Din Dotter för att hon inte föddes till En Pojke?"

Det är i alla fall min.

Smärtsamt.

Bakåt-trådar

Som man kan snubbla över. Om man inte ser ner.

De ligger bakom mig, på rad, likt inplastade höbalar:

Konserverade Uppgörelser.

Fyra stycken detta året. Att lägga till Listan.

Jag är Ledsen. Just för att de känns konserverade. Förslutna. Oöppningsbara.

Jag tejpade så hårt. Så omsorgsfullt.

Egentligen skulle jag önska att de kunde Upplösas. I Kärlek.

Befängt kanske. Men antagligen djupt mänskligt.

Min syster. Min kusin. Ett Elakt Ex. Nära vänner.

Ingen av dem saknad som den den var vid tiden för Uppgörelsen.

Men jag längtar efter möjligheten att mötas efter Förändring.

Är det bara jag som förändras?

Eller inte-förändras?

Som bara fortsätter och fortsätter, att vara Konsekvent Kompromisslös.

Det är jag som har lämnat. Samtliga gånger. Antingen för att jag inte velat gå bredvid någon som jag inte längre kan följa med hjärtat, någon som hållit på att förstöra sitt liv och samtidigt flytt från sitt sanna jag. Som jag har sett det. Eller också har jag lämnat för att jag blivit illa behandlad och inte lyssnad på.

Men jag har sällan önskat någon något illa, bara en gång. Det Elaka Exet som slog. Honom ville jag inget gott, tvärtom. 

Nu vill jag honom Ingenting.

Kanske har jag varit Naiv?

När jag tänkt att de väl kommer tillbaka om de någon gång skulle vilja mötas, där det finns Respekt och Kärlek. Jag tänker att Misshandelsmannen skulle vilja återvända för att be om Förlåtelse. Om han någon gång skulle kunna nudda vid den Faktiska Sanningen. Om hjärnskakningar och annat. På samma sätt tänker jag om min syster. Att hon för ett ögonblick skulle kunna reflektera över hur det var att vara jag. I hennes våld. Det har aldrig hänt. Det har alltid bara hamnat i att felet är föräldrarnas, att hon inte kan lastas för det hon gjorde. Jag skulle vilja förlåta. Jag skulle vilja mötas. Men hur gör man? När den man vill förlåta inte tycker att det finns något att be om ursäkt för. 

Kanske är det förmätet. Av mig. Att tro att det är jag som står för Kärlek och Respekt.

Kanske är det så.

Jag är ledsen idag. Och trött. För jag måste göra allt jag lovat. Som skulle vara så roligt.

Men som blev så mycket stress.

Jag ska säkert ha mens också.

Mellan Rum

Jag försökte förklara för Någon hur det ser ut där jag är. Nu.
Med den där Kärleken till Manpojken. Som tog slut. Något jag hade förväntat mig skulle vara befriande. Men, som till en början bara gav mig dåligt samvete.
Det gav med sig så småningom, och lämnade mig med en känsla av Förlust:
Det kändes som om jag hade burit på Något Stort -
förmågan att Älska någon så innerligt och omfattande. Men jag upptäckte inte hur stort det var förrän det var över. Det kändes snopet. Och i någon mån fick den där förlusten mig att känna mig som en mindre fin människa.

Jag gick en match med mig själv - är jag finast när jag är full av kärlek till andra?
Och Var, är, kärleken till mig själv då?

Småningom övergav jag Förlustkänslan också.
Här. Där jag är nu. Är det bara Annorlunda. Det är ett Nytt Rum. Det kan vara så att det är Mitt Rum.
Så ler jag lite grand för att jag precis har bytt blogg-adress också. Lite impulsivt men tvunget.
Nytt, Nytt och Nyttigt.

I det gamla rummet växte ett träd. Ett Stort Träd men en Jättekrona. Det var Kärleken till Andra.
I detta nya rum, som kan vara Mitt Rum, växer inget träd. Men banne mig, det står en liten stickling bakom ryggen på mig. Den växer om jag ger den Kärlek. Om jag ska?
OM jag ska!!!

Jag ska börja med en Soffa. Jag ska köpa en dyrfin som man kan bädda ut och sova i också.
Ni förstår, jag har ingen Soffa. Mitt hem är lite underligt på det viset. Det finns tre rum med sängar i. Ett annat som är fullt med kartonger. Och så det jättestora som har skyltfönster. Det har betytt; ingen naturlig häng-plats. När man käkat middag med vännerna och vill ramla ihop någonstans med utsträckt kropp har det inte gått. Nej, man har fått fortsätta sitt uppsträckta barstolssittande.

Och jag, har inte kunnat somna i soffan framför TVn på över fem år. Men nu. Nu ska jag ha en Soffa. Att ligga i. Och en TV. Att somna framför.
DET, är Kärlek. Till Mig Själv.
Inget jag gör för att få applåder eller annan bekräftelse. Nej, det är något jag gör för bara mig.

Jag ville sy en Klänning också. För att det är så Roligt. Det var det. Och Lilla Stjärnan som fick den blev Lycklig. Jag grinade nästan. Sen ville jag sy hundra klänningar till.

Välkommen

Det här är Mitt Nya. Med gamla Avtryck

Hoppas du ska hitta något som kan betyda Något, för dig.

Nedstigning

Drog iväg till the party halls, tidigt om morgonen.

Gillar skriken och gapen, buskörningarna och hektiskheten där, sådär tidigt.

Det känns utland och osvenskt.

Jag skulle ha blommor. Hit, och Dit.

Här för att smycka. Där för en 50-årsuppvaktning.

Vill göra mig Snygg. Köper blommor som matchar kvällens outfit.

Känner mig säll, (det gör jag alltid när jag får välja blommor till olika buketter) men Världslig.

Blommorna luktar prutt. Eller kål.

Kanske kan man äta dem.

Oavsett, de matchar, min utstyrsel.

Sen åkte jag till en Ny Studio.

Läste in olika saker, och log.

Gick nedför några trappor.

Åtta stycken...

Sen. Arbetade jag. Här.

Klockan nitton gick jag på kalas.

Nu, är jag hemma.

Lagomfull och för mätt. Och lite trött.

Vad är det med Män? Vad är det med Kvinnor?

Vad är det vi förväntar oss av varandra?

Jag kom bland annat i samspråk med en, eller samspråk, det var mest han som talade. Och verkade trivas med det. Jag fick höra om vinprovningsresor med geologisk utbyggnad och blablabla.

Han ville berätta olika saker och jag, log. Jag vet inte varför.

Han stoppade sitt visitkort i min väska.

Jag gav honom verkligen inte mitt.

Min vän erbjöd mig att åka med i hans taxi. Jag tackade ja. En annan man ville att jag skulle stanna, lovade mig skjuts hem om jag gjorde det.

Jag tackade nej.

Fan vad jag är trött på att bekräfta.

Sjukt trött, faktiskt.

Jag bara slutar med det. Helt enkelt.

Revidering

Nu vill jag förstå att jag inte behöver älska andra för att vara värdefull.
Nu vill jag förstå att det viktigaste är att Min Kärlek finns hos Mig.

Då kommer jag bli bäst.

För alla.

Det blev en God Dag

På det stora hela.
Mäktigt att kunna hitta er. Här.
Och Där.
Och förstå att just i detta nu när jag tror att jag håller på att ramla isär, så finns någonstans en syster som orkar berätta att hon är lika låg. Och plötsligt var vi två. Eller tre.
Så kom det in lite Gud i mitt liv. Igen.
Tack.
Sen kom fin vän och delade lunch.
Och mitt innan kaffet kom bästaste kunderna och skrattade och shoppade loss. Och Tack. I min ekonomiska misströstan efter uselveckor kan jag idag få hoppas att nu, vänder, det.

Jag stod och pratade med en ganska ny som är rar. Då ser jag, utanför på väg in - hon som stal.
Jag tänker inte så mycket, vänder mig bara till den rara och säger att nu kan det bli lite obehagligt för en snattare är på väg in och jag tänker konfrontera henne.

Den rara smög iväg runt hörnet och jag mötte Tjuverskan i dörren med ett:
- Du är inte välkommen här hos mig. Du har stulit från mig och jag undrar varför du gjorde det.
- Har du sett det på kamera, eller?
- Nej, jag har ingen kamera men jag vet att jag blev av med smycken när du var här sist. Och det var bara du, ingen annan här.

Hon blånekar. Naturligtvis. Hävdar att hon är en sån som till och med hjälpt andra butiksinnehavare att ta fast snattare. Och varför visiterade jag inte henne då den gången och jag kunde ju ringt polisen och bla bla bla bla.

Hon käbblar och käbblar och jag borde väl varit smart nog att inse att en Oskyldig aldrig hade nedlåtit sig till samma övertalningsförsök. Jag borde väl ha blivit stärkt i min övertygelse och gått hårdare åt henne. Men jag, veknar. Helt enkelt för att jag inte vill att det ska vara som det är. Jag vill inte att en människa ska kunna stå framför mig, stirra mig i ögonen och blåljuga mig rakt i ansiktet. En människa som har begått ett brott. Mot mig.

Jag avskyr att tappa respekt.

Men jag vet ju det jag vet - Saker försvann när hon var här.
Så, här försöker jag lösa till saker och ting på ett smidigt sätt och min allra mest naiva sida slår till, när jag erkänner att jag faktiskt vill tro henne. Men det enda som skulle få mig att göra det är att sakerna dyker upp. Igen. För om hon inte stulit så måste de ha rullat iväg på golvet eller flugit iväg någon annanstans. Medan, hon, var, här.
Hon hävdar att hon har det gott ställt och kan köpa allt hon vill, så varför skulle hon stjäla?
Jaa du, svarar jag, den frågan har ringt i mitt huvud sen du var här: Varför ville du stjäla från mig?

Här rycker den rara in, hon har tröttnat på att vänta, och vill betala det hon provat ut.

Tjuverskan vänder surt mot dörren och säger att hon ska köpa sina smycken någon annanstans och att jag just förlorat en kund.
Jag svarar som det är, att det är så jag vill ha det, för jag tycker hon är obehaglig och att jag inte vill ha sånt. Hos mig.

Den rara är upprörd å mina vägnar, och kanske var det bra för mig att ha ett vittne. Som påpekade det uppenbara, att en Oskyldig aldrig skulle försökt att rentvå sig, på ett sådant sätt. En Oskyldig hade blivit förolämpad, vänt på klacken och gått.

Det var en sorglig historia. Men det finns så många andra, så mycket värdefulla, händelser som jag vill bevara från denna dag. Som började så riktigt dåligt...
Tack.

Till Regnnatt och Rosenqvist

Den HÄR är till Er.

Tack för Tröst

Trasiga nätter

Märkligt.
Hur Ångesten alltid har koll på klockan.
Vältrar sig över mig och väcker mig med kallsvett och inuti-riv.
Alltid i gryningen.
Biter sig fast och tuggar omsorgsfullt sönder allt som symboliserar lugn och tilltro och som jag i panik försöker hålla mig kvar i.
Misslyckas.
Kan inte ens gråta.
Kan bara må illa.
Och hitta Ingenting att hoppas på.
Inget knä att lägga mitt huvud i.

Misstänker att detta har en hel del med Manpojken att göra.
Och den femårsdag som skulle kunnat vara på torsdag.
Men lika mycket handlar det om ekonomi. Om för dåliga siffror och närnärnär ska de vända?
Och tänk, om de inte gör det.
Allt hänger på mig.
Hur mycket jag klarar av.

Det är tuffa tider nu.

Tvärstängt

"Jag umgås ju mest med dig via din blogg nu"
sa en av få förtrogna vänner som fått adressen hit.
Han hade en egen blogg då, när jag visade honom min.
Men den har han stängt nu. Bytt Liv. Har han gjort.
Vi brukade prata nätterna igenom.
Jag vet hur det känns när telefonen klibbar fast mot kind och hår. Av fukten från tårar.

När saltvattenslocket klickar till mot trumhinnan.
Han är En Slags Soulmate. Som känner igen de stora känslornas uttryck.
Som en gång, på riktigt fanns intill när min Ensamhet fick mig att störta.
Så får man en speciell plats hos mig.

Manpojken har också fått adressen.
Men han har bara läst, en gång, på min uppmaning.
Här finns i stort sett nästan allt, nåja, åtminstone groteska mängder, att upptäcka om mig. För den som är intresserad.
Kanske dags att ännu en gång konstatera: Han är fan inte intresserad.

Men du M, du läser. Är intresserad. Och nu umgås du med mig och jag vill ropa att Jag Saknar Dig! Och att jag undrar vad fan jag ska läsa, när jag vill umgås med dig?

: Och Ljuset & Värmen :

Var inte rädd för mig.
Var inte rädd för att jag inte ska älska dig.
Var inte rädd för att följa mig ut på mitt djupaste, jag förstår att du inte kan, så det är inget jag begär.
Var bara rädd om du inte vågar vara hos dig själv.

Av alla känslor jag känt med dig, är Kärleken den största. Jag har försökt att vara i den, med dig, och vara nöjd.
Men det fanns annat också, Min Djupa Längtan efter kompromisslös Närhet.

Att få visa, och se, Allt.
Allt som är Jag. Allt som är Du.

Men jag tappade bort dig på vägen.

Du ville stanna på det grunda och jag förlorade Oss i djupet av mina Ensamma känslor.

Jag ville flyga. Lyfta. Bära och bäras.
Du visste inte hur, kanske inte ens om, du ville och vågade.

Jag ville vi skulle bli starka tillsammans. Men nu...

Vi ser en film. Jag drabbas. Hela mitt känsloregister vibrerar och flammar. Jag känner för mycket för att kunna tala. Men jag känner. Inte För Mycket.
Jag vill blunda. Bara låta, känslorna, klinga färdigt. Blanda sig med varandra och bilda nya färger.

Du babblar. Jag undrar tyst om vi verkligen sett samma film.
Du tittar i skyltfönster och vill att jag ska ha synpunkter på en ytterrock från Tiger of Sweden. Jag vill bara få tiga.

Jag tänker inte men plötsligt står jag utanför den där vackra pampiga kyrkkyrkan.
Du undrar om jag vill gå in?
Jag MÅSTE gå in.

Unga människor med silverklocksröster. Sjunger.

Jag är Människa och Stolt. Det måste gå att göra Gott. Tänker jag till slut när känslorna målat mitt inre i lilagröntorangeplommonhöstrött.

Du gäspar och gäspar och gäspar och vill gå. Ut ur kyrkornas kyrka med änglaröstkören.

Jag är så himla trött, säger du. Förlåt mig, hade du velat stanna?
Jag tycker du är dum i huvudet. Som inte tar vara på.
Jag tycker jag är dum i huvudet. Som följer med dig. Fast jag vill stanna bland silvertoner, ljusljus och värme.

Men, vi är inte dumma i huvudena.
Vi är bara väldigt Olika. På väldigt Olika Platser.

Och det kan vara så, att jag faktiskt inte älskar dig längre.

Jag trodde att den känslan skulle befria mig. Men. Den fyller mig med Skuld.

Nu ska jag förstå att jag inte behöver älska andra för att vara värdefull.
Nu ska jag förstå att det viktigaste är att Min Kärlek finns hos mig.
Då kommer jag bli bäst.

För alla.

Ö-utflykt, igen

Flyr staden och jobb-hemmet-jobbet.
Lånar stuga på ganska-nära ö.
För att jobba med uppdraget, som får mig att njuta så, men pressar mig ännu mer.

Behöver utrymme. Tankefrid.

Så sjukt svårt att administrera fram den, tiden.

Här luktar luften på ett särskilt sätt.
Men jag får inte frid.

Ett dygn är helt för kort.

Maria & Jag

Nu drar vi ut i Kulturnatten,

lilla (4 cm) parfymerade Maria och jag.

Önskar att ni alla har det bra.

Längtan, Kärlek, Hopp & Misstro

En sådan här Kärleksförklaring, av Den Jag Älskar och jag skulle bli Lycklig.

Har jag alltid trott.

Men skulle jag kunna ta emot den?

Jag är så mycket bättre på att ge.

I min bekräftelse av andra kan jag svämma över av kärlek; känner mig Van och Hemma.

Åt andra hållet; känner jag mig Ovan och Hämmad.

FörklaringsFörsöksSjukan

Jag vaknar med ögon som svider, kliar.

Ser mig i spegeln.

Ser ut som en salamikorv, vittröttvittröttvitt röda prickar runt ögonen. Eksem.

Längesedan. Jättelänge sedan.

Bilden togs för två månader sedan. Jag var förlovad då. Som synes.

Träffade Manpojken igår. Var dåligt förberedd. Tänkte att det är ju bara att säga som det är, inga konstigheter. Syftet var ju gott. Båda vill vara sams. Med varandra. Inte-ovänner.

Efteråt mår jag illa. Av alla bittra anklagelser jag gödslat med. Det var, ju inte meningen.

Jag försöker Förklara. Han säger att han förstår. Jag säger att jag inte kan se det.

Nu ska jag försöka förklara för mig själv.

Igen.

Let's ält!

En bit historia, om skuld och annat grejs

När jag var ofödd slängde min pappa sig ut från en balkong.

Balkongen låg på tredje våningen i ett nybyggt hus i en nära-förort till en stor stad. Det var snart slut på femtiotalet. Det kunde varit snart slut på min pappas liv också. Det var nog det som var meningen. Hans mening.

Min äldsta syster var fyra år. Hon minns den gröna gardinen med de stora röda blommorna som fladdrade i vinddraget från den öppna balkongdörren. Det är allt hon minns.

Hon minns inte mannen på marken.
Hon minns inte ambulansen som hämtade mannen med den brutna ryggen. Mannen som var hennes far. Redo att överge sin fru och sina två barn, ett och fyra år gamla.

Min syster minns överhuvudtaget väldigt lite från sin barndom.

Min far överlevde.
Det gjorde Traumat också.
Bestämt gjorde det det.
Och bestämt var det till detta Trauma som jag föddes. Sex år senare.

Ett opratat, obearbetat Trauma som tystats ned och antagligen påverkat Allt. Och Alla. Nästan hela tiden.

Min mor, till exempel, har försökt få kontroll. Men aldrig lyckats, för aldrig har hon kommit till ro.
Min syster som är sju år äldre än jag, och som jag inte har någon kontakt med, har varit arg. Aggressiv. Våldsam.
Min äldsta syster, har svårt att få ihop saker och ting. Hennes minne är ett såll.
Min far, är livrädd. För känslor. Som han är så full av. Som han försöker hantera. Genom förnekelse. Bland annat.

Och så jag. Med ett minne som är som ett arkiv. Vad hände med mig?

Min äldsta syster kommer ändå ihåg när jag föddes. Äntligen kunde hon få en uppgift, det kom någon som behövde henne. Och som hon ville vara behövd av.
Det är med djupaste Tacksamhet och Kärlek jag tänker på den hon var för mig under min uppväxt. För jag tror jag vet, att det är henne jag har att tacka för det som är Friskt i mig.
Hon flyttade hemifrån när jag var sex.

Det gjorde inte mellansyrran. Den arga. Den våldsamma. Som slog. Mig. Regelbundet.
Jag förstod aldrig varför. Den där knytnäven i ansiktet, rädslan och näsblodet. Jag kan inte ha varit gammal, kanske fyra, den första gången. Då jag faktiskt sökte skydd, hos min mamma. I köket. Minns hennes bruna förkläde, nästan som en klänningsrock, röd plastknapp i ryggen och volang nedtill. Två fickor. Alltid fulla med skrynkligt hushållspapper. Hon plåstrade om mig, samtidigt som hon sa: "Lilla gumman, du får inte reta din syster, du vet ju att hon har ett sånt humör."

Min spegelbild i glaset på ugnsluckan. Det var varmt. Jag hade bomull i näsan och allt, var mitt fel.

Jag försökte. Både förstå och vinna min systers kärlek. Om det var mitt fel att hon slog mig borde jag ju kunna ändra mig så hon slutade. Veckopengar sparades i månader inför hennes födelsedag. Så min present till henne skulle vara så dyr och fin som möjligt. Några timmar av hennes vänlighet var värda allt.

Jag har mina mönster. Och jag är tacksam och nöjd med att jag, kan, förändra dem.
Det tar tid.
Men.
Det går.

Det kanske låter som en klagan?
Det är det inte.
Jag skulle aldrig i livet vilja byta plats med någon annan. Aldrig. Så har det alltid varit.

Nå, jag försöker bara komma underfund med ett och annat.

Som vanligt.

:-)