Ska jag vara tacksam?

Att jag får en ny möjlighet att titta på den djupaste av mina smärtor?

Rädslan för att bli övergiven.

Och bli det.

När jag vågar visa vem jag är. Så naket det går. När jag vågar säga ett heligt Nej, gör inte såhär mot mig för du sårar mig då. Djupt.

Jag vill få vara vuxen och jag vill att det räcker med att jag tar ansvar för mitt. Vill inte, ska inte, bära även ditt. Men jag älskar dig och jag vill gå vid din sida. SidaVidSida.

Men du. Vill inte växa upp.

Du tycker det är okej att din sjuttonåriga dotter är din bästis, din omhändertagande förtrogna. Till vilken du lämnar ut allt. Om oss.

Du ska fylla femtio. Du ville göra en resa. Med dina båda kvinnor. Sa du.

Har du tänkt igenom det? frågade jag.

Till exempel undrade jag hur vi skulle bo, ska vi sova i samma rum alla tre då?

- Jaa, det är väl inga problem, svarade du. För dig var det självklart, naturligt och okej.

Men det är inte okej för mig, sa jag. Och det borde det inte vara för A heller.

Vuxna ska ha sitt. Eget. Med barn ska man ha något annat. Sa jag.

- Men det går ju inte, svarar du, då bli ju A utanför.

Okej, säger jag. Men en sådan resa vill jag inte betala för. Men om du bjuder mig så åker jag med.

- Ja, det får jag ju göra såklart. Säger du.

Ett par veckor senare har din dotter hittat en resa som hon vill att åka på. Du ska begära tjänstledigt i två veckor och resan är plötsligt flyttad till början av december. Min viktigaste månad på året. Då jag ska dra in de pengar som ska få mig att överleva januari till mars.

- Ja, säger du, om du vill följa med så får vi ju prata om ifall jag skulle bidra lite till din biljett.

Förutsättningar radikalförändrade. Serveras från sidan i bisats.

Naturligtvis måste jag tacka nej. Finns inga möjligheter. Att vara borta den tiden med det ekonomiska tapp det skulle innebära, och dessutom betala dyr-resan själv.

Jag blir sårad. Känner mig osedd. Undrar om han med flit planerar in resan när det är omöjligt för mig, för att jag inte ska kunna. Så att han ska slippa ta ställning och säga, nej, jag har ändrat mig. Jag vill inte ha dig med.

Vi försöker prata. Han är förbannad. Säger att han försöker göra något bra och jag bara klagar. Som en gnällkärring.

Vill inte vara en gnällkärring. Vill bara känna mig älskad. Sedd. Respekterad.

Är så Trött. På att hela tiden få höra. Att jag. Kräver för mycket.

Men. Jag ger mycket. Vill ha lite tillbaka också.