Pryda svenskar

eller vad är det frågan om?

Jag surfar runt på olika hustillverkares hemsidor, nej, jag är inte husspekulant på masturbationsresa som går igång på läckra HTH-lösningar eller svalt elegeganta Svedbergsskapelser. Nej. Jag jobbar. Får betalt för att skriva om sånt där. Men inte om sånt här, som jag VERKLIGEN undrar över:

Varför hittar jag inte en enda människa på en enda badrumsbild?

Varför?

När jag hittar hela släktkalas i de olika köksmiljöerna!

På toaletten går man ensam. Det är privat. Punkt. Man tittar inte på när någon bajsar. Så måste det vara.

Fast varför inte egentligen? Jag tror vi skulle bli lyckligare om man sket som i Njutånger på sextiotalet. Min mamma hade två kusiner som hade sommarviste där. Att behöva baja var lite läskigt, att sedan göra det var ett äventyr. Jag har två systrar, båda mycket äldre än jag, men båda lika fascinerade och roade av skithistorier som jag.

Ett av mina finaste bajsminnen är ett tillsammans med dem. I Njutånger. På ett utedass med sex sitsar, i cirkel med ryggarna i mitten. Där satt vi alla tre, med ryggarna ihop och ändå som bredvid varandra. Jag var kanske fem år när jag av min kära syster fick lära mig hur man viker sitt papper på allra bästa sätt, dessförinnan hade jag ju bara skrynklat ihop det, och det hade sina sidor, eller tvärtom, det hade inga sidor alls, men ibland en del öppningar...

Rödbetor och Rösti

Sen middag, jättesen middag... Och ingen Malai kofta.

Jag försökte få nittonåringen att laga mat till mig, istället för vice versa för en gångs skull, eftersom jag har en artikel som måste levereras före imorgon (och vad i h-e gör jag HÄR då?).
När magen skrikit i tre timmar och chokladen och russinen var slut så gav jag upp. Hittade några snabbt-och-lätt-grejer i frysen och lite Västerbottenost och Ruccolaröra höjde halvfabrikaten till i alla fall munhöjd. Nästan-mätt.

Vissa texter rinner ur mig, oftast dem som handlar om intervjupersoner som lämnar inspirationsenergi i mig i flera veckor, ja till och med månader och år efter att jag träffat dem. Andra texter ligger som en trög sörja bortom det nåbara, bortom det ens skönjbara. Den jag håller på med nu är en sådan. Sex timmars samtal. Massa anteckningar. Men inget som inspirerar. Tråk, tråk, TRÅKIGT!!! Letar efter det jag vill hitta men förstår att det är något annat jag måste nöja mig med.

Jag försökte faktiskt, ställde fråga på fråga för att få berättelsen som berör, men det klickade inte. Jag försökte alltså inte tillräckligt bra. Så nu sitter jag här, med en massa torr-info som TRÅKAR ut mig. Naturligtvis kommer det även att tråka ut läsarna, om jag inte får ett grepp om mig själv snart och TAR MIG UR DET HÄR. På ett snyggt och anständigt vis.

Att jag inte har en enda bild jag är supernöjd med gör ju inte precis saken bättre...

Hu, hu och dubbel-hu.

Do the Ring Thing

Så bestämde vi till slut ett datum. Fast först bestämde vi hur ringarna skulle se ut, alltså, jag föreslog och han sa ja: Silverbas, hyfsat bred, raka kanter men inte alltför tjock, och så två parallella streck i guld, nerifrån och upp, ett lite bredare, det andra något smalare. Alltid bredvid varandra tillsammans, men aldrig ihopgeggade.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att bära guldsmycken, tappar aldrig andan av prålighet och dyra stenar, har aldrig önskat mig sån't. Silversmycken däremot, de kan jag gå igång på, dregla och bli helt exalterad över. Köpa, köpa och köpa.

Jag hade en pojkvän en gång som gjorde sitt bästa för att omvända mig. Det var små söta presentaskar fyllda med gultguld både högt och lågt, på bemärkelsedagar och på helt vanliga dagar också. Naturligtvis bytte jag ut hela smyckeparken för att pleasa, honom. Trots att jag aldrig kände mig bekväm med det. Tvärtom. Men hur skulle han kunnat ana? När jag jublade och tindrade och tackade och neg...

Prinsen och jag skulle hämtat våra ringar igår men söta silversmeden hade det lite körigt och vi har ju ingen brådska. Dessutom har det varit ett fasligt bryderi över vad som ska graveras in i respektive ring. Nu har vi bestämt det också. Det blir fint. Imorgon ska vi till smeden och prova och instruera. Sen får han ha dem lite till. Annars kanske vi inte kan hålla oss. Till den där helgen när vi ska till Köpenhamn. På modemässa och förlovningsfir.

Det känns enkelt och rakt. Och viktigt.

Prins Liebling

Det var en självklar tillhörighet från första början. Han sa att det fanns en gemensam klangbotten i allt vi delade med oss av till varandra. Det lät så vackert och visst, vi hade samma språk och så många liknande referenser. För det mesta hanterade på olika sätt, men eftersom ursprungssmaken ändå var samma så var det så lätt att förstå varandra.

Jag kom från helvetet, ännu lyckligt ovetande om vad det på djupet hade gjort med mig. Mest ystert ivrig att vara fri att leva det liv jag så länge längtat efter. Han hade också varit i helvetet, men till skillnad från mig hade han full koll på vad det hade gjort med honom.

Vi fick en kort smekmånad full av upptåg och vanvettigt mycket skratt. Vi rullade oss oupphörligt i halmen och spelade dragspel och flöjt. Vi berusade oss med karaoke-sång och njöt som nyktert druckna av mitt-i-natten-Happy-Meals. Det var medan jag fortfarande hade ett hem.

Sen fick exet reda på min nya kärlek och förföljelsen började, igen.

Både jag och Prinsen drabbades. Men det är inte det jag vill berätta. Jag vill berätta om en resa. På en ny väg. Till kärlek.

Jag har alltid klarat mig själv. I en stundom trasig barndom var jag olyckligt övergiven fast i förvissningen om att det inte fanns något annat sätt. De jag älskade försvann, svek eller slog.

Men jag hade ett språk. Inne i mitt barnajags huvud utspelade sig ett omsorgsfullt tankearbete. Med nallen tätt intill mig, gömd under min säng, begrep jag ett och annat. Jag utarbetade strategier för min känslomässiga och fysiska överlevnad. Strategier som sitter djupt, vissa av dem villfarelser eftersom det som gällde då inte gäller nu. Det är en lång resa och nya upptäckter görs hela tiden. En av dem är att det inte är farligt att inte vara älskad av alla. Att det till och med är en förutsättning att våga vara obekväm för vissa för att stå på sin egen sida.

Nå, en av de där djupaste föreställningarna har alltid varit att jag måste klara mig själv. Många av de män jag har levt med har bekräftat den villfarande sanningen. Jag har nu insett att jag hjälpte dem stort genom att förutsätta att det var på det viset.

Med Prinsen hände det magiska. Det var i början av april för snart två år sedan. Han hade sagt att han skulle göra något för mig men ändrade sig och ville göra något för sig själv istället. Jag sa det var okej eftersom min utgångspunkt alltid är att det blir bäst om man är uppriktig med vad man vill och att det bara slutar i tråkigheter om man går emot sig själv i sina försök att anpassa sig efter någon annan...

Men när jag stod där ensam den där kvällen och han var på annat håll så kände jag inte alls att det var okej. De stora tårarna kom och jag blev en liten flicka med en vuxen kvinnas urleda på att klara sig själv.

Tidigt på söndag morgon vaknade jag i en skakande ensamhet och jag ville inte vara där. Jag ville vara hos honom. Jag körde hem till honom på andra sidan stan och smög mig in till honom och ner i hans sömndruckna famn. Där rann allt ur mig. I stora snyftningar avslöjade jag mina största farhågor och min djupaste längtan. I en av gråt sönderhackad mening klättrade de aldrig tidigare uttalade orden ut över mina läppar: "Jag behöver dig."

Jag hade gått ifrån mitt väl inövade mönster att springa iväg så snart jag känt mig övergiven. Antagligen för att han planterat så mycket kärlek i mig att jag blivit tillräckligt trygg för att våga.

Jag ska aldrig glömma, hans armar omkring mig, hans snälla ögon, hans innerliga leende och orden: "Det är bra. Du har mig." Paus med mer gråt från min sida. " Du är så vacker när du bryter ihop." Min gråt blandad med skratt.

Jag behöver honom fortfarande. Jag vill behöva honom. Jag kan tänka mig att inte vilja vara utan honom i resten av mitt liv.

På onsdag ska vi hämta ringarna (sic.).

Nu

Nu är nu. Nu är långt från slag och sparkar och mentala övergrepp.

Nu är nytt. Helt nytt fast drygt två år gammalt. Helt nytt att fortfarande efter drygt två år tillsammans vara nöjd, lugn och trygg i kärleken. I min kärlek till honom och hans kärlek till mig. Vår kärlek.

Han håller mig intill sig, varsamt. Jag älskar honom för hans tolerans och tillåtande. Jag kan vara den jag är utan att behöva vara rädd. Hans väsen intill mitt, hans famn för värme och styrka, hans hand att hålla genom den tyngsta perioden i mitt liv hittills.

I hela mitt liv har jag stått stark och kämpat och tagit mig igenom, som en envis oxe har jag trampat på. Någonstans antagligen övertygad om föreställningen att jag måste klara mig själv. När de sista banden från det gamla helvetet lösts och det på många sätt blev lugnt så kom efterdyningarna, med farliga underströmmar. Det var ett år sedan och jag brakade ihop. Naturligtvis sa även kroppen ifrån. Den la helt enkelt av. Och jag blev missnöjd med mig själv, fick plötsligt enorma problem med att försöka ge mig själv kärlek. Jag letade efter och jag saknade det starka och obändigt segervissa som genom alla hårda tider ändå aldrig lämnat mig. Som i den djupaste ensamheten ändå alltid visat sig som en säkert lysande låga. Något att alltid återvända till, i det fanns Tryggheten.

Efter braket fanns den inte. Jag hade kommit till Otryggheten. Hormonerna, eller bristen på dem, gjorde mig oigenkännbar, jag visste inte vem jag var. Jag visste bara att jag grät en ny sorts tårar. Ingen helande gråt som förde mig närmre mig själv och ut på en annan sida där jag blev lugn igen, nej, det var en uppgivenhetens tårar av saknad efter mig själv. Där var jag, i en isolerande bubbla med en hinna mellan mina upplevelser och mitt jag. Ingen närvaro. Den som förut varit mitt signum. Alltid.

Men han fortsatte att älska mig, och han fortsatte visa det. Jag är helt säker på att hans kärlek har varit en mycket stor hjälp för mig för att komma tillbaka.

Långsamt, långsamt återvänder jag. Jag vet inte riktigt hur det går till, men på något sätt går det. Välbekanta och efterlängtade delar av mitt gamla jag dyker hela tiden upp, och vem vet, kanske återvänder jag helt en dag, eller också blir jag någon ny fast med samma närvaro. Nu kan jag älska mig själv igen. För den jag är, för den jag vill vara och för det jag gör och hela tiden försöker göra. Så gott jag kan.
Egentligen ville jag ju skriva en tacksamhetens lov till min älskade. Det känns inte som det blev så. Han ska få ett eget, nytt kapitel.