Rödbetor och Rösti

Sen middag, jättesen middag... Och ingen Malai kofta.

Jag försökte få nittonåringen att laga mat till mig, istället för vice versa för en gångs skull, eftersom jag har en artikel som måste levereras före imorgon (och vad i h-e gör jag HÄR då?).
När magen skrikit i tre timmar och chokladen och russinen var slut så gav jag upp. Hittade några snabbt-och-lätt-grejer i frysen och lite Västerbottenost och Ruccolaröra höjde halvfabrikaten till i alla fall munhöjd. Nästan-mätt.

Vissa texter rinner ur mig, oftast dem som handlar om intervjupersoner som lämnar inspirationsenergi i mig i flera veckor, ja till och med månader och år efter att jag träffat dem. Andra texter ligger som en trög sörja bortom det nåbara, bortom det ens skönjbara. Den jag håller på med nu är en sådan. Sex timmars samtal. Massa anteckningar. Men inget som inspirerar. Tråk, tråk, TRÅKIGT!!! Letar efter det jag vill hitta men förstår att det är något annat jag måste nöja mig med.

Jag försökte faktiskt, ställde fråga på fråga för att få berättelsen som berör, men det klickade inte. Jag försökte alltså inte tillräckligt bra. Så nu sitter jag här, med en massa torr-info som TRÅKAR ut mig. Naturligtvis kommer det även att tråka ut läsarna, om jag inte får ett grepp om mig själv snart och TAR MIG UR DET HÄR. På ett snyggt och anständigt vis.

Att jag inte har en enda bild jag är supernöjd med gör ju inte precis saken bättre...

Hu, hu och dubbel-hu.