Nu är nu. Nu är långt från slag och sparkar och mentala övergrepp.
Nu är nytt. Helt nytt fast drygt två år gammalt. Helt nytt att fortfarande efter drygt två år tillsammans vara nöjd, lugn och trygg i kärleken. I min kärlek till honom och hans kärlek till mig. Vår kärlek.
Han håller mig intill sig, varsamt. Jag älskar honom för hans tolerans och tillåtande. Jag kan vara den jag är utan att behöva vara rädd. Hans väsen intill mitt, hans famn för värme och styrka, hans hand att hålla genom den tyngsta perioden i mitt liv hittills.
I hela mitt liv har jag stått stark och kämpat och tagit mig igenom, som en envis oxe har jag trampat på. Någonstans antagligen övertygad om föreställningen att jag måste klara mig själv. När de sista banden från det gamla helvetet lösts och det på många sätt blev lugnt så kom efterdyningarna, med farliga underströmmar. Det var ett år sedan och jag brakade ihop. Naturligtvis sa även kroppen ifrån. Den la helt enkelt av. Och jag blev missnöjd med mig själv, fick plötsligt enorma problem med att försöka ge mig själv kärlek. Jag letade efter och jag saknade det starka och obändigt segervissa som genom alla hårda tider ändå aldrig lämnat mig. Som i den djupaste ensamheten ändå alltid visat sig som en säkert lysande låga. Något att alltid återvända till, i det fanns Tryggheten.
Efter braket fanns den inte. Jag hade kommit till Otryggheten. Hormonerna, eller bristen på dem, gjorde mig oigenkännbar, jag visste inte vem jag var. Jag visste bara att jag grät en ny sorts tårar. Ingen helande gråt som förde mig närmre mig själv och ut på en annan sida där jag blev lugn igen, nej, det var en uppgivenhetens tårar av saknad efter mig själv. Där var jag, i en isolerande bubbla med en hinna mellan mina upplevelser och mitt jag. Ingen närvaro. Den som förut varit mitt signum. Alltid.
Men han fortsatte att älska mig, och han fortsatte visa det. Jag är helt säker på att hans kärlek har varit en mycket stor hjälp för mig för att komma tillbaka.
Långsamt, långsamt återvänder jag. Jag vet inte riktigt hur det går till, men på något sätt går det. Välbekanta och efterlängtade delar av mitt gamla jag dyker hela tiden upp, och vem vet, kanske återvänder jag helt en dag, eller också blir jag någon ny fast med samma närvaro. Nu kan jag älska mig själv igen. För den jag är, för den jag vill vara och för det jag gör och hela tiden försöker göra. Så gott jag kan.
Egentligen ville jag ju skriva en tacksamhetens lov till min älskade. Det känns inte som det blev så. Han ska få ett eget, nytt kapitel.
Nu är nytt. Helt nytt fast drygt två år gammalt. Helt nytt att fortfarande efter drygt två år tillsammans vara nöjd, lugn och trygg i kärleken. I min kärlek till honom och hans kärlek till mig. Vår kärlek.
Han håller mig intill sig, varsamt. Jag älskar honom för hans tolerans och tillåtande. Jag kan vara den jag är utan att behöva vara rädd. Hans väsen intill mitt, hans famn för värme och styrka, hans hand att hålla genom den tyngsta perioden i mitt liv hittills.
I hela mitt liv har jag stått stark och kämpat och tagit mig igenom, som en envis oxe har jag trampat på. Någonstans antagligen övertygad om föreställningen att jag måste klara mig själv. När de sista banden från det gamla helvetet lösts och det på många sätt blev lugnt så kom efterdyningarna, med farliga underströmmar. Det var ett år sedan och jag brakade ihop. Naturligtvis sa även kroppen ifrån. Den la helt enkelt av. Och jag blev missnöjd med mig själv, fick plötsligt enorma problem med att försöka ge mig själv kärlek. Jag letade efter och jag saknade det starka och obändigt segervissa som genom alla hårda tider ändå aldrig lämnat mig. Som i den djupaste ensamheten ändå alltid visat sig som en säkert lysande låga. Något att alltid återvända till, i det fanns Tryggheten.
Efter braket fanns den inte. Jag hade kommit till Otryggheten. Hormonerna, eller bristen på dem, gjorde mig oigenkännbar, jag visste inte vem jag var. Jag visste bara att jag grät en ny sorts tårar. Ingen helande gråt som förde mig närmre mig själv och ut på en annan sida där jag blev lugn igen, nej, det var en uppgivenhetens tårar av saknad efter mig själv. Där var jag, i en isolerande bubbla med en hinna mellan mina upplevelser och mitt jag. Ingen närvaro. Den som förut varit mitt signum. Alltid.
Men han fortsatte att älska mig, och han fortsatte visa det. Jag är helt säker på att hans kärlek har varit en mycket stor hjälp för mig för att komma tillbaka.
Långsamt, långsamt återvänder jag. Jag vet inte riktigt hur det går till, men på något sätt går det. Välbekanta och efterlängtade delar av mitt gamla jag dyker hela tiden upp, och vem vet, kanske återvänder jag helt en dag, eller också blir jag någon ny fast med samma närvaro. Nu kan jag älska mig själv igen. För den jag är, för den jag vill vara och för det jag gör och hela tiden försöker göra. Så gott jag kan.
Egentligen ville jag ju skriva en tacksamhetens lov till min älskade. Det känns inte som det blev så. Han ska få ett eget, nytt kapitel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar