Så bestämde vi till slut ett datum. Fast först bestämde vi hur ringarna skulle se ut, alltså, jag föreslog och han sa ja: Silverbas, hyfsat bred, raka kanter men inte alltför tjock, och så två parallella streck i guld, nerifrån och upp, ett lite bredare, det andra något smalare. Alltid bredvid varandra tillsammans, men aldrig ihopgeggade.Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att bära guldsmycken, tappar aldrig andan av prålighet och dyra stenar, har aldrig önskat mig sån't. Silversmycken däremot, de kan jag gå igång på, dregla och bli helt exalterad över. Köpa, köpa och köpa.
Jag hade en pojkvän en gång som gjorde sitt bästa för att omvända mig. Det var små söta presentaskar fyllda med gultguld både högt och lågt, på bemärkelsedagar och på helt vanliga dagar också. Naturligtvis bytte jag ut hela smyckeparken för att pleasa, honom. Trots att jag aldrig kände mig bekväm med det. Tvärtom. Men hur skulle han kunnat ana? När jag jublade och tindrade och tackade och neg...
Prinsen och jag skulle hämtat våra ringar igår men söta silversmeden hade det lite körigt och vi har ju ingen brådska. Dessutom har det varit ett fasligt bryderi över vad som ska graveras in i respektive ring. Nu har vi bestämt det också. Det blir fint. Imorgon ska vi till smeden och prova och instruera. Sen får han ha dem lite till. Annars kanske vi inte kan hålla oss. Till den där helgen när vi ska till Köpenhamn. På modemässa och förlovningsfir.
Det känns enkelt och rakt. Och viktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar