Det var högmodernt för sin Tid. Centralvärme och grejer. Det sas att mentalpatienterna som vistades här för 150 år sedan hade det bättre här än i sina Hem.
Och jag har Ett Nytt. Hem.
Så vänder Krafterna åter när jag får Ro. Och kanske är det så, att mina gamla Mönster för alltid kommer lura in mig i ett, mot mitt Eget Jag, svekfullt beteende. Men att Tiden för Återhämtning, trots allt, för var gång kommer bli lite kortare.
Jag har blandat ihop mig med en Annan Människas djupaste Rädslor. Jag har Anpassat mig. Till skada för både den Andra Människan och Mig Själv.
Recovery requested.
¨Du har en sådan Otrolig Styrka!¨säger De till mig. Mina Vänner och min Familj.
Har jag? undrar jag och frågar mig samtidigt vilka Alternativ jag har - att lägga mig ner och själsligt Dö? Eller?
Jag åker Tunnelbana. Jag promenerar genom Staden. Jag går över Broar. Jag ser Människor. Och jag minns saker. Konstiga saker. Som när jag följde med den där snälla men mycket osäkra och nästan mobbade klasskamraten till hennes pappas jobb. Hur vi lekte med kopiatorn genom att trycka våra ansikten mot glaset och skriva ut bilder som fick oss att nästan-kissa på oss av fnitter.
Jag har ett Skratt. Jag hade Väldigt Mycket Mitt Skratt innan jag gick in i Den Här Senaste Relationen. Det försvann på Vägen. Men jag vet, att det finns där. Jag ska välkomna det med Öppet Hjärta när det kommer åter. För det ska komma åter. Eftersom det är en så Stor Del av Mig.
Mannen blev Skrämd när jag fulade mig offentligt. En jacka bakåfram, en nerdragen mössa eller en osedvanligt knasig gångstil gjorde honom både generad och obekväm. Så jag Anpassade mig. Gick Fint och Ordentligt. Och slutade skratta. Och slutade sprida skratt.
Så utomordentligt korkat.
Jag har bett honom om Förlåtelse. För att jag tappade bort Mitt Jag.
Han har Andra Saker att be om Förlåtelse för.
Egentligen spelar det kanske inte så stor Roll för Mig om han gör det eller inte.
Men jag Önskar, för Honom, att han ska Hitta till Sig Själv och Må Bra där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar