Är vi så Rädda för Smärta?
Är det Rädslan för Något som Gör Ont, som driver Oss att vara Elaka?
Är det Minnet av Urgamla Sår som får Oss att Krokna och Slåss för Våra Liv, så förtvivlat Hårt att vi Omöjliggör varje Djupt Möte i Kärlek?
Jag ser mig Omkring.
Två till Mig Närstående Män är Riktigt Otäckt Elaka. Mot Mig.
Båda säger sig Älska mig.
Den ene är Min Far. Den Andre är Mannen som jag just lämnat.
Det känns så Lite Kärlek. Det känns så Ingen Kärlek Alls.
Jag måste Undra vad det är Jag Står För? För Dem.
Sambanden kunde inte vara Tydligare.
Jag har sökt Kärlek i Någon som har ett Beteende som för mig är så Välbekant.
Som en Olycklig Inprogrammering.
Som jag har Kämpat, för att känna Respekt.
Kanske är det Helt Fel Väg.
Kanske är det Friskt och Sunt att faktiskt Inte respektera Någon som inte Förtjänar det.
Men. Det fyller mig med Skuld.
Fuck The Skuld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar