Det är inte utan att jag känner mig Patetisk. Så Full jag är av Evighetsrepriser.
Och Alla leder de mig Tillbaks, till mina Rötter. Mina Mönster är så Tydliga att man kan Läsa dem i Mörker.
Var ska jag hitta Verktygen?!
ropar jag Rätt Ut i Ingenting.
HUR ska jag bära mig åt för att Bryta?!
Hur? Hur? HUR?
Svaren kommer åter som Tysta Ekon.
Schhhhhhhh...
TilliT.
Som en Ständig Påminnelse bär jag Den Vackraste Födelsedagsgåvan på Heltid om min Hals.
Och fortsätter Tänka Klara Tankar.
Som Inte. Förmår mig. Till Nya Handlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar