Det där med TilliT

I mina relationer så...
...har jag nog aldrig riktigt räknat med män.
Inte räknat med att man kan räkna med dem.

Jag var 41 år gammal när jag för första gången vågade Behöva En Man, och sa det till Honom.
Samme Man då som nu. Fast allt är Annat idag...

Det där med Tillit. Att våga lita på. Att Någon som kan vara en man kan vara någon man kan lita på. Svårt. Duktigt problematiskt. För mig.

Gjorde en historisk tillbakablick idag. Den var Brutal.
Bilderna visar en vuxen man som med full kraft drar sin högra knytnäve i bröstkorgen på en klent byggd elva-årig flicka. Flickan blir livrädd. Tappar andan. Kissar på sig. Ner på husvagnsgolvets gröna heltäckningsmatta.

Mannen var min far. Flickan var jag.

Någon frågade vem som tröstade mig. Det var det ingen som gjorde. Det var ju aldrig någon med som såg. Att jag behövde tröst.

Jag minns min Barndom. Minns att jag alltid var Rädd. Aldrig Trygg.

Det känns viktigt att berätta att det inte gör ont att tänka på det, viktigt för att jag tvärtom är glad för att jag har tillgång till så många Minnen. De är ju mina biljetter till sambanden och förklaringarna till vem jag är. Idag.

Det finns en enorm Befrielse i att förstå. Det.