Jag å min sida trodde att jag hade varit tydlig...
Jag gör ett nytt försök: Vi satt i din bil på min parkeringsplats härutanför och jag trodde att vi var överens om att vi skulle ta ungefär en månad till att tänka över saker och ting.
Bakgrunden var att jag på natten till julafton helt enkelt fick nog, tappade hoppet, tron, lusten... och gjorde slut. Bakgrunden till det, i sin tur, var ett drygt halvår med alltför många inslag av misstro och tvivel av typen "om vi verkligen vill samma sak så hade jag väl inte känt mig så ensam?"
Jag sa till dig att jag vill ha en man att dela liv med. Inte en pojke som vill leka med mig ibland. Jag uppfattade att du sa att du förstod och att du skulle fundera på vad det skulle innebära att vara en man som vill dela liv med mig. När du var här och hämtade lite saker dagen före nyårsafton så satte jag mig mittemot dig när du satt i trappan i skräprummet och berättade att jag behövde tid, att jag bestämt mig för att göra januari till MIN månad och aktivt sätta mig själv i första hand. Jag berättade också att jag kände mig helt manglad efter julen.
Jag trodde att det var syrran jag skulle hålla mig undan för, så det var åt det hållet jag höll upp garden. Istället kom attacken från dig. Jag tycker inte att jag förtjänade det. Jag trodde att jag hade varit snortydlig med att jag tyckte att det var bättre att du stannade hemma om du förväntade dig att jag skulle ha kraft och energi över till att se till att du fick det bra - att du bara skulle följa med om du gjorde det för din egen skull och tog ansvar för dig själv.
Jag hade behövt någon vid min sida som kunde vara ett stöd även om det inte var det jag förväntade mig av dig när vi åkte. Men jag förväntade mig inte att du helt utan respekt och hänsyn skulle vräka ut din ångest över mig. Jag tycker att det är att inte ta ansvar för sig själv.
Jag hade så gärna velat ha kvar energi och kraft att lägga på mina flickor som jag så sällan träffar tillsammans alla tre, istället gick jag runt som en dränerad zombie med fullt fokus på julaftonsnattens trauma.
Det är många känslor som vill ut. Själen längtar efter lugn och ro. För att komma dit måste hjärtat tala. En del av mig är väl medveten om det vansinniga och omöjliga i att hoppas på en förändring som inbegriper någon annan än mig själv… Den delen av mig är lugn och accepterande, i det kan jag älska dig som du är men också inse nödvändigheten av att, av kärlek till mig själv, lämna dig för att söka vidare efter det jag så innerligt längtar efter, och alltid har velat ha. En djup tvåsamhet med någon som vill dela liv med mig.
En annan del av mig är arg, rentav skitförbannad, den vill skrika till dig, såhär: VARFÖR RINGER DU TILL MIG?! VARFÖR GER DU MIG DETTA TOMMA TELEFONPRAT SOM GÖR MIG HELT OLYCKLIG, som bara blir en påminnelse om hur mycket jag saknar det jag på djupet längtar efter? Varför? Jag trodde jag hade förmågan att göra mig själv tydlig, att så snart jag vet vad jag behöver/inte vill ha har kunnat uttrycka det. Kanske har jag fel eller kanske är mitt språk ett av få du inte behärskar?
Jag vill känna mig vald, jag vill bli tagen i anspråk, av en man som vill ha ett liv tillsammans med mig. Jag vill ha närhet och värme i en ordnad kontinuitet, inte i sporadiska dutt-kaskader.
Jag vill ha en MAN! GUD VAD JAG VILL HA EN MAN! En vuxen människa som tar ansvar för sitt liv, sin lycka och sin framtid. Och som vill DELA DEN MED MIG!
Jag vill.
Vad jag vill.
Detta:
Jag vill ha det jag behöver. Jag behöver vara nära mig själv i mitt hjärta. Jag kommer dit när jag ger mig ro att lyssna inåt.
Jag blir så förvirrad av dubbla budskap och otydligheter. Jag blir så ledsen av brist på respekt och omtanke. Jag blir så sorgsen när jag blir tagen för given – när mina önskningar och uttryckta behov nonchaleras. Jag tystnar då. Sen går jag.
