Det är Ensamsovet...

...som är det största Skräpet med singlandet, tänker jag, när jag kryper ner i det kalla om natten. Med vetepåsen som en varm tyngd mot magen.

Skenet från Maria med Ljusen fladdrar lätt och det slår mig att Sovet med Manpojken ju faktiskt också var Skräp. Storskräp.

Medan jag oftast somnar som en gris och andas tungt hela natten är han min raka motsats. Upp och ner. Äta. Titta på TV. Läsa. Vrida sig. Men inte sova. Lugnt.

Jag har nog aldrig mött någon som sover så dåligt som han.
Det hackade sönder en del av mina nätter också.
Och framförallt, det bästa Sovet jag vet - SkedSovet, HudMotHudSovet, klarade han inte av. En hand i min tills jag somnat, vilket ju alltid gick väldigt fort, kunde han erbjuda. Men det andra - otänkbart. Har alltid varit. För honom.

Men så fick jag det.
Hos den Nya Mannen.
Och Huden brinner än.

Så snart jag tror jag samlat in mig och kopplat loss slänger minnet in en ny fackla och jag skönryser.

Jag önskar att han inte hade blivit så förtjust.
För jag hade så gärna kramat mera.
Men nu, med allt jag vet. Också att jag inte kommer hamna i samma förtjusning som han,
så får jag för mig att jag måste ta Ansvar.
Och backa.

För att det vore Elakt att fortsätta träffas när risken finns att han fastnar ännu mer.
I mig.

Jamen åhhhh!

Replik till Manpojken

Han undrade bland annat vilket av mina egna Nej det är jag inte förstår.

"Jag har nog haft svårt att förstå samtliga av mina tidigare Nej till dig,
eller, snarare kanske det är att de ofrånkomligen verkar ha varit behäftade med ett obligatoriskt bakomliggande Ja som ter sig obegripligt.

Dagar som idag tänker jag att det självklart är Kärleken, som är större än allt annat, som inte vill lämna dig. Idag är jag sams med mina känslor när jag kan tillåta min Själs självklara tillhörighet intill Din, och samtidigt inse att våra nuvarande verkligheter är en olycklig kombination.

Så svaret är Ja. Kärleken finns kvar. En dag som idag är det med lätthet jag håller Oss i den.
Det var mycket med Oss som jag älskade.

Och svaret är Nej. Jag förväntar mig inte att du ska fortsätta försöka, vare sig be om förlåtelse eller ändra på dig.
Jag kan bara önska att du emellanåt ska tänka på mig med lite värme.
Och hoppashoppas att det någon dag ska få vara självklart att vi har/har haft viktiga platser i varandras liv.

Att det känns som om hela din tillvaro håller på att gå i spillror får mig att undra saker, men jag ska låta bli.
Den här gången.

Jag bara hoppas, att det ska bli bra.

Vill ändå berätta att jag hittade en bok för ett par veckor sedan.
Med Sinnesrobönen som utgångspunkt ställer den frågan:
Hur hel kan man bli?

Jag beställde två. En till mig. Och en till dig.
De kom idag.
Kanske är du utled på mina initiativ, förslag, självhjälpsböcker och min förvissning om att man är med och skapar sitt eget liv?
Kanske vill du vara ifred med dina egna övertygelser?

Men om du vill ha boken, så är den din."

Så rinner det ut i sanden...

...den Älskade Manpojkens & Mitt Vi

Han skickar några rader.
Jag skickar några tillbaka.

Han ser annorlunda ut nu.

Som en Trasig Förlorare.
Hela hans tillvaro håller på att gå i spillror.
Skriver han.

Och jag undrar häpet om han verkligen är förvånad över händelseutvecklingen.
Som om den varit oförutsägbar.
Men jag säger ingenting om det.
För en tid sedan hade den självklara frågan från mig varit:
- Och vad gör du åt det?

Men jag ska inte vara där mer. Jag ska inte det.

Kan det vara så simpelt att det räckte med den Nya Mannens Famn?
För att jag skulle ta ett litet

HOPP

bort och titta tillbaka med distans.
Och upptäcka att Jäklar, vad mycket energi som gått åt till rätt ointressanta saker.
Kraft och Energi som ätits upp och blivit till Ingenting.

Och det beror inte på att jag är i den Nya Mannens Famn nu.

För den har jag också lämnat.

En Annan Strand,

en Annan Hamn

Det tar Lång Tid för mig att bli Kär, sade den Nya Mannen

Sejf. Tänkte jag.
Då blir det inte rörigt.

Men det var ju flera dagar sedan.
Det var innan jag hade landat i hans randiga soffa
Innan...

Jag visste ju att det, i första hand, stod "En Trygg Famn" på min Längtan
Något, i första hand, temporärt

Det var Den Bästa Famnen

Hud
som Värmde
som Läkte
som Berörde

Händer
som smekte Varsamt
som visade att jag är Vacker
som Lugnade

Ögon
ett med Glitter, ett med Vemod
så fulla av Kärlek
och som rördes, till tårar, av Mötet

Jag hade fått krypa så långt in i Hans som jag hade velat
Men jag. Ville vara Försiktig. Också.

Jag hade inte räknat med.
Att han.
Skulle Omfamna mig och aldrig vilja släppa taget.

Det hade inte han heller.
Kanske är det inget annat än Oförsikt att kasta sig i En Annan Människas Armar när Själen är Oklädd?
Och Längtar. Efter Närhet.

HudHudHud!

Minnet av hans brinner i mig.

Den Nya Mannens Hud.

Kan något som gör så gott vara Fel?

And so the Älting goes

IlskaFörtvivlanochSmärta skriver inga bra brev, skriver du.

Jag undrar varför du är arg?
Varifrån förtvivlan får sin näring?
Och hur smärtan ser ut?

Avskedet var inget du ville.

Skriver du också.
Men Vad var det du ville då?

Att jag skulle behandla dig som någon som inte behöver stå för sånt han sagt, som inte behöver ta ansvar för utfästelser han gjort?

Jag förstår inte. Vem. Du. Vill vara.

Jag försöker hålla oss med kärlek.
När Sorgen inte bryter mig i bitar,
när Ursinnet inte sparkar dig Åt Helvete.

Vem är du...

..som läser från samma stad som jag skriver?

Vill du berätta vill jag gärna lyssna.

Fast helst vill jag veta att du inte vet vem jag är.

Han skrev Förlåt

och:
"Avskedet var inget jag ville ha. Jag önskar jag kunde ha sagt att det var betydelselöst.
Tyvärr och fan i helvete, för det som gör riktigt ont finns det ingen bot."

Och jag ramlar runt i oförståelse.
Hur står det till i hans Huvud, Hjärta och Själ?

Menar han på Allvar att jag borde ha haft överseende, med allt som var hans, med alla hans behov, och fullkomligt ignorerat mina egna. Där det mest grundläggande är Trygghet - Att kunna Lita På den jag lever med. Att Löften hålls och överenskommelser gäller.
Det borde vara bejsick, väl?

Kvällen vi skildes sa han att jag borde förstå honom, efter alla dessa år begripa hur han fungerar. Och ta honom som han är. För att han älskar mig.

När vi pratat om hans velighet och oförmåga att stå för sina utfästelser och löften så har han suckat, sagt att han är precis som sin far. Som lovade och lovade men aldrig någonsin infriade sina löften.

Hur kan man begära att den man älskar ska ta den ena snytingen efter den andra för att man själv vägrar växa upp? Har man ett dåligt beteende gör man väl för helvete något åt det?

Någonting är stört skevt här.

Till exempel att jag sitter och ältar honom.
Igen.

Och försöker förstå.

Ge upp för fan. Enfaldiga kvinna.

Eller Underbara Fantastiska Strålande Människa, gå ut och gör något annat!

Eller...
kryp, ut.

Men gör något annat.

Livet väntar.

Om Farväl

Den Vackra Kloka Vännen talade om Farväl. Om vikten av att göra dem bra.

Jag vet att hon har Rätt.
Att bra Slut är förutsättningen för bra Börjor.
Men. När han inte vill. När han vägrar att förstå att jag måste gå. Att hans upprepade svek skjuter sönder allt jag skulle kunnat tro på. Och gör mig till en trasig spillra, SÅ långt ifrån min storslagenhet som jag ibland är helt förvissad om.

När han vill och måste slå av mig benen, genom att kalla mig för kärlekslös och tala om att jag gör det jag är bäst på när jag ägnar mig åt simpel egennytta.

Manpojken, min älskade Manpojke, i den så ofta milda framtoningen, den veka, den osäkra, den kärleksfulla... Nu, i sin övergivenhet, upprest som en vred drake, som sprutar sin giftiga eld över allt som är jag. Allt jag var. Ville vara. För honom.

Mitt Vackraste som Värdelöst.

Jag. Som Värdelös.

Smärtan är Avgrundsdjup.

Är jag en Dåre som vill låta Starka Främlingsarmar försöka dra mig upp?
Låta en låg gotländsk röst och varma andetag lugna mitt upprivna inre.

Är det dårskap?
Att veta att jag behöver.
Att Ensam är Så Jävla Svag.

Idag

Önskar jag mig en trampolin.
Eller en språngbräda.

I form av en vänlig man med vackra ögon och varmt hjärta.
Det skulle räcka med att han ville se mig i en
Minut.

Jag vill bara förstå att det finns andra.
Som är bra. Och till och med bättre på till exempel det där med respekt.

Så att jag kan lämna det här stället där jag tror att Manpojken för alltid kommer ha mannen-i-mitt-liv-platsen i mitt hjärta.

Ja. Jag känner mig som en bortskämd snorunge som uppehåller mig vid detta när jag har SÅ mycket att vara tacksam för.

Syster 2 och Kylan

Jag har två systrar.
Tio och sju år äldre än jag.

Äldsta systern, nr 1, har jag stått nära.
Jag tror att det är hennes kärlek jag har att tacka för det som är friskt i mig.

Nästäldsta systern, nr 2, har jag aldrig stått nära.
Jag tror att det är hennes hat som bidragit till det som är skadat i mig.

Det har gått långa perioder då syster 2 och jag inte haft någon kontakt alls.
Till exempel efter att hon, när jag var gravid med min yngsta dotter, försökt övertala mig att göra abort. För att graviditeten var oplanerad. För att jag redan hade två små döttrar med en annan man som jag separerat ifrån inte så långt innan. Hon tog sig rätten. Jag talade om för henne att hon kränkte mig. Jag bad henne hålla käften. Till slut gjorde hon det.

Vi har ingen kontakt nu heller.
Ses på släktkalas och hon försöker, söker mig. Talar till mig. Levererar sina föreställningar om världens uppbyggnad och förklarar människors reaktioner med olika teser hon har. Att prata med henne känns för mig som att tvingas äta färdigtuggad mat.
Hon talar om sina barn i tredjeperson när de är med. Förklarar deras beteenden.
Och det är här, som något går sönder. I mig. Och jag vill skrika: Men du SER dem ju inte! Har du någon gång, någonsin, försökt lyssna på dem, utan att det bara handlat om att du ska tvinga på dem dina bilder?
Naturligtvis identifierar jag mig med syskonbarnen. Som nu är vuxna.

Systerdottern T har alltid stått mig nära. T, som slutade äta för fyra år sedan... Som behandlats på institution och som nu är i USA som au-pair.

Var på teater igår.

Just innan vi ska gå in blir jag passerad av en rygg.
Syster 2s rygg.
Jag ger mig inte till känna.
Orkar inte presentera eller förklara något för min teaterväninna.

Det var mycket länge sedan som jag blev så djupt berörd av en föreställning.
Om någonsin.
Den handlade om Utsatt- och Ensamhet. Om föräldrar som är för självupptagna för att Se sina barn. Om en ung kvinnas resa. Och djupa Ångest.

Som jag lipade. Som min själ vred sig. Som den värkte och ville. Hålla. Min systerdotter T. Intill mig. Säga att, du är bra. Du är värdefull. Du duger. Du är fin. Precis som jag har gjort. Så många gånger. Så många gånger också utan att nå.
Som när vi hade bestämt att träffas. Hon skulle följa med mig och kusinerna på utflykt. Mitt under anorexi-krisen. Så ringde hon, sa att hon inte kunde komma. Att hon inte kunde lämna sin mamma.

Jag åkte dit. Hittade henne i ett tårdrypande paket i trapphuset utanför lägenhetsdörren. Mitt hjärta brister vid minnet. Mina armar omkring henne. Hennes förtvivlade gråt och jag visste, att allt jag vill ge, allt jag kan ge, aldrig kan ersätta det hon inte fått av den hon skulle.
Sin mamma.
Min syster.

Hon kunde inte lämna sin mamma. Som stod på andra sidan dörren och skrek och grät högt. Av vanmakt och förtvivlan. Men, som jag såg det, väldigt upptagen av Sitt Eget.

Jag håller T. Jag viskar till henne och försöker nå. Jag säger att hennes mamma inte är hennes ansvar. Att barn aldrig ska ta hand om sina föräldrar. Jag säger att det är föräldrars ansvar att finnas till för sina barn. Inte tvärtom.

Jag ville rädda henne. Kanske var det ett försök att också rädda mig själv.
Kanske är det farligt att blanda ihop sina egna känslor med andras.
Förväxla?
Kan Samhörighetskänslan som är så stark vara förrädisk?

?


Efter föreställningen kommer Syster 2 fram till mig.
- Jag skickade ett sms till dig, du kanske inte såg det? säger hon.
- Nej, min mobil är avstängd.
- Jo, jag tänkte föreslå att vi skulle fira jul här i stan i år. Jag har pratat med mamma och pappa och Syster 1 som skulle kolla. Det är ju så kort jul i år. Hade du tänkt åka upp annars?
- Nej. Jag åker inte upp.
- Men vad bra! Då kan vi ju fira här.
- Jag tror inte jag ska fira alls. Funderar på att åka på retreat.

Det är vad jag vill just där. Just då.
Åka på Retreat och få vara ensam med mig själv och mina känslor.
Få höra dem ut.

Syster 2 talar om T. Berättar att T är mycket ledsen och längtar hem (vilket jag förstås redan vet) men att hon försöker övertala T-et att stanna istället för att komma hem med svansen mellan benen. För Syster 2 vet att det är bäst för T. Som vanligt. Vet hon. Vad som är bäst. För alla.
JÄVLAR, vill jag skrika. Du fattar ju ingenting! är repliken som jag vill stjäla från briljanta Nina i pjäsen vi just sett.

Syster 2 berättar hur hon skajpar med T-et som storgråter varje gång. Men att Syster 2 verkligen gör sitt bästa för att stötta och uppmuntra. För hon vet ju, det är tufft att växa upp.

Och jag vill skrika igen. Jag vill vråla.
Jag tänker på T och jag ser henne framför mig. 21 år gammal och ännu en sån liten flicka, vars enda önskan är att hennes mamma, ska, Se Henne.

Det är svårt nog att separera från något som man förväntas vara klar med för att tid är.
Men att skiljas från något som borde ha givit dig det du hade rätt till, men aldrig fick, är ännu svårare.


Jag vet.


Också att jag inte ska fira jul hos Syster 2.

Jag går min väg och jag går min väg

Jag har aldrig varit bra på att TA den självklara platsen jag borde ha bredvid Mannen vars Livs Kvinna jag utnämnts till.
När jag blivit utsatt för konkurrens har jag med omedelbarhet backat hem.
Retirerat.
Även om jag var snabbaste sprinterflickan i skolan när jag växte upp så har det aldrig varit viktigt för mig att Tävla. Det var ju bara så jävla skönt att springa. Snabbt. Skitasnabbt.

Att jag inte slagits för min självklara rätt till En Självklar Plats har jag betraktat som en Brist hos mig. Något jag verkligen borde försöka förändra.
Jag har också blivit uppmanad att göra det.
Av till exempel Manpojken som tyckt att det varit min sak att putta undan hans dotter som rent fysiskt gjort heltidsanspråk på honom när vi har träffats alla tre, genom knäsittning, handhållning, pussar och kramar.
Men jag. Har inte förmått mig. Till att göra det.
För något med det hade känts väldigt, väldigt Fel.

Men nu så hände ju det här sig, ni vet Manpojken tog mig med på övernattningsutflykt för första gången på fem år - kanske för att han förstod att det gällde att satsa lite krut nu. Att han kanske förstod att han skulle förlora mig om han inte.

Och jag var ju snabbt uppe på tåget. Igen.
För vilken gång i ordningen kan ingen längre räkna till.

Hemma igen på varsitt håll och Manpojken är plötsligt under påverkan av andra influenser. Den sjuttonåriga dottern vill ju så gärna åka. Så då vill han det också. Kanske är det så att jag försvinner i en svag suck som Någon som klarar sig Själv. Men han, klarar inte av att göra sin dotter besviken.

Har man supit bort större delen av sitt barns barndom så får det konsekvenser. För alla inblandade. Han har, de senaste fem åren, försökt kompensera hårt. Till en början tyckte jag det var naturligt. Jag var till och med oerhört drivande för att få Manpojken att strida för det delade umgänget som kom till stånd för fyra år sedan. Då, på den tiden, skulle jag beskrivit min och dotterns relation som Naturlig och Genuin. Idag, är det, Svårt.
När en Far behandlar sin tonåring som ett mycket litet barn och när tonåringen hela tiden pratar bebispråk är det lätt att känna sig... obekväm.

När en Far delar sovrum med sin tonåriga dotter är det lätt att... undra hur det står till.

Det har jag gjort.

Efter ett år av betraktande också Högt och Tydligt

Till slut, när ytterligare ett år passerat, flyttade Manpojken ut sin enkelsäng i det kombinerade kök- och vardagsrummet i den lilla tvåan. Jag fick gärna sova över. Om dottern var hemma på en madrass på golvet. Om hon inte var där fick jag ligga solo i Manpojkens säng medan han trynade i dotterns.

Jag hade sällan lust att tillbringa nätterna där.

Nå. Manpojken med sitt dåliga samvete och sina skuldkänslor gentemot dottern lovar henne resan.

Det var den där fredagen. När jag åkte ner i hissen.
Ganska utom mig av förtvivlan.
För vilken gång i ordningen orkar ingen längre räkna till.

På kvällen kom han till mig. För att vi skulle prata. Trodde jag.
Själv hoppades han på översov. Hade Nattväskan med sig.
För dottern skulle ju sova hos en kompis.

Jag är helt för dålig på att hålla masken. Har aldrig kunnat.
Känslorna dansar och plöjer sig genom mitt anlete och lämnar betraktaren fullmatad.

- Du vill inte att jag ska sova över? Du vill göra slut med mig?
frågar Manpojken.

- Om du åker på den där resan så förlorar du mig.
replikerar jag.
Ogenomtänkt. Utan att blinka.

Men det behövde sägas. Kände jag. Väldigt starkt.

Han blev utom sig. Förtvivlad.
- Vad ska jag göra, vad ska jag GÖRA???
skrek han. Och undrade verkligen.
- Hur jag än gör är det någon som blir besviken och jag försöker vara alla till lags! Och nu har jag ju lovat A!

- Du lovade mig också.
konstaterade jag högt.

- Men hjälp mig, snälla HJÄLP mig!!!
han vädjade.

Och jag ställer upp såklart. Föreslår att han ska stanna hemma på själva födelsedagen. Ha den där lilla festen som han pratat om (men skytt för att han nästan är vänlös). Han kan få låna min lokal. Åk på resan med dottern efteråt. Ta sedan med mig på en annan resa.

Han jublar. Det var det Bästa Förslaget!

Och han ska bjuda mig på en resa. Det ska han VERKLIGEN. OJ, vad han ska! Jag får välja.

Han är Lättad. Rentav Glad.

Jag är. Mycket, mycket Trött. Mår lite illa.
Orkar faktiskt inte vara vaken.
Måste gå och lägga mig fast klockan inte ens är nio.

Sover galet oroligt.
Vaknar hela tiden.
Mår sådär illa fortfarande.

Fy fan vad jag inte ville göra sådär. Känner jag. Tog ansvar för, Hans.
Som en jävla morsa.
Upptäcker att det känns som om jag står i gegga. Mentalt osund, sjukt kletig geggamoja.

Här vill jag INTE vara. Upprepar jag för mig själv.

Undrar vad jag har gjort.
Inser att jag, förutom att jag lekt Manpojksmamma igen, också har tagit ett ovant steg fram.
- Om du åker på den där resan så förlorar du mig.
Tydligare kunde jag väl knappast bli.
 Jag gick in i Konkurrensen och jag fick en plats på pallen.

Jag gick in. Och konkurrerade. Med Manpojkens dotter!
Det kändes inte friskt.
Nej, Sjukt, kändes det
Jag hade fått platsen. Åtminstone temporärt.

Jag insåg också. Att en plats man konkurrerat sig till också är en plats man kan bli utkonkurrerad från.
Det är bara en tidsfråga.
Snart är det någon annan som gäller.
För i dessa lägen är Manpojken vek. Rent ryggradslös.
När dottern vill och ber kan han inte säga nej.
Han säger att det känns som om han har ett hål inom sig.
Som han försöker fylla. Utan att lyckas.

Kanske vet han på riktigt inte vad han vill.
Vad som är viktigt. För honom.

Kanske är jag inte viktig på riktigt. För honom.

Även om det känns som om jag är det.
För när Våra Själar möts är allt Fullkomligt.
Men, det händer alldeles för sällan.

Jag får för mig att han kommer sakna mig i resten av sitt liv.

Nu när jag går min väg.
Min väg.

Hissen Ner

Vill ni veta vad som hände?

Manpojken kom till mig.
Föreslog att vi skulle resa bort på övernattningsutflykt.
Han hade redan målet klart.

Vi har gjort sådant. Många gånger.
Alltid, varje gång, dock på mitt initiativ.

Utan att tänka. Utan att blinka.
Följde jag med.
För att Mitt Hjärta sa att jag ville.

Det tar bara några minuter. Max tjugo.
Innan jag blir som ett upprymt barn.
Där, bredvid honom i bilen.

Vi ska bo på hotell och jag har något som liknar fjärilar i magen.
- Å vad vi är bra på att åka bort! måste jag ropa till honom när vi kliver ur bilen utanför hotellet.
Han skrattar. Sådär fint.

Och sen blir det fint. Med badkar på rummet och Ljus och Fintänk och Finprat.
Vi pratar om Den Där Resan
Han säger att han omprövar. Det känns inte roligt längre. Och blir det ingen resa är dottern inte intresserad av att uppvakta fadern. Det har hon aldrig varit.
Jag säger försiktigt att Vi kanske kunde... Något litet... Behöver kanske inte vara så storslaget...
Det kan han gärna tänka sig. Säger han.

Den där jävla födelsedagen som han talat om i åratal. Och bett mig dela. Med honom.
Såklart har jag velat det.
Jag har ju velat dela hela livet med honom.

Grattis. Till mig.
Dörren vidöppen.
Varsågod och stig in.

Och trampa ner.
Föralldel.
Bry dig inte om att ta av dig skorna.

Jag fick veta det via Fejsboken.
Hans dotter skriver.
Om resan.

Jag ringer honom och får bekräftat:
Jo, så är det, den blir förmodligen av.

För dem.

Om Tillstånd

Först är det Smärtan.
Den Allomfattande.
Som omsorgsfullt plöjer sig genom ditt inre likt en nyslipad supermotiverad harv.
Gräver sig ned, rotar runt, byter plats på och lämnar skärmärken på. Allt.

Du tror att du ska dö,
för det är så du föreställer dig den ultimata Smärtan.
Du faller på knä.
Ber om. Nåd.

Så klingar den av.

Och kvar står du.
I något som kanske är,
Ännu Värre.

Välkommen Håglöshet.
Dotter till Likgiltigheten, syster till den vakna Sömnen.

Och alla är Bra

Han är ingen Dålig Människa. Manpojken.
Han är tvärtom en väldigt Bra Människa.

Tänk, det är som om våra Själar är sammanflätade. Med Evighetstrådar.
Det är bara så att våra liv här och nu, är oförenliga.

Han var ett invaderat och överbeskyddat ensambarn.
Jag var ett övergivet, oskyddat ensamt barn.
Han ville vara ifred.
Jag ville vara i kontakt.

Lite moment 22 där helt enkelt.