Jag tror...

...att allt ska ordna sig.

Jag hoppas och hänger i.

Hänger upp-och-ner.

Hänger bak-och-fram.

Torrsimmar.

Bungyjumpar.

Vrickar medvetandet.

Stukar själen.

Sträcker på Stoltheten.

Tror på Kärleken.

Böjer tillbaka Blicken,

riktar den Framåt igen.

Torkar upp Tårar.

Bryr mig Om.

Vill väldigt mycket väldigt gärna. Mest av allt just nu - Vila i det här Mellanrummet.

Landslide

"I took my love, and I took it down
I climbed a mountain, and I turned around

And I saw my reflection in the snow covered hills
'till the landslide brought me down

Oh, mirror in the sky

What is love?
Can the child within my heart rise above?
Can I sail through the changing ocean tides?
Can I handle the seasons of my life?

Well, I've been afraid of changin'
'Cause I've built my life around you
But time makes you bolder, even children get older
I'm getting older too

So, take my love, take it down
Oh climb a mountain and turn around
If you see my reflection in the snow covered hills
Well the landslide will bring you down, down

And if you see my reflection in the snow covered hills
Well the landslide will bring it down
The landslide will bring it down"

Landslide - Stevie Nicks

Här, där ingenting når mig

Det kommer in en Vän med vackra ögon som ser. Han ser direkt, att jag är Ledsen.

Han kramar mig omsorgsfullt. Men jag är inte där.

Jag hjälper honom att slå in några flaskor med whisky som han ska julklappa sina kollegor med.

Jag gör det jag ska. Krullar några snören. Ler lite grann. Säger något roligt. Utan att vara där.

Hela tiden gråter Mitt Hjärta. Det känns som det gått sönder. Riktigt jävla i bitar. Och ut pumpar blodet, paff-paff-paff-paff... Jag får för mig att själva livet sipprar ur mig.

Innan Vännen går hör jag mig själv lova att han ska få bjuda mig på en öl ikväll. Fast jag vet att jag inte kommer vara Där.

Jag undrar om jag är För Trasig. Jag kanske aldrig kan bli Hel? Kanske får nöja mig med att vara Sann. Och Ledsen.

Det är ett stort jävla Skrik i mig, från själens botten. Jag har ont i öronen och jag fattar inte hur jag ska få tyst på det.

In a Lonely Place

Mina stövlar har ränder av salt.
Mina kinder också.
Jag har repor i själen och de ger mig mina känslor.
Den största just nu är att jag är ensam.
Övergiven.
Det är en mycket gammal sorg och den förlamar och gör
ont.

Och den går inte att prata bort.

Så när du säger att jag fan inte är ensam är det långt
ifrån vad jag känner.

Förlåt för att jag utsatte Dig för min Längtan

Jag gick på en ny gata idag.

Den var en lång uppförsbacke.
I backens början låg ett JätteHus i gult tegel. En av väggarna var Enorm och fönsterlös.
REGIONARKIV stod det på huset.

Här är jag nu. Tänkte jag.
I botten på en backe. Med ett helt jävla gigantiskt arkiv med minnen bakom mig. Och så Denna Längtan. Denna Eviga, Sorgsna, Djupa, ofrånkomliga och tärande Längtan. Efter Någon som ska finnas intill mig. Så att jag inte ska behöva vara Ensam mer.


Plötsligt förstår jag. Det Orimliga -
Jag kommer aldrig träffa någon som kan fylla mig och stilla min Enorma Längtan, och SAMTIDIGT kunna vara den den är!

Nej, det är jag, och endast jag, ensam, som har att hantera denna Längtan, och förhoppningsvis till slut lösa upp den. Först när jag är befriad från den finns det en möjlighet att på riktigt välkomna en annan Människa in i mitt hjärta som kan få komma dit på sina villkor, precis som den är...

Insikten känns Tung och Svår. Och det är så inihelvetes jävla sjukt Ensamt.

Med sorgen sjunkande i mitt bröst inser jag att jag aldrig gav Dig chansen. Att det kanske var min Längtan efter Tvåsamhet som jag föreställt mig den som skrämde dig och hindrade dig från att säga Ja till allt, som födde dina tveksamheter och behov av nödutgångar?

För vem hade det gjort Dig till om Du hade försökt passa in i formen för min Enorma Längtan? Inte till Dig i alla fall.

Jag är så ledsen för smärta som jag orsakat dig. Jag förstår att det inte är någon tröst att jag står med den upp till näsan själv men kanske kan du ta emot mitt uppriktigaste från hjärtat menade: Du är Fantastiskt Fin. Det är inget fel på Dig. Det handlar inte om att Du inte duger. Jag har aldrig varit lyckligare med någon annan man än med dig. Men jag är inte hel. Och det är inte möjligt att försöka bli det med hjälp av en annan människa om man vill att den människan ska få vara precis som den är.

Jag önskar Dig verkligen det allra bästa. Du är värd det.