...och alla Dessa Nycklar...

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Nej, det blir som Vanligt att man halkar ner i sina Gamla Förgörande Mönster.

Nu har jag inte mindre än SEX olika nyckelknippor i olika fickor och väskor;
Nummer 1 går till lägenheten i stadens finaste kvarter där jag får låna ett tillfälligt tomt pojkrum hos en kompis kompis. Min skruttiga bil passar inte in där. Inte jag heller.
Nummer 2 passar till bästisens lilla radhus i förorten.
Nummer 3 kan jag komma in till mina föräldrar i Mexitegelheaven med.
Nummer 4 går till 33 kvadrat i en källarkällare i city som jag hyr treårsvis.
Nummer 5, är den Sorgligaste, och den ska jag snart lämna ifrån mig, passar till de fyra fina rummen som skulle bli Vårt Nya Hem. Mannens och Mitt.
Nummer 6, som jag fick idag, släpper in mig till 70 dyra kvadrat i andrahand i en annan del av staden.

MEDBEROENDE.

Det är jag det! I ett Nötskal. Tömmer ur mig Kärleken jag har, försöker Anpassa mig för att få Kärlek tillbaka. Trodde jag var Bortom allt sånt där. Men Ränderna går visst aldrig ur.

Nu börjar Arbetet. På Riktigt.

Min nya TP heter K.

Jag är Förfärligt Ledsen.
Men också Beslutsam.

Drömmar ska gå i Krasch när de blivit till Mardrömmar.

Finns det alltid en Baksida?

Allt.

Känslan av att få Allt.

Den binder mig hårdare än jag klarar av.

Borde väl använda Huvudet.
Lyssna inåt. Gå för mig själv för att Finna. Min Väg.

En Sjuka som är Svart.

Drabbar mig. Förgiftar min Livskraft och förlamar mig utifrån och in.

Minnet av barnen som leker. Den lilla flickans mjuka kind mot min. Hennes försök att uttala mitt namn. Hennes strålande ögon när hon ser på mig. Den kloka lilla killens kavata dyk. Hans självklara hand i min på promenaden. Hans skratt när vi snurrar runt på lekplatsen. Och så Pappan. Som jag älskar. SÅ Mycket.
För en tid var jag i allt jag ville vara. Där och Då. Faktiskt på Riktigt Lycklig.

Men så. Den där Sjukan.

Och mitt huvud som skriker åt mig, spring, spring, spring! Du kan inte vara Tryggheten för Någon som saknar den i sig själv. Det blir en brottningsmatch med viss utgång. Jag kommer sluta som knockad. Igen. Jag är ingen übermensch. Ingen Räddande Ängel.

Allting har ett pris.
Framsidan håller Allt jag vill ha. Men Baksidan. Förgör mig...

Avklädda

Den gamla Magnolian står kvar.
Annars är så mycket så nytt.
Jag måste återupptäcka, återerövra, det som en gång var så mycket mitt.
Men somt finns inte ens kvar.

Jag ska byta stad. Igen.
Här pratar de som jag. Trots 25 år på den andra sidan var det alltid en bit av mig, i mig, som förblev en Främling.

Mannen och Jag möts. Igen. Vi lovade varandra att Visa Allt. Stå Nakna inför varandra och jag vet inte om jag någonsin tidigare varit så Rädd, och ändå, samtidigt så Övertygad.
Det finns inga Genvägar.

Hans Skräck är större. Och jag vet, att få saker smittar så snabbt och så lätt som Rädsla.

Nu lovar vi varandra igen. Att göra Vårt Yttersta, för att låta Kärleken ta Rädslans plats.
Han ska ge upp sin vackra bostad, byta charm mot kvadrat, för att jag ska få Plats. I hans Hem, i hans Liv.
Jag tillåter oss att darra. Men det får vara i Kärlek.
Förändring. Nödvändig för Utveckling.
Jag vecklar ut mig inför hans varma ögon, under hans ömma händer...

Och visst går det fort, när två Själar med upptempot som grundtillstånd möts finns risk för fartblindhet. Men jag lyssnar till det klokaste rådet från den Klokaste Vännen - att inte ha för bråttom, ty då springer man fel.
Så, jag Andas, och Räknar till 12. Tolv gånger...

Tvivel

För drygt sex år sedan lämnade jag en man som slog, mig.
Det var en lång väg därifrån, från mig själv som en konturlös skugga, tillbaka till mitt Ljusa Kraftfulla Livsdugliga Jag. Med nya ärr.
Jag byggde upp något. Helt på egen hand. Bostad och rörelse. Ett rum för Möten. En plats där jag kom till min bästa rätt. Bekräftelse, uppskattning, respekt och kärlek. I stort sett varje dag.
Men hur roligt det än var så orkade jag inte med den ständiga ekonomiska oron. Dessutom ville jag få mer utrymme att skriva.
I höstas började tankarna ta form. I takt med att jag kände orkeslösheten växa närmade jag mig beslutet att ge min verksamhet ett år till, om ekonomin inte blivit stabil till sommaren skulle jag sälja. Min vackra, speciella, underbara bostad. Och lägga ner, min lika speciella och underbara rörelse.
Jag är där nu.
Och jag är mycket ledsen.

Det har också kommit in Tvivel. I mig. Ett av dem gäller Relationen.
Något oroar mig, mycket.
Rädsla som får fritt spelrum där jag blir måltavlan som beskjuts med av elakhet förgiftade pilar.
Jag är så dålig på att kriga.
Jag längtar så efter Frid. En Famn där jag får duga som jag är.
För det gör jag väl?

Jag ville skriva till Dem om Min Längtan som De inte vill se

Så måste jag undra, kan inte låta bli: Vad är det som styr, minst två av mina vänner?

Jag betraktade dem som nära. Ja, riktigt på djupet själsnära har jag kanske inte tillåtit dem att komma. Inte känt mig tillräckligt Trygg för att.

Men en sådan finns. En Själssyster. Som jag fann och litade på. Hos henne hamnar det som jag plötsligt upptäckt funnits förborgat inom mig. Gamla hemligheter och djupa smärtor. Det krävs TilliT för att våga visa sådant. Och Hon, finns kvar. All tid.

Men de andra. Minst två. Nu så avlägsna. Den ena Tvärtyst. Den andra undanglidande i halvkvävda uttalanden.
Disapproval.
De ser saker. Säger De.
Att jag går rätt in i Katastrof. Att jag inte är mig lik. Att jag har tappat kontrollen. Att jag är Gränslös.

Jag har svårt att Förstå. Talar de i egen sak?

Två Självständiga Kvinnor. Den ena har inte levt i tvåsamhet på snart två decennier. Den andre är inne på sitt andra manfria år och är livrädd för att förlora det hon har byggt upp. Trivs i sin ensamhet. Säger hon.

Men jag. Är inte De. Jag har levt med min Längtan så länge jag kan minnas. Denna Längtan efter Någon att dela precis Allt med. Jag har försökt Lyssna och Lära. Av dem som sagt att det är utopi. Det finns inte. Man har tur om man träffar någon som kan tillfredsställa en till åttio procent. Ja, då får man verkligen vara Nöjd.
Ja, jag har försökt. Men aldrig har jag kunnat Nöja Mig.

Så träffar jag Honom. Som har längtat som jag. På Precis Samma Sätt.
Jag hittar i Honom det jag hittat i Själssystern. Och Min Själ Jublar.

Jag Vill det Här.

Perfekt Påsk

Jag tror att jag har genomlevt några av Mitt Livs mest omtumlande månader.
Jo. Så måste det vara.

Vilken resa...

Allt jag drömt om, när det gäller Kärlek och Tvåsamhet.
Allt jag varit övertygad om att jag velat ha.
Mitt framför mig.
Rakt in i Hjärtat. Som fylldes. Till bredden.
Men det är Stort, rymmer Mycket.

För bra för att vara sant... mumlar vi in i varandras andetag och tårarna smakar salt.

Så kommer Rädslorna. Så kommer Hela Paketet.
Och visst, jag har vetat vad jag velat ha, vad jag inte vetat är om jag är förmögen att ta emot. Så mycket Kärlek. Så mycket Människa. Och Stå Kvar. I det.

Men jag Försöker. Gud vet att jag Försöker.

Påsken var Magisk. Som om vi gick igenom en Port.

Han Är. Allt jag vill ha.

Han visar mig Ett Träd. En Bäck. Sitt Hjärta. Sina Rädslor. Sina Styrkor. Sina Svagheter och Drömmar. Ett Liv med Mig är en av dem. Jag känner mig priviligierad.
Verkligen gör jag det.

Och Min Dröm är Han.

Nu Vet Jag

Som om du öppnade en dörr,
efter en annan...
...i mitt inre.
Så, kommer du mig Närmre.

Som om Du,
är Mannen med Nycklarna...
...till mina Befrielser.

Jag vet Allt om hur det känns att Vara För Mycket,
att Känna och Tänka För Mycket, för att få Plats, hos en annan Människa.

Jag visste Ingenting om, hur det känns att Vara, Känna och Tänka precis så Mycket som en annan Människa Efterfrågar och Behöver...
...tills jag träffade Dig.

Nu vet jag. Att jag har Längtat efter Dig.
Så länge jag kan minnas.

KroppsRas

Jag behöver inte veta, hur du har Älskat andra.
Jag behöver inte veta, hur Andra har älskat dig.
Jag behöver veta hur Du, kan Älska Mig.
Jag behöver veta på vilket sätt jag bäst ger Dig min Kärlek för att Du ska kunna ta Emot den.

Det är Mörkt i ett Rum på ett Sjukhus och filtarna är gula och luktar starkt av antibakteriell tvätt. Jag har en Nål i armen och Tankar i min Huvudvärk.

Vi har börjat gå nu, på Vägen till Oss. Och jag vet, att jag vill komma nära dig.

I Kärlek. Med Kärlek. Av Kärlek.

KärlekKärlekKärlek

Hemkomst

Tillbaka i Min stad.
Och jag, ska möta mitt Förflutna. (Tack Marie :))
Två dagar innan och jag kan inte sluta le, jag kan inte äta. Jag kan inte låta bli att berätta. För alla. För förvånade gamla föräldrar, för barn, syskonbarn och vänner.
Ett par timmar innan och jag måste hålla mig i den goda Kamraten för att inte lätta och upplösas i atomer. Hon får leda mig till torget där jag ska gå in genom en dörr och åka hiss genom 21 våningar.
Jag försöker tänka på att andas men det verkar Omöjligt när jag forsar genom Hela Mitt Liv med Ljusets Hastighet.
Nerifrån och Upp.
För att Äntligen komma Fram. Till Min Resas Mål.
Det blåser minst hundra sekundmeter i mitt Inre.

Jag ser mig omkring. Och känner att Han är på väg.
Vänder mig mot trappan och där...

...kommer Han. Stegandes.

Så Vackerögd. Så Leende.

I hans Varma Famn och Jag. Är Hemma.
All Väntan har den Stunden varit Värd.
Vi Andas Ut. Vi Skrattar. Vi Håller. Varandra.
Och Det Magiska Sker. Våra Stormar Möts och det, blir Kav Lugnt.
 
Det står en Människa framför mig och Strålar.
Och Jag Vet. Att Han. Ser Samma Sak som Jag.

Utanför glasväggarna breder stadens alla ljus ut sig som en böljande matta.
Vi har våra hittills-liv bakom oss och i dem en Tråd som binder oss Samman.
En Enda Tråd som vi vet om. Då.

Vi dygnar. Tio timmar senare vet vi Så Mycket Mer.
Att Vi, är Två Trådar från Samma Nystan. Och det, är Rött.

Han Är. Kärlek.

Och Han Får. Min.

Historien

Försöka,
att inte låta Mig jagas,
SläppaSläppaSläppa.
Jag har alltid varit upptagen av Viljan att Förstå;
Varför? saker blir som de blir.
Varför? människor gör som de gör.
Men, det kanske ska vara bra med att jag Förstår Mig?
Och vissa Svar får man vänta på... ty det finns Frågor vars Förklaringar behöver Tid, att ta sig fram. Som när du får en aning och springer efter, flyr dig, brister som en såpbubbla du fångar i handen...

TILLIT

kan läsas både framifrån och bak
Bakifrån och Fram, tillbaka

Hur vi minns varandra beror ju på hur vi visat oss.
Och OM vi visat oss. För varandra.

Gud, led mig i Kärlek...
Ty, i det Blottlagda finns det Enda Som Är Värt Något.
In The End.

Och så en Liten Sång, på det...

I will bring you Flowers in the Morning

Sliding Doors

Så ytterligt märkligt det är,
att tänka på,
de där Ögonblicken som avgör hela ens framtid.

Jag har ett, särskilt viktigt:
För en Livstid sedan bodde jag i en helt annan stad. Jag hyrde den finaste lilla lägenheten på det finaste Söder. I andrahand.
En sommar seglade jag. Som gast på en båt till Lissabon. Det här var före mobiltelefonernas tid.
Då, när jag var borta, blev jag erbjuden av lägenhetsinnehavaren att ta över kontraktet. Fem tusen spänn skulle det kosta. Min mor fattade beslutet, å mina vägnar. Hon sa Nej.
Jag, hade såklart sagt JA!

Tillbaka från Lissabon och ingen bostad kvar på mitt älskade Söder. Där jag trodde att jag skulle bo resten av Livet. Jag valde att plugga i en annan stad. Denna. Fick tag på en bostad. Blev kvar.

Det har snart gått 25 år.

En Man från för lika länge sedan dyker upp.

Finns det ett Öde? Som vill Något med oss?
Finns det Något som Vi skulle, med Varandra?
Som vi får chansen till, Nu.

"Kom hem!" säger han. "Kom hem till vårt Söder!"

Jag ska träffa Honom på måndag.

Schhhhhhh....

....it's all so Quiet...

Jag gick Inåt.
Lite utåt.
Lite Hit&Dit.

Så tappade jag Rösten. På sant, på riktigt. Fick hålla käften i fyra dagar. Förlorade pengar på uppdrag som gick om intet.
Men kanske ändå att det var nyttigt på något vis.

Bestämde mig för att göra det bra för mig. På egen hand.
Har ju lite händighet i mig.
Har väldigt mycket omkring mig som behöver den där händigheten. Så! Spacklat. Slipat. Börjat måla.

Känner mig duktig,(även om jag hatar just det ordet som attribut till mig själv), nöjd, glad... och förhoppningsfull.

Och Kärlek. Den finns ju tamejfan Överallt!

En Födelsedag

Det här är Halsbandet.

Jag fick det av Bästa Vännen.

SjälsSystern som Ser.

Mig.

Hon ger mig:

ord som förklarar mig,
styrka som bär mig,

tröst som dämpar mina fall,

förståelse som ingen annan.

Det är en Stor Lycka att hitta Hem hos Någon.

En Stor, Stor Lycka.