När jag var ofödd slängde min pappa sig ut från en balkong.
Balkongen låg på tredje våningen i ett nybyggt hus i en nära-förort till en stor stad. Det var snart slut på femtiotalet. Det kunde varit snart slut på min pappas liv också. Det var nog det som var meningen. Hans mening.
Min äldsta syster var fyra år. Hon minns den gröna gardinen med de stora röda blommorna som fladdrade i vinddraget från den öppna balkongdörren. Det är allt hon minns.
Hon minns inte mannen på marken.
Hon minns inte ambulansen som hämtade mannen med den brutna ryggen. Mannen som var hennes far. Redo att överge sin fru och sina två barn, ett och fyra år gamla.
Min syster minns överhuvudtaget väldigt lite från sin barndom.
Min far överlevde.
Det gjorde Traumat också.
Bestämt gjorde det det.
Och bestämt var det till detta Trauma som jag föddes. Sex år senare.
Ett opratat, obearbetat Trauma som tystats ned och antagligen påverkat Allt. Och Alla. Nästan hela tiden.
Min mor, till exempel, har försökt få kontroll. Men aldrig lyckats, för aldrig har hon kommit till ro.
Min syster som är sju år äldre än jag, och som jag inte har någon kontakt med, har varit arg. Aggressiv. Våldsam.
Min äldsta syster, har svårt att få ihop saker och ting. Hennes minne är ett såll.
Min far, är livrädd. För känslor. Som han är så full av. Som han försöker hantera. Genom förnekelse. Bland annat.
Och så jag. Med ett minne som är som ett arkiv. Vad hände med mig?
Min äldsta syster kommer ändå ihåg när jag föddes. Äntligen kunde hon få en uppgift, det kom någon som behövde henne. Och som hon ville vara behövd av.
Det är med djupaste Tacksamhet och Kärlek jag tänker på den hon var för mig under min uppväxt. För jag tror jag vet, att det är henne jag har att tacka för det som är Friskt i mig.
Hon flyttade hemifrån när jag var sex.
Det gjorde inte mellansyrran. Den arga. Den våldsamma. Som slog. Mig. Regelbundet.
Jag förstod aldrig varför. Den där knytnäven i ansiktet, rädslan och näsblodet. Jag kan inte ha varit gammal, kanske fyra, den första gången. Då jag faktiskt sökte skydd, hos min mamma. I köket. Minns hennes bruna förkläde, nästan som en klänningsrock, röd plastknapp i ryggen och volang nedtill. Två fickor. Alltid fulla med skrynkligt hushållspapper. Hon plåstrade om mig, samtidigt som hon sa: "Lilla gumman, du får inte reta din syster, du vet ju att hon har ett sånt humör."
Min spegelbild i glaset på ugnsluckan. Det var varmt. Jag hade bomull i näsan och allt, var mitt fel.
Jag försökte. Både förstå och vinna min systers kärlek. Om det var mitt fel att hon slog mig borde jag ju kunna ändra mig så hon slutade. Veckopengar sparades i månader inför hennes födelsedag. Så min present till henne skulle vara så dyr och fin som möjligt. Några timmar av hennes vänlighet var värda allt.
Jag har mina mönster. Och jag är tacksam och nöjd med att jag, kan, förändra dem.
Det tar tid.
Men.
Det går.
Det kanske låter som en klagan?
Det är det inte.
Jag skulle aldrig i livet vilja byta plats med någon annan. Aldrig. Så har det alltid varit.
Nå, jag försöker bara komma underfund med ett och annat.
Som vanligt.
:-)
Jag vaknar med ögon som svider, kliar. 
