Via Mystica

Den kristna tron i roadmovie-tappning, eller - en multimediamässa om att vara på väg.

Suggestivt, befriande, upplyftande. KG Hammar är en cool biskop. Musikerna suveräna. Hopp trallalala och jag håller min kärestas hand och hans ögon är de vackraste jag vet och jag har smakat Kristi kropp och blod för första gången. Jag ställde mig längst bak i kön för att noga studera hur det skulle göras. Ändå var det nog bara jag som neg och sa tack när jag stoppade det doppade kexet i munnen. Jag tror det var dessertvin.

Katten har kommit tillbaka efter ett drygt dygn på vift. Hon ligger i mitt knä och jag älskar henne mer än nånsin. Trots äckliga-äckliga kissgropar. Nu är de bara 17.

Imorgon bitti har jag lovat att äta frukost på ett fik på stan. Hu. Dottern har prao. En mor måste göra vad en mor måste. Sedan måste en butiksinnehavare göra det hon måste, i morgon innebär det att inspektera vackra akvareller som kanske ska hängas upp på mina fina väggar. Det blir roligt. Hopp trallalala!

Katten har...

...kissat. Där den inte ska. På ungefär 24 ställen i källaren. Dit finns det ingen dörr. Den skarpa stanken av ammoniak går inte längre att förtränga, den har lagt sig som en frän dimma över allt som ska vara fint och vackert och trevligt en trappa upp. Endast den doftdöve kan numera uppfatta det fint, vackert trevliga. Alla andra mår illa.

Anledningen till den, i vanliga fall, rumsrena kattens ihärdiga pissande är källargolvets struktur. På ungefär 24 ställen har betongen nötts ner och spruckit och bildat större och mindre sandfyllda gropar. Katten trodde att det var kissgropar. Nu ÄR det kissgropar. Äckliga-äckliga kissgropar.

Jag åkte till det stora byggvaruhuset och köpte grått pulver som irriterar huden och som man inte får andas in. Det var fem minuter innan stängningsdags och till Peter på färgavdelningen var det kö och Ayla i kassan hade ingen aning om var jag skulle kunna hitta murhinkar. Jag tog en vanlig elvakronorshink. Den är död nu. Ligger i bitar tillsammans med betongkockor mellan de 24 kissgroparna i min källare. Jag har låst in katten.

Det kom hit en "reporter"...

... en dag i förra veckan. Det var innan jag började kräkas. Hon ville prata med mig om min butik för det hade hennes chefredaktör bett henne att göra. Jag var alldeles till mig av upphetsning, efter alla hundratals intervjuer jag själv gjort, efter alla berättelser jag skrivit om andra så skulle nu jag få MIN berättelse berättad. Jag pratade hit och dit och upp och ner, rätt ur hjärtat om vedermödor och drömmar, hela tiden fast förvissad om att jag ändå var tydlig.

Hon slängde med sitt blonda hår och lade huvudet på sned när hon frågade: Hur vågade du?
Jag tror jag såg något slags fascination i hennes ögon, eller också var det bara skräck, för att hon undrade vilken planet jag kom ifrån och när hon skulle få komma härifrån.

Jag svarade som det var, jag hade inget att förlora. Svårare än så var det inte.

Nu har jag fått den. Min berättelse ur hennes huvud. Jag ville gråta.

Såhär börjar det:
"Väskor gjorda av gamla kaffepaket? Ja, faktisk – det och mycket annat hittar man i butik XX som ägs av Y, en kvinna med bestämt smak och sinne för design. Och det nya trendiga är saker gjorda av återvinningsmaterial som Q tycker är speciellt attraktivt.
Det är en lite gammaldags vs retro känsla som möter en ..."

I huvudsak säljer jag kläder...

I princip har jag också samma namn hela tiden.

Vad betyder vs retro känsla?

Jag hade mina farhågor, när vi skildes så frågade jag var hon fått sin utbildning och hon berättade att hon hade köpt sin, från Poppius. Jag berättade frejdigt vad jag tyckte om Journalisthögskolan: "Jag menar, vad lärde man sig DÄR egentligen? Inget av det jag gör hade jag gjort annorlunda även om jag inte haft min utbildning" hörde jag mig säga och jag tror jag menade det. Jag utgår på nåt sjukt vis alltid ifrån att alla är som jag.

Jag tog för givet att hennes drift luktade som min. Att hon ville berätta människors historier för att hon tycker om människor. För att hon vill få dem att lyfta.

Jag tog också för givet att hon kunde stava.

När jag frågade henne om hon tyckte det var jobbigt att leva som frilansare med pressen det innebär att inte veta från en dag till en annan hur många jobb man får in, om man kommer klara räkningarna vid månadsskiftet osv., så såg hon ut som ett UFO.

Hon förklarade sig med att hennes man hade flera företag så egentligen behövde hon inte jobba, men hon tyckte det var kul om hon kunde betala nån liten räkning nån gång.

HON TYCKTE DET VAR KUL OM HON KUNDE BETALA NÅN LITEN RÄKNING NÅN GÅNG!!!!!

Jag ville ringa upp henne och skrika att hon borde fortsätta låta sig försörjas av sin man för att det minsann inte var en god stilist med lyhördhet för sina intervjupersoner som världen skulle gå miste om ifall hon stannade hemma...

Jag gjorde inte det. Istället skrev jag min egen historia med MINA ord. Sen ringde jag henne och sa att jag inte kände igen mig i hennes text och att om det var så att jag hade varit otydlig under intervjun så hoppades jag att min text skulle tydliggöra ett och annat. Hon lät förvånad och sa att om det var något jag ville ändra så...

JAG VILL JU ÄNDRA ALLTIHOPA!

Jag mailade mitt snygga alster och bad henne höra av sig. Det har hon inte gjort. Hjälp.

Det kommer komma en massa människor till min affär för att leta efter second-handgrejer som aldrig funnits här, alternativt titta på ett livs levande psyko som lystrar till namnet Y, eller möjligtvis Q.

suck

Gud hörde bön

Har nu tillbringat ett antal dagar i avskildhet. Ofrivilligt trodde jag, tills jag kom tillbaks hit och såg vad jag skrev sist... Måste skratta åt mitt bildval då som såhär i efterhand känns både komiskt och absurdt. Ja, jag har alltså tillbringat ett par dygn av den senaste delen av mitt liv med mitt huvud i en hink, dock satt hinken vid detta tillfälle inte på mitt huvud, istället befann sig mitt huvud i hinken som stod på golvet. Katarsis.

Vissa dagar...

...vill jag bara stanna inne hos mig själv. Idag är en sån dag.