Jag ligger på mina fårskinn framför en sprakande brasa, Maria bär Ljusen från sin plats på väggen.
Det här är mitt Nya Hem.
När jag till Slut fick nog gick det fort. För bara två veckor sedan hoppades jag ännu på en Jul, ett Nyår och ett Liv tillsammans med Mannen.
För precis två veckor sedan bad han mig packa mina saker och dra, det är så han brukat göra när han blir arg, vilket han blir så gott som dagligen. Han talade om för mig att han inte tänkte fira jul med mig och mina jävla ungar. Detta för att 22-åringen som varit på besökt uttryckt sin uppriktiga oro för mig efter att ha sett hans utbrott över mig på nära håll under två dagar... Med mina mått mätt var de ändå ganska "milda".
Jag var lugn och bad honom sansa sig, sa att jag tänkte stanna några timmar för att ge honom en chans att ändra sig. Han sa att det inte fanns en chans i världen att han skulle göra det.
Efter fyra timmar sa jag till honom att jag skulle åka men att jag hoppades han skulle höra av sig inom en timme och be mig komma tillbaka, annars var det sista gången han kastade ut mig.
Jag fick ett sms. I vilket han dömde ut vår relation och som vanligt anklagade mig för att ha varit honom otrogen. Det har jag inte.
Han vidhåller sin ståndpunkt i ett dygn och jag bestämmer mig för att Rädda mig. Det han utsatt mig för är mer än vad en Människa kan bära.
Efter det där dygnet ändrar han sig. Men jag förstår att vara Konsekvent. Älskad Syster öppnar dörren till Jul för mig och döttrar och den blir fin i Snö. Trots Allt.
Sen går det fort. Jag lyckas genom vänners bekanta få tag på Världens Finaste Våning. Med den här Öppna Spisen. Och den här Balkongen.
Jag får en Fristad.
Mannen blir Galen. Kräver att jag ska stå för mitt Ansvar om det gemensamma kontraktet på den Stora Lägenheten som han bytt till sig och just kastat ut mig ifrån. Jag ber att få bli avskriven från kontraktet men han vägrar skriva under. Det blir dyrt för mig. Alla mina besparingar lär försvinna men jag bestämmer att Min Frid får kosta. Den är värd Allt.
Jag hämtar ved hos Föräldrarna för att kunna Elda mig igenom min symboliska Ensamhets-Nyårsafton. Jag är beslutsam och vid någorlunda Gott Mod.
Och det var Bra för mig igår. I min Ensamhet.
Men idag. Jag är så liten, så väldigt Liten.
När jag lämnade mitt föräldrahem igår kramade min lilla gamla mamma om mig och med gråten i rösten mumlade hon: Mammas Lilla Flicka.
Det är just den meningen som ger mig alla mina Tårar idag. Den Meningen och alla Minnen den väcker... Det har funnits så många stunder då jag hade fått behöva vara Mammas Lilla Flicka, men blev tvungen att vara Mammas och Pappas och Systers Stora Flicka istället. Första gången var jag bara sex månader gammal. Det är denna Känsla av Total Övergivenhet jag måste få bukt med. Jag måste hitta till mitt Heliga Jag. Min Egen Vilja. Där jag Vågar vara Sann. Trots att den jag Älskar hotar att lämna mig om jag är just det - Sann med Mitt Själv.
Jag måste sluta "hamna" hos Män som vill bli Burna.
Jag måste bli Frisk.
Detta är Mitt Nyårslöfte till Mig Själv, till mitt Jag. Att börja arbeta för mitt Tillfrisknande.
På Riktigt.
