Så Öppnar Sig...

...Ögonen.
Jag Ser igen. Olika Saker.
Det något klyschiga Se det Lilla i det Stora får en alldeles Egen liten Innebörd. För Mig. Och den är egentligen inte alla så liten. Snarare Stor.

Jag må gå i Cirklar. Men. Jag Ser.
Mina Steg.

Hit & Dit i Retur

Som Mitt Liv ungefär.

Det är inte utan att jag känner mig Patetisk. Så Full jag är av Evighetsrepriser.

Och Alla leder de mig Tillbaks, till mina Rötter. Mina Mönster är så Tydliga att man kan Läsa dem i Mörker.

Var ska jag hitta Verktygen?!
ropar jag Rätt Ut i Ingenting.
HUR ska jag bära mig åt för att Bryta?!
Hur? Hur? HUR?

Svaren kommer åter som Tysta Ekon.

Schhhhhhhh...

TilliT.

Som en Ständig Påminnelse bär jag Den Vackraste Födelsedagsgåvan på Heltid om min Hals.

Och fortsätter Tänka Klara Tankar.
Som Inte. Förmår mig. Till Nya Handlingar.

En Dröm om TilliT

Jag hade kommit fram till en liten stuga i en glänta i en Skog.
Jag hade en Ryggsäck som var Lätt.

Det var Skymning och jag skulle sova i den lilla Stugan. Jag ställde ifrån mig min packning innanför dörren innan jag skulle gå ut och hämta Ved. Genom en Dörröppning till ett Annat Rum såg jag Ryggen av en Man som satt nerböjd över ett Skrivande.

Jahaja, tänkte jag, och det kändes Självklart att Han skulle vara Där med Mig. Ohotande trots att Han var Obekant.

Jag gjorde det jag skulle för Egen Del. Tände en Eld i en Spis. Bäddade en Säng. Kröp ner.

I Sängen bredvid låg Mannen. Han frågade förvånat: Ska du inte ligga Här Hos Mig?

Jag blev Förbryllad och tänkte konstiga Saker som att jag ju inte hade rakat benen.

Men jag Lydde honom. Gick över till Hans Säng. Kröp ner. Det var Själsligt och Drömmen gav mig inga Fysiska Känslor. Det var Tryggt.

Plötsligt stod Sängen i Mannens Hus. Det var Stort och Ljust och Mycket Vackert. Jag visste att Jag skulle Bo Där. En Känsla av Otillräcklighet for igenom mig, en Känsla av att Jag Inte Förtjänade, Inte var God Nog.

Men Den Tyste Trygge Mannen Höll om Mig och Allt som är Jag och Känslan av Otillräcklighet byttes mot en Mycket Starkare Känsla. Fullkomlighet. Helhet. Fullkomlig Helhet.

Jag Vaknar.

Och Förstår. Att. Det bor en Inre Man i Mig. Och Det. Är. Gott.

Smärta

Är vi så Rädda för Smärta?

Är det Rädslan för Något som Gör Ont, som driver Oss att vara Elaka?

Är det Minnet av Urgamla Sår som får Oss att Krokna och Slåss för Våra Liv, så förtvivlat Hårt att vi Omöjliggör varje Djupt Möte i Kärlek?

Jag ser mig Omkring.

Två till Mig Närstående Män är Riktigt Otäckt Elaka. Mot Mig.

Båda säger sig Älska mig.

Den ene är Min Far. Den Andre är Mannen som jag just lämnat.

Det känns så Lite Kärlek. Det känns så Ingen Kärlek Alls.

Jag måste Undra vad det är Jag Står För? För Dem.

Sambanden kunde inte vara Tydligare.

Jag har sökt Kärlek i Någon som har ett Beteende som för mig är så Välbekant.
Som en Olycklig Inprogrammering.

Som jag har Kämpat, för att känna Respekt.

Kanske är det Helt Fel Väg.

Kanske är det Friskt och Sunt att faktiskt Inte respektera Någon som inte Förtjänar det.
Men. Det fyller mig med Skuld.

Fuck The Skuld!

Inte ska väl...

Du säger att du Älskar mig,
men inte ska väl Kärlek göra Ont och lämna Repor i Själen?
Du säger att du Behöver mig,
men inte ska man väl välja en Tvåsamhet för att man inte klarar av att Reda Ut sitt Liv på egen hand?

Du säger att du Saknar Mig.
Jag Saknar inte Dig.

Jag saknar inte att Vara Orolig hela Tiden.
Nervös och Otrygg.
Jag saknar inte att vara Utsatt. För Dig.
Och din Lynnighet.
Jag saknar inte att hela tiden vara Kontrollerad. Av Dig.

Det finns Minnen av Din Mjuka Famn, Din Djupa Blick och Dina Varma Händer.
Men de Bleknar. Överskuggade av Allt Det Andra.
Som är så Svart.

Jag Älskar nog Dig. Men jag kan inte Leva, med Dig.

Så Jag, Lämnar Dig. Nu.

Dårarnas Slott

Det var högmodernt för sin Tid. Centralvärme och grejer. Det sas att mentalpatienterna som vistades här för 150 år sedan hade det bättre här än i sina Hem.

Och jag har Ett Nytt. Hem.

Så vänder Krafterna åter när jag får Ro. Och kanske är det så, att mina gamla Mönster för alltid kommer lura in mig i ett, mot mitt Eget Jag, svekfullt beteende. Men att Tiden för Återhämtning, trots allt, för var gång kommer bli lite kortare.

Jag har blandat ihop mig med en Annan Människas djupaste Rädslor. Jag har Anpassat mig. Till skada för både den Andra Människan och Mig Själv.

Recovery requested.

¨Du har en sådan Otrolig Styrka!¨säger De till mig. Mina Vänner och min Familj.
Har jag? undrar jag och frågar mig samtidigt vilka Alternativ jag har - att lägga mig ner och själsligt Dö? Eller?

Jag åker Tunnelbana. Jag promenerar genom Staden. Jag går över Broar. Jag ser Människor. Och jag minns saker. Konstiga saker. Som när jag följde med den där snälla men mycket osäkra och nästan mobbade klasskamraten till hennes pappas jobb. Hur vi lekte med kopiatorn genom att trycka våra ansikten mot glaset och skriva ut bilder som fick oss att nästan-kissa på oss av fnitter.

Jag har ett Skratt. Jag hade Väldigt Mycket Mitt Skratt innan jag gick in i Den Här Senaste Relationen. Det försvann på Vägen. Men jag vet, att det finns där. Jag ska välkomna det med Öppet Hjärta när det kommer åter. För det ska komma åter. Eftersom det är en så Stor Del av Mig.

Mannen blev Skrämd när jag fulade mig offentligt. En jacka bakåfram, en nerdragen mössa eller en osedvanligt knasig gångstil gjorde honom både generad och obekväm. Så jag Anpassade mig. Gick Fint och Ordentligt. Och slutade skratta. Och slutade sprida skratt.
Så utomordentligt korkat.

Jag har bett honom om Förlåtelse. För att jag tappade bort Mitt Jag.

Han har Andra Saker att be om Förlåtelse för.

Egentligen spelar det kanske inte så stor Roll för Mig om han gör det eller inte.

Men jag Önskar, för Honom, att han ska Hitta till Sig Själv och Må Bra där.

"Mammas Lilla Flicka"

Jag ligger på mina fårskinn framför en sprakande brasa, Maria bär Ljusen från sin plats på väggen.

Det här är mitt Nya Hem.

När jag till Slut fick nog gick det fort. För bara två veckor sedan hoppades jag ännu på en Jul, ett Nyår och ett Liv tillsammans med Mannen.
För precis två veckor sedan bad han mig packa mina saker och dra, det är så han brukat göra när han blir arg, vilket han blir så gott som dagligen. Han talade om för mig att han inte tänkte fira jul med mig och mina jävla ungar. Detta för att 22-åringen som varit på besökt uttryckt sin uppriktiga oro för mig efter att ha sett hans utbrott över mig på nära håll under två dagar... Med mina mått mätt var de ändå ganska "milda".
Jag var lugn och bad honom sansa sig, sa att jag tänkte stanna några timmar för att ge honom en chans att ändra sig. Han sa att det inte fanns en chans i världen att han skulle göra det.
Efter fyra timmar sa jag till honom att jag skulle åka men att jag hoppades han skulle höra av sig inom en timme och be mig komma tillbaka, annars var det sista gången han kastade ut mig.
Jag fick ett sms. I vilket han dömde ut vår relation och som vanligt anklagade mig för att ha varit honom otrogen. Det har jag inte.

Han vidhåller sin ståndpunkt i ett dygn och jag bestämmer mig för att Rädda mig. Det han utsatt mig för är mer än vad en Människa kan bära.

Efter det där dygnet ändrar han sig. Men jag förstår att vara Konsekvent. Älskad Syster öppnar dörren till Jul för mig och döttrar och den blir fin i Snö. Trots Allt.

Sen går det fort. Jag lyckas genom vänners bekanta få tag på Världens Finaste Våning. Med den här Öppna Spisen. Och den här Balkongen.
Jag får en Fristad.
Mannen blir Galen. Kräver att jag ska stå för mitt Ansvar om det gemensamma kontraktet på den Stora Lägenheten som han bytt till sig och just kastat ut mig ifrån. Jag ber att få bli avskriven från kontraktet men han vägrar skriva under. Det blir dyrt för mig. Alla mina besparingar lär försvinna men jag bestämmer att Min Frid får kosta. Den är värd Allt.

Jag hämtar ved hos Föräldrarna för att kunna Elda mig igenom min symboliska Ensamhets-Nyårsafton. Jag är beslutsam och vid någorlunda Gott Mod.
Och det var Bra för mig igår. I min Ensamhet.

Men idag. Jag är så liten, så väldigt Liten.

När jag lämnade mitt föräldrahem igår kramade min lilla gamla mamma om mig och med gråten i rösten mumlade hon: Mammas Lilla Flicka.

Det är just den meningen som ger mig alla mina Tårar idag. Den Meningen och alla Minnen den väcker... Det har funnits så många stunder då jag hade fått behöva vara Mammas Lilla Flicka, men blev tvungen att vara Mammas och Pappas och Systers Stora Flicka istället. Första gången var jag bara sex månader gammal. Det är denna Känsla av Total Övergivenhet jag måste få bukt med. Jag måste hitta till mitt Heliga Jag. Min Egen Vilja. Där jag Vågar vara Sann. Trots att den jag Älskar hotar att lämna mig om jag är just det - Sann med Mitt Själv.

Jag måste sluta "hamna" hos Män som vill bli Burna.

Jag måste bli Frisk.

Detta är Mitt Nyårslöfte till Mig Själv, till mitt Jag. Att börja arbeta för mitt Tillfrisknande.
På Riktigt.