torsdag 17 december 2009

Jag tror...

...att allt ska ordna sig.

Jag hoppas och hänger i.
Hänger upp-och-ner.
Hänger bak-och-fram.

Torrsimmar.
Bungyjumpar.
Vrickar medvetandet.
Stukar själen.

Sträcker på Stoltheten.

Tror på Kärleken.

Böjer tillbaka Blicken,
riktar den Framåt igen.

Torkar upp Tårar.

Bryr mig Om.

Vill väldigt mycket väldigt gärna. Mest av allt just nu - Vila i det här Mellanrummet.

lördag 12 december 2009

Landslide

"I took my love, and I took it down
I climbed a mountain, and I turned around

And I saw my reflection in the snow covered hills
'till the landslide brought me down

Oh, mirror in the sky
What is love?
Can the child within my heart rise above?
Can I sail through the changing ocean tides?
Can I handle the seasons of my life?

Well, I've been afraid of changin'
'Cause I've built my life around you
But time makes you bolder, even children get older
I'm getting older too

So, take my love, take it down
Oh climb a mountain and turn around
If you see my reflection in the snow covered hills
Well the landslide will bring you down, down

And if you see my reflection in the snow covered hills
Well the landslide will bring it dow
n
The landslide will bring it down"

torsdag 10 december 2009

Här, där ingenting når mig

Det kommer in en Vän med vackra ögon som ser. Han ser direkt, att jag är Ledsen.

Han kramar mig omsorgsfullt. Men jag är inte där.

Jag hjälper honom att slå in några flaskor med whisky som han ska julklappa sina kollegor med.

Jag gör det jag ska. Krullar några snören. Ler lite grann. Säger något roligt. Utan att vara där.

Hela tiden gråter Mitt Hjärta. Det känns som det gått sönder. Riktigt jävla i bitar. Och ut pumpar blodet, paff-paff-paff-paff... Jag får för mig att själva livet sipprar ur mig.

Innan Vännen går hör jag mig själv lova att han ska få bjuda mig på en öl ikväll. Fast jag vet att jag inte kommer vara Där.

Jag undrar om jag är För Trasig. Jag kanske aldrig kan bli Hel? Kanske får nöja mig med att vara Sann. Och Ledsen.

Det är ett stort jävla Skrik i mig, från själens botten. Jag har ont i öronen och jag fattar inte hur jag ska få tyst på det.

In a Lonely Place

Mina stövlar har ränder av salt.
Mina kinder också.
Jag har repor i själen och de ger mig mina känslor.
Den största just nu är att jag är ensam.
Övergiven.
Det är en mycket gammal sorg och den förlamar och gör
ont.

Och den går inte att prata bort.

Så när du säger att jag fan inte är ensam är det långt
ifrån vad jag känner.

onsdag 9 december 2009

Förlåt för att jag utsatte Dig för min Längtan

Jag gick på en ny gata idag.

Den var en lång uppförsbacke.
I backens början låg ett JätteHus i gult tegel. En av väggarna var Enorm och fönsterlös.
REGIONARKIV stod det på huset.

Här är jag nu. Tänkte jag.
I botten på en backe. Med ett helt jävla gigantiskt arkiv med minnen bakom mig. Och så Denna Längtan. Denna Eviga, Sorgsna, Djupa, ofrånkomliga och tärande Längtan. Efter Någon som ska finnas intill mig. Så att jag inte ska behöva vara Ensam mer.


Plötsligt förstår jag. Det Orimliga -
Jag kommer aldrig träffa någon som kan fylla mig och stilla min Enorma Längtan, och SAMTIDIGT kunna vara den den är!


Nej, det är jag, och endast jag, ensam, som har att hantera denna Längtan, och förhoppningsvis till slut lösa upp den. Först när jag är befriad från den finns det en möjlighet att på riktigt välkomna en annan Människa in i mitt hjärta som kan få komma dit på sina villkor, precis som den är...

Insikten känns Tung och Svår. Och det är så inihelvetes jävla sjukt Ensamt.

Med sorgen sjunkande i mitt bröst inser jag att jag aldrig gav Dig chansen. Att det kanske var min Längtan efter Tvåsamhet som jag föreställt mig den som skrämde dig och hindrade dig från att säga Ja till allt, som födde dina tveksamheter och behov av nödutgångar?

För vem hade det gjort Dig till om Du hade försökt passa in i formen för min Enorma Längtan? Inte till Dig i alla fall.

Jag är så ledsen för smärta som jag orsakat dig. Jag förstår att det inte är någon tröst att jag står med den upp till näsan själv men kanske kan du ta emot mitt uppriktigaste från hjärtat menade: Du är Fantastiskt Fin. Det är inget fel på Dig. Det handlar inte om att Du inte duger. Jag har aldrig varit lyckligare med någon annan man än med dig. Men jag är inte hel. Och det är inte möjligt att försöka bli det med hjälp av en annan människa om man vill att den människan ska få vara precis som den är.

Jag önskar Dig verkligen det allra bästa. Du är värd det.

lördag 10 oktober 2009

Faller

Jag ställer mig längst ut på spetsen, jag balanserar ovanför, eller mitt i, avgrunder av ovisshet. Men i hjärtat finns visshet:
Jag har konturer. Vet att jag måste våga. Vara. Sann. För att överleva. För att över huvud taget leva.

Så formar sig mitt hjärtas mjuka läppar och släpper ut de koncentrerade Orden. Med Innebörd. Jag klättrar över långa bokstäver med min längtan som en flagga i ena handen. Jag trevar bland tydligheter som inte tänker gå och lägga sig under det bruna täcket igen. Jag försöker komma ihåg att andas.

Där. Ute. På spetsen.

Det är här det ska ske.

Jag vecklar ut det inre brevet. Som avslöjar Allt.

Mina behov och önskningar växer upp som blommor och buskar och tistlar och träd och höghus och nationalparker runt omkring mig. Jag står kvar. Betraktar. Mitt i Mina Önskningar för Egen Del står jag kvar och jag förstår dem. Jag tar emot och accepterar dem som en del av mig. Som en viktig del av mig.

Jag förstår och accepterar att JAG BEHÖVER NÅGOT ATT TRO PÅ
att JAG BEHÖVER ATT ALLT FÖRÄNDRAS

Jag brister ut i min Odödliga Längtan och vill att du ska Hålla mig. Se mig. Älska mig.
Varsamt. Alltid Varsamt.

Varje gång jag känner förväntningar på mig att vara som jag var, då när jag försökte acceptera det som var, förlamas jag. Varje handling som påminner mig om tiden då jag stod åt sidan, undertryckte och till och med förnekade mig själv skjuter hål på alla mina nya förhoppningar, skjuter ner mig och in mig igen.

Jag kryper baklänges på skavsårsknän över huller-om-buller-bokstäver. Tillbaka in i Mitt Bo.

Liten Ledsen Med samma Odödliga Längtan: Håll mig. Se mig. Älska mig. Varsamt. Alltid Varsamt.

Men själen längtar och manar. Något vill ut. Något ganska mycket verkar det.
Kanske för att jag har varit dålig på att ta mig själv på allvar under alltför lång tid.

Var får mina behov plats? Vem lyssnar och vill höra?

onsdag 11 mars 2009

Om Behov

Jag å min sida trodde att jag hade varit tydlig...

Jag gör ett nytt försök: Vi satt i din bil på min parkeringsplats härutanför och jag trodde att vi var överens om att vi skulle ta ungefär en månad till att tänka över saker och ting.

Bakgrunden var att jag på natten till julafton helt enkelt fick nog, tappade hoppet, tron, lusten... och gjorde slut. Bakgrunden till det, i sin tur, var ett drygt halvår med alltför många inslag av misstro och tvivel av typen "om vi verkligen vill samma sak så hade jag väl inte känt mig så ensam?"

Jag sa till dig att jag vill ha en man att dela liv med. Inte en pojke som vill leka med mig ibland. Jag uppfattade att du sa att du förstod och att du skulle fundera på vad det skulle innebära att vara en man som vill dela liv med mig. När du var här och hämtade lite saker dagen före nyårsafton så satte jag mig mittemot dig när du satt i trappan i skräprummet och berättade att jag behövde tid, att jag bestämt mig för att göra januari till MIN månad och aktivt sätta mig själv i första hand. Jag berättade också att jag kände mig helt manglad efter julen.

Jag trodde att det var syrran jag skulle hålla mig undan för, så det var åt det hållet jag höll upp garden. Istället kom attacken från dig. Jag tycker inte att jag förtjänade det. Jag trodde att jag hade varit snortydlig med att jag tyckte att det var bättre att du stannade hemma om du förväntade dig att jag skulle ha kraft och energi över till att se till att du fick det bra - att du bara skulle följa med om du gjorde det för din egen skull och tog ansvar för dig själv.

Jag hade behövt någon vid min sida som kunde vara ett stöd även om det inte var det jag förväntade mig av dig när vi åkte. Men jag förväntade mig inte att du helt utan respekt och hänsyn skulle vräka ut din ångest över mig. Jag tycker att det är att inte ta ansvar för sig själv.

Jag hade så gärna velat ha kvar energi och kraft att lägga på mina flickor som jag så sällan träffar tillsammans alla tre, istället gick jag runt som en dränerad zombie med fullt fokus på julaftonsnattens trauma.

Det är många känslor som vill ut. Själen längtar efter lugn och ro. För att komma dit måste hjärtat tala. En del av mig är väl medveten om det vansinniga och omöjliga i att hoppas på en förändring som inbegriper någon annan än mig själv… Den delen av mig är lugn och accepterande, i det kan jag älska dig som du är men också inse nödvändigheten av att, av kärlek till mig själv, lämna dig för att söka vidare efter det jag så innerligt längtar efter, och alltid har velat ha. En djup tvåsamhet med någon som vill dela liv med mig.

En annan del av mig är arg, rentav skitförbannad, den vill skrika till dig, såhär: VARFÖR RINGER DU TILL MIG?! VARFÖR GER DU MIG DETTA TOMMA TELEFONPRAT SOM GÖR MIG HELT OLYCKLIG, som bara blir en påminnelse om hur mycket jag saknar det jag på djupet längtar efter? Varför? Jag trodde jag hade förmågan att göra mig själv tydlig, att så snart jag vet vad jag behöver/inte vill ha har kunnat uttrycka det. Kanske har jag fel eller kanske är mitt språk ett av få du inte behärskar?

Jag vill känna mig vald, jag vill bli tagen i anspråk, av en man som vill ha ett liv tillsammans med mig. Jag vill ha närhet och värme i en ordnad kontinuitet, inte i sporadiska dutt-kaskader.

Jag vill ha en MAN! GUD VAD JAG VILL HA EN MAN! En vuxen människa som tar ansvar för sitt liv, sin lycka och sin framtid. Och som vill DELA DEN MED MIG!
Jag vill.
Vad jag vill.
Detta:
Jag vill ha det jag behöver. Jag behöver vara nära mig själv i mitt hjärta. Jag kommer dit när jag ger mig ro att lyssna inåt.

Jag blir så förvirrad av dubbla budskap och otydligheter. Jag blir så ledsen av brist på respekt och omtanke. Jag blir så sorgsen när jag blir tagen för given – när mina önskningar och uttryckta behov nonchaleras. Jag tystnar då. Sen går jag.

onsdag 28 januari 2009

Das Deutsche Herrentelefon klingelt nicht mehr...

Så, nu har jag fått så jag tiger.

Min tyska herrtelefon tiger.

Det måste ju definitivt vara ett straff, för all okärlek jag har givit den.

Men jag tänker inte be om förlåtelse. Den bara bekräftar sin identitet ytterligare och får på så vis bara mer förakt.

Tillbaka till Nokia 3310:an. Tröttsamt det också eftersom den inte heller är helt pålitlig. Och har man fått en ersättningstelefon när det bara var en vecka kvar på garantin på den gamla så har man visst ingen ny garanti.

Ljudet i den dog efter en månad.

Det kan vara mitt fel. Min okärleks fel.

lördag 24 januari 2009

FilmfestivalsFest

Blir bjuden på partyt av snäll kamrat som tycker att jag ska ha en försenad födelsedagspresnt.
Det tyckte jag var roligt.
Det börjar med att jag hittar ett sånt där inplastat VIP-kort på muggen.

I normala fall är jag är en väldigt ärlig och rättskaffens människa men just nu så fick jag lust att göra ett avsteg. Mest för att jag var nyfiken på vilka dörrar man skulle kunna öppna med det där kortet med den där bilden på Drakhuvudet.

Men så blir jag sådär rättskaffens igen och tänker att det kanske är nån stackars 18-årig jävel från Kristinehamn som sitter och lipar över sitt tappade pass, så jag lämnar in det.

Ångrar mig genast.

Men inte för att det hade inneburit att jag kunde fått mingla med Artisterna och Pressen på den högra sidan av det stora golvet på Trägårn istället för på den vänstra.

För så är det. Det är skillnad på människor och människor även på en FilmfestivalsFest i Göteborg i januari 2009. Mellan de två områdena har man byggt upp ett Staket. Vid ingången till Press- och Artistområdet står två funktionärer på vakt. Jag Gapar.
Det är ju inte precis ont om Plats. Jag menar, det är ju fortfarande lika många människor som ska samsas på samma totalyta.

På den högra sidan ser jag, upplysta av särskilt välriktade lampor, gamla journalistkollegor stå och stå och sitta och sitta och inte byta plats med varandra någon enda gång. De ser så himla glada och muntra ut. Inte.

Jag fattar inte grejen.

Däremot fattar jag grejen med de långa guldfoliegirlangerna som hänger, från balkongen och ner längs väggen till bakom soffan där andra Drakhuvudskortsmänskor sitter och sitter. Med en lätt rörelse kan jag lyfta ut de långa slingorna från väggen så att de hamnar framför ansiktena på soffmänniskorna som irriterat viftande försöker befria sig från guldet.

Och så en ny bekantskap. Anna Maria Espinosa. Vilken pipa, vilken känsla!

Tack. Det var en bra kväll.

måndag 19 januari 2009

Änder

Ändor

Och jag fick använda långfärdsskridskorna idag också.

söndag 18 januari 2009

Blankis, inte bakis

Lycka 2.

Det här älskar jag också.

Jag älskar mina vänner

Blir bjuden på gratinerad hummer och champagne och Kärlek.

Vi sitter hos M som lämnat Gbg för Sthlm, i hennes nya lägenhet (bredvid gallerian som måste vara pälstätast i landet), det brinner en eld i den öppna spisen och omgiven av mina bästa väninnor så har jag den bästa av födelsedagar.

Lycka.

onsdag 14 januari 2009

The Dress

Voila!
Nu är den nästan klar, födelsedagsklänningen med Anti-Barba-look.

Fast dottern blev en Dolly i den.



I morgon Formex, sedan födelsedag. Allt i Stockholm.

SÅ bra var den inte

Mitt i mittemellan speakerjobb och stockholmsresa ringer det en främling och säger att han har hittat min dagbok, men han lovar att han inte har läst den. Eftersom jag dömer andra efter mig själv så tror jag honom inte men skuttar glatt iväg för att hämta den. 200 meter hemifrån. Och där har den varit hela tiden. Först i den fula gråa bagen inne i trapphuset, sen i den fula gråa bagen ute på gården. Sen utanför den gråa bagen på gården. Det var då den snälle mannen, som inte hade läst min dagbok, lade märke till den och förstod att det nog var något som någon saknade. Jag mindes det inte, men vid ett tillfälle hade jag skrivit in en väns telefonnummer i boken. Den snälle upphittar-mannen, som inte hade läst min dagbok, ringde till vännen och fick mitt nummer.

Så nu har jag min gamla grå bok i min ägo igen.

SÅ bra var den inte.

måndag 12 januari 2009

Skit Skit Skit!

Idiothelvetesskitarseltjuven fick med sig mitt regnställ också.

Det är såna saker man kommer på när det plötsligt blir göteborgsväder. Igen. Helt oväntat.

En blommig Barbapapa

Det var något som inte kändes riktigt rätt med de där tillklippta bitarna som skulle bli en festlig födelsedagsklänning. En känsla av att det mest var jag som skulle se festlig ut.
Som en rosa Barbapapa i blommor.

Kom på att det nog skulle bli finare med en tunika i det där tyget, eller ett par genuint utsvängda hippiebrallor med drakfest-på-Gärdet-känsla.

Så, istället för att sy ihop den där blommiga BP-outfiten har jag nu slaktat favoritklänningen som efter 25 år i min ägo bestämde sig för att ge upp. På bästa sändningstid blottade den min rumpa med ett tyst litet ritsch.

Men nu är den itusprättad och avritad. Avrättad och ituspritad? Klänningen alltså.

Imorgon ska jag sy en ny. Hittade ett annat tyg på fyndvinden. Det kan bli riktigt fint. Och väldigt långt från BP.

Nu godnatt. Hoppas att jag inte ska vara barnvakt hos Mat-Tina inatt igen. Mat-Tina som pratade östgötska och hade ett fult brännsårsärr på halsen. Hon hade flamberat sig, sa hon. Och skånskan var ett måste för att kunna sälja sig själv med mat.

Jag sover med bettskena inatt också.

söndag 11 januari 2009

Min nya telefon

För två år sedan köpte jag en fin liten vit och lagom bullig walkman-mobil. Den låg så fint i fickan med sina mjuka hörn och jag njöt av alla fina P1-grejer den presenterade i mina öron. Men så blev den dålig. Många gånger. Till slut gav tillverkaren upp och gav mig en ny.


Den är jätteful.

Den ser ut som en herrtelefon. En tysk herrtelefon. Man behöver bara titta på den för att förstå att den måste lukta rakvatten. Mennen. Eller möjligtvis White Horse.

Det känns som ett straff.

lördag 10 januari 2009

Det går en man med ett pris på sitt huvud...

...i mina kvarter.

Nu har det gått en vecka sedan en objuden man knallade in genom vår olåsta ytterdörr och knallade ut med min fula grå nylonbag som var full med grejer som jag haft med mig till nyårsfirandet i skogen. Där fanns underställ, mamelucker, ullvantar, favvomössa, raggsockor, vitaminpiller och, det värsta av allt - min DAGBOK.
Jag vill döda. Långsamt.

Två intensiva år av mitt liv, lika intensivt beskrivna ligger någonstans som var det än är är fel ställe.
Jag vill döda igen. Men han har inte kommit tillbaka.

Istället bakade jag två bröd...


...och gravade två bitar lax...


...och köpte två nya böcker



Men jag ruttnar fortfarande på den vidriga människan.
Jag sover med bettskena inatt.

Nu har jag klippt till



Det blir en blommig födelsedagsklänning. Med en skär dragkedja, eller två, eller tre.
Tack H, för materialet.

Och Tack I för inspirationen: