I tre års tid har jag med viss regelbundenhet suttit i en svart fåtölj i ett Mellanrum. Och det har varit sjukt bra. Terapeuten har varit den bästa, ever.
Han har guidat mig genom mina minnen och jag, har läkt.
Sorgehav har krympt till Sorgepölar och jag står starkare och närmre mig själv än någonsin.
Mitt förtroende för honom har varit Stort. Hans intuition är enastående.
Hos honom har jag känt mig Självklar och Trygg.
För en tid sedan uttalade jag min oro, över mina man-val. Och samtidigt min önskan. Att sluta välja dem som inte orkar bära sitt eget.
Han ställer frågan: Hur mycket Du får du vara tillsammans med män?
Det verkade som en bra idé att undersöka detta.
Terapeuten föreslog att vi skulle inventera Vår Relation. Eftersom han är Man och jag är Kvinna.
Jag kände mig tveksam.
Men.
Mitt Förtroende var så Enormt och jag litade på att han hade En Plan.
(Han har gjort några riktigt briljanta grejer tidigare för att få mig att få fatt i Viktiga Känslor.)
Detta hände för ett par veckor sedan.
Han började med att berätta om Mig. Hur Han, ser Mig.
Det var vackra saker. Kloka saker. Iakttagelser som jag kände igen mig i.
Sen kommer det som verkligen förvirrar.
Det finns Skäl, säger han, att han inte har höjt taxan för mig som han gjort för alla andra.
Att han gör sig fri på kvällstid för att kunna träffa mig.
Skälet är, att jag berikar honom. Att det är en sådan Glädje för honom att få möta mig.
Jag tror att det är där jag tappar. Utan att fatta. Då.
Så ber han mig att jag ska berätta hur jag ser honom, kan jag se honom som Man?
Undrar han.
Jag börjar klokt med att replikera att jag inte VILL göra det. För att hela vårt förhållande bygger på att jag ser honom som Terapeut. Möjligtvis som en Mycket Bra Människa. Men ingenting annat.
Men jag är ju Man också, säger han.
Och kanske är det så att jag på ett omedvetet plan plockar upp att han önskar något, har förväntningar. Och att jag kanske, på grund av det rabatterade priset, är Skyldig honom något. Kanske är det därför jag trevar mig fram, på den Smala Stigen, till Terapeuten som Man.
Och jag ska inte förneka att något händer.
En Dörr som skulle hållits stängd, Öppnas.
Något skakar min Verklighet och genom Tårarna hör jag mig själv säga att jag undrar, hur det skulle vara, att träffa en Man som är som Han, som Terapeuten.
När vi tar farväl vet jag att Ingenting någonsin kommer bli som Förr igen. Vi avtalar ändå ett nytt möte.
Den sedvanliga Lättheten och Klarsyntheten som alltid kännetecknat mitt tillstånd efter tidigare besök hos Terapeuten uteblir den här gången.
Men en massa andra känslor kommer istället:
Förvirring. Besvikelse. Sorg. Irritation. Ilska. Blandat med den där stora kärleken för allt gott han gjort för mig. Med sin vanligtvis karaktäristiska klokhet.
Till slut landar jag i någonting som skulle kunna beskrivas som Stillestånd. Det kändes så viktigt att höra honom innan jag förkastade hans agerande. Jag hoppades att han skulle avslöja att det som hände vid vårt förra möte bara var en del av en sinnrik plan, iscensatt av Terapeuten för att levla upp mig ytterligare.
Så kom Idag. Dagen då vi skulle ses.
På den uppvärmda och snöfria trottoaren var mina Steg särskilt Stadiga.
Jag visste vad jag behövde fråga. Vad jag behövde veta.
Det var inte svårare än så.
Jag sitter i den svarta fåtöljen och Han försöker vara Terapeut igen.
Men Allt är Annat.
Detta säger jag:
Allt är Annat och jag vill veta vad du vill. Med mig.
Han vill mig väl. Säger han. Aldrig något annat.
Han säger att han känner sig väldigt Naken. Att det som hände förra gången fick honom att tumla runt i flera dagar efteråt.
Nu är det jag som ställer frågorna.
Han svarar snällt. Nästan lydigt.
Det Uppenbara sipprar ut i rummet som ett serum.
Han säger att det är en väldigt Skör Plats vi befinner oss på nu.
Skör som i att Något kan gå Sönder? frågar jag.
Om man inte är Försiktig, svarar han.
På något sätt försöker han återta sin plats som Terapeuten.
Han ställer terapeut-frågor.
Men jag. Kan inte. Svara.
Jag är inte Lydig.
Det går inte. Säger jag.
Det här funkar inte längre.
För jag, känner mig inte Trygg.
Han har mycket Vackra Bruna Ögon.
Nu vet jag hur han ser ut när han gråter.
- Det är något Mycket Viktigt som händer här just nu, säger han och fortsätter:
- Jag vet inte vad det är, bara att det är Viktigt.
Nu vet jag vad som händer med mig när man tar in Attraktion i ett TerapiRum.
Då är det inte längre Terapi.
Han plågades svårt av Skuld. Ångrade vad han gjort.
Insåg att det var ett Dåraktigt tilltag att ställa oss mittemot varandra som Man och Kvinna.
Han bad om Ursäkt hundra genom sina tårar.
På något sätt, vackra tårar.
Självklart Förlät jag. Vet verkligen att han inte hade Ont Uppsåt.
Jag har aldrig sett så mycket av Honom som idag.
Så märkligt...
Han ville inte gå med på att det skulle vara så att vi inte skulle ses mer.
Jag känner igen det där. Och jag måste undra:
Vad det är som skapar den reaktionen?
Kanske var det en eftergift att föreslå ett avstämningsmöte om ett par månader.
Det fick honom att börja andas igen.
Trots den där Eftergiften är jag nöjd.
Jag tog mina känslor på Allvar och agerade därefter.
Om han är gift, Terapeuten?
Jo. Sedan säkert 20 år tillbaka.
Säkert Lyckligt också.
