PS

Idag har jag sett en uppsättning väldigt gröna naglar, köpt ett par löjligt förkorta tjugokronors Levi's samt varit tvungen att inse att jag lider av - A L L E R G I.

Det kliar ungefär överallt inuti i huvudet. Där jag inte kan komma åt. Mina röda ögon rinner. Min näsa lyser och nyser. Min överläpp kliar och står ut som en näbb.

Känner mig Snygg. Men lite Sjuk.

Irriterande.

Nyutbrott av Allergi?

Vid min ålder?

Lika löjligt som de förkorta byxorna såg ut. På. Mig.

Stänk

Idag kom Repliken.

Från väninnan med det dåliga förhållandet till alkohol.

Känner mig som duschad. Av anklagelser. Från hennes simtur i offerpölen.

Jag har varit "mer än bara rak"..."så tydlig som man kan vara"... och det har inte uppskattats. Jag har, som hon uttrycker det, gått innanför hennes innersta gräns.

Hon medger att hon har det omtalade problemet. Men att hon tagit tag i det. Genom att hålla sig helt nykter. I perioder.

Jag blir ledsen. Frustrerad. Förbannad.

Okej. Fortsätt då. Med perioddrickandet.

Kanske försöker hon förklara något när hon skriver om sin panikångest. Sina tabletter. Sin terapi. Att hon haft det för jobbigt för att orka berätta.

Häpp.

Därav de glättiga på-låtsas-samtalen från mobilen med det falska jag-är-SÅ-lycklig-kvittrandet.

Hon avslutar med att tala om att hon finns där om jag vill prata med henne.

Finns var?

Det är skönt...

...att göra färdigt saker.

För då kan man börja på Nya.

Börja på Nytt.

Åter Skapa.

Hur kan kreativitet inte vara en del av en människas liv?

Jag gör slut...

...med olika människor. Hela tiden.

Som En Trend.

Tackar nej till sån't jag inte vill ha.

Nej. Och nej tack.

Samtidigt tackar jag Ja till en massa Annat.

Som jag vill ha.

Skickade just ett långt mejl till gamla väninnan som för mig blivit en Nonchalant Egoist. Hon som ska gifta sig i sommar. Allteftersom orden rann ur mig och jag närmade mig slutet vågade jag vara så ärlig som jag inte visste om jag skulle klara av. Att vara.

Ända sedan inbjudan till bröllopet kom för någon månad sedan har jag våndats. För att jag inte vill gå. När man gifter sig ska man ha kärleksfulla människor omkring sig som vill hylla och fira och vara förtjusande. Jag kände mig bara ointresserad. Många gemensamma vänner kommer dit. Det innebär konsekvenser. Om jag säger nej. Bestämde mig för att smyga mig ur. Bli sjuk. Helt enkelt. Eller flyga till Sicilien och missa planet hem... MEN, det hade inneburit att jag hade fått fortsätta låtsas-leken, och dessutom gått och gruvat mig hela sommaren fram till den 24 juli. Så, igår bestämde jag mig för något annat - att helt sonika tacka nej. Öppet och ärligt.

Sagt och gjort. Längst ner i mejlet tackade jag nej, samtidigt som jag önskade väninnan och hennes blivande make den underbaraste av fester och ett fint äktenskap. DET var också ärligt.

Nu jublar min själ. Verkligen.

Tänk att det kan vara så skönt att vara Sann mot sina känslor...

Tack Mor, Tack Far

Ganska nära inpå mig har jag en människa som inte vågar Leva.

Som ser sitt liv som ett vadande i ett bajsträsk.

(Med mina mått mätt Små) Motgångar blir till Livskriskatastrofer. Hela tiden.

Har sett den här människans föräldrar på nära håll också. Samma stön, samma ständiga klagan över Livets Jävligheter. Ständigt missnöje som en kronisk sjukdom.

Och jag blir Förbannad och Förskräckt och Fullkomligt Oförstående - för att jag tycker att det borde vara Förbjudet att inte göra sitt bästa för att göra det BRA. Helt enkelt ta ansvar för att det Ska Bli Bra.

Men vi är alla Olika. Lika Olika.

Människan som inte vågar Leva var här idag. Nedbruten. Sammanbrottsberedd. Människan som inte vågar Levas mamma har tappat hoppet. Hon vill inte Leva längre. Bitvis inglidande i Demenslandet får hennes personlighet nya skiftningar, ja, till och med Nya Färger. Helvetesvrede i en liten tant på 81 är ungefär lila. Hon har aldrig skrikit förut. Nu far hon ut i anklagelser om både det ena och det andra och ser obekanta män från Overkligheten ta sig in i hus och garage. Så gråter hon, en tröstlös grå gråt från Uppgivenhetens Källa.

Jag tror att Själen vill vara Fri och Frisk. Jag får för mig, att om man under ett helt Liv låtit Rädslan begränsa en själv och ens möjligheter, så kommer Själen slåss för sin Frihet när man börjar tackla av och inte orkar hålla upp garden längre. Själens Livskraft får övertag i striden med Rädslan.

Jag är ingen terapeut. Vill inte vara. Ska inte vara.

Idag, i samtal med Människan-som-inte-vågar-Leva, greps jag av en Enorm Tacksamhet gentemot mina föräldrar och det goda jag fått med mig från dem; Handlingskraften.

Vill man - kan man.

Skam

När jag var liten hade jag en Vän. Hon var Godheten personifierad. Så Snäll, Generös och Lojal. Jag tror inte att det fanns en enda Ond Tanke eller Ond Känsla i henne.

Hon var inte som oss andra små sjuåriga lömska intrigmakerskor, alltför ofta regerade av Avund och Elakhet.

Jag förtjänade inte hennes Vänskap. Jag förtjänade inte Henne. Men hon stod där. Vid min sida. Trofast och Alltid Kärleksfull. Det är en Ful Smärta att tänka på allt Ont jag utsatte henne för...

Jag avundades henne hennes småsystrar, hennes höjdhopp och hennes Nya Cykel. Bland annat. Jag retade henne. Jag slängde hennes cykelnyckel i den stora soptunnan. Bland annat.

Jag var ett Mycket Olyckligt Litet Barn som inte förmådde ta emot hennes Kärlek och gengälda den. Och jag är så ledsen för det. Så ledsen när jag tänker på hur illa jag behandlade henne och hur sannolikt det är att det påverkade hennes liv, Negativt. Finns det ett sätt att Gottgöra? Nästan 40 år senare...

Jag ska åtminstone be om Ursäkt. Från Djupet av mitt Hjärta vill jag be Henne om Förlåtelse:

"Förlåt.

Förlåt mig! Du förtjänade Så Mycket Bättre.

Jag hoppas så hårt och innerligt att Ditt liv är Bra nu. Att du har fått Allt Du förtjänar. Jag tänker att det, bara är, måste vara, alltigenom Goda Saker."

Nu måste jag bara hitta henne.

Kotikitti

eller Husfix, som det heter på svenska, är en bra grej. Att fylla hål med. Jämna ut, släta till, laga-laga och reparera. Väldigt trasig vägg blir som ny.

Tre och nittisex. Från fult brungolv till fult blåtak.

Men nu har jag äntligen börjat. Verkligen.

Imorgon ska taket bli vitt. Från min förkorta stege ska jag jobba med rollern på förlängningsskaft. Jag önskar mig lycka till.

Det har gått fyra år sedan jag gjorde det första rummet. Det här är det nästansista.

Fyra år. Inte precis några eoner av tid.

Men mycket har hänt.

Då var jag Stark som en Oxe. Med Ögon som en Falk.

Nu...

Äsch.

Det här rummet kommer också bli fint. Jättemycket fint.

Nähä

Jag försöker inte alls Förstå. Det var Ljug.

Jag bara Väntar. För jag vet att jag, så småningom, kommer Förstå.

Medan jag väntar ska jag sluta titta på bilder som jag blir trött av att titta på. Trött, eftersom jag utan framgång letar efter mig själv bland dem.

Får söka efter mig någon annanstans.

Här. Kanske.

Jag försöker...

...kanske mest av allt Förstå.

Varför Jag Står Kvar Här.

Finns det en Ny Värld att upptäcka för oss?

Tillsammans.

Eller behövs den här tiden bara för att förstå att vi inte ska vara, tillsammans?

En tid nu, med mina mått mätt, ganska lång tid, har det känts självklart att stanna kvar och upptäcka, vad-det-nu-är-som-ska-upptäckas.

Så kom Sjunket. Med Tvivel och Tårar.

Är det värt det? Kommer det att vara värt det?

Tittar på bilderbilder, vissa har fem år på nacken. HundratalsTusentals bilder. Först med hans kamera. Sedan med mina. Kameror. Men oavsett, i stort sett samtliga är med mina ögon. HanHanHanHan, ler, tittar in i kameran, tittar bort, hänger åt ett håll som jag har bett honom, vänder sig på instruktion, fångas när han minst anar det... osv

Plötsligt blev jag helt sjukt trött. Av att titta på Honom. Men kanske mest av allt trött på att jag tittat så på honom. Som han aldrig tittat på mig.

Nå, en bit haka och en näsborre hade jag i alla fall fångat. Av mig själv. Tillsammans med Honom. Förstås.

Det är Själen som knackar på

Sa hon om Mina Tårar.

Nej. Inte Systern. Hon var affärsmässigt frånvarande i tonen som inte gick så bra ihop med orden.

Det var Den Inneboende som talade. Hon som dricker upp min Grappa och fyller mitt kontor med förvuxet ungdomsstök och bakfylledimmor.

Själen som knackar på... Eller jag som bara är så dödstrött på att klara Allting Själv. Alltid Ensam. Men sen. Kom Sus. Med ett Änglabud. Det var fint.

Nu lyssnar jag på sopransax och ska försöka få min, av Kräksjuka, eländiga lekamen att flytta lådor från här till upp där.

Jan Garbarek – Where The Rivers Meet

He wouldn't know, would he?

Det var där jag var.

Saknar min Syster. Den Snälla.

Så det gör Ont.

För Jävla Ont.

Undrar vem hon tror att jag är.

Imorgon ska jag fråga henne.

Hon kanske svarar.

Med Ingenting.

Som förra gången.

Den Risken får jag ta. För den här relationen vill jag ha kvar. Verkligen. Vill jag det.

A Few Good Men...

Cyklar genom staden i krispig vårmorgon.

Min Stad.

Det blev så till slut.

Men jag kommer aldrig låta som de som vuxit upp här. Min oförmåga att släppa mina raka uttal har betalat sig. Tänker jag. På väg till studion.

Jag kommer aldrig älska regnet på tvären över hela kroppen.

Men jag älskar lukten av det salta vattnet och fisken som sveper upp över liden och når mig i mitt uppförstramp.

Jag tänker på Män. Goda Bra MänniskoMän.

Särskilt på en. Som jag sjabblade bort. För jättelänge sedan.

Tänker att om jag hade träffat Honom nu. När jag är Här.

Då hade jag stått kvar.

Varsam och Trygg.

Istället flydde jag, rädd för att det skulle göra ont, rädd för minnet av allt som gjort ont. Som var gammalt.

Skitgammal skitsmärta.

Jag är inte rädd för den skitgamla skitsmärtan längre.

Sorgen är inte längre den där bottenlösa oceanen.

Bara en vattenpöl.

Och jag har hela stövlar.

Fem i åtta...

...dundrade jag och skallebanken in på IKEA. Skulle köpa jättelånga gardinstänger. Hittade perfekta långspetsgardiner också. Grabbade åt mig fyra paket som jag behöver till Enormfönstren. Kom hem. Slet upp paket ett. Hängde upp. Snyggesnyggt. Slet upp paket två. Annat mönster. Sketfult.

Så en annan sak. En vän som jag tror letar efter Tryggheten utanför sig själv. Ska ingå Förbund. Jag hann inte prata idag. Om jag hunnit. Vad skulle jag ha sagt? "Det kommer bli bra"?När blir det bra?

Jag tror. Jag tror jag vet. Det blir Bra när Man är Sann. Och det kan man bara vara när man är Nära Sig Själv.

I bästa fall kan man bli det tillsammans med Någon Annan.

Men jag har aldrig lyckats.

Kära M, jag vill verkligen att du ska ha det Bra. Jättebra.

Nära Heligheten idag. Bra inbillning.

Lyssnar på Vackraste Mansrösten.

Ska köpa blommor. Många. Stora.

Ge bort några. Ställa andra i fina buketter i varje rum.

Det kommer bli så bra.

Ibland får jag för mig att jag är en reinkarnerad pysseltant från någon Fin Herrgård.

Jag härmas

Jag dricker skitäckligt örtte och är glad för att jag hittade en finfin bild på en skön blogg idag.

Det fanns förresten flera fina bilder där. Alla i svartvitt. Snyggt. Sjuksnyggt.

Jag fick lust. Att göra likadant. Konstigt enkelt utan fotopapper och baljor och bad och väggvajrar med nypor och blåstork och sluss in till mörkrummet.

Dags att gå ner i källaren.

Jag är inte full, jag har bara snurrat massa

Att titta på Träd.

Som har varandra.

Som rör sig i en Vind som man kan höra.

Att titta på Stjärnor. Ovanför mörka trädtoppar.

Till ljudet av ett Hav som man kan höra.

Att vara med Sig Själv när det är skönt att vara Ensam.

Då är det lätt att vara Tacksam.

Då är det självklart att Gud finns och att vara Människa i Kärlek.