Känner mig...

...som ett gummiband. Lååångutdraget.

Behöver åka bort och hämta hem.

Ett litet dygn skulle nog räcka.

Tror jag.

Få vara någonstans där det inte "är" något hela tiden. Där jag inte blir tagen i anspråk.

Orkar inte lyssna på mer gnäll.

Har ingen lust alls att serva med mat och goa grejer.

Jag vill vara för mig själv. Få finnas till för bara min egen skull.

En liten stund.

Med Stinnissen och Hellsten.

Favvoförfattarna för dagen.

Banne mig.

Jag gör'et.

För jag kan inte stretcha mig längre än såhär. Då går jag av.

Det passar inte längre...

...och det får vara så.

När barnen var små hade de en liten röd trälåda med uppfällbart lock, Micki plock-i-låda tror jag bestämt den hette. I locket fanns det fyra öppningar med olika form. Till lådan hörde åtta träklossar. Två till varje öppning i locket - en kvadratisk, en trekantig, en rund och en rektangulär. Kom att tänka på den där lådan när jag var i ett trapphus igår; Solen lyste in genom dörrens glasrutor och la sig snyggt i två profiler intill varandra på den grafitgrå golvstenen.

I fredags var jag på födelsedagsbjudning hos en vän. Där träffade jag en annan vän. Vi brukade vara jättenära varandra. Men det var jättelänge sedan. Vi har bytt liv och män sedan dess. Flera gånger. Men aldrig med varandra. De senaste åren har något hänt. Jag kan inte riktigt förstå när den började - isärglidningen. Kanske när jag vägrade gå med på att hennes drickande var okej. När jag vägrade låtsas inte-se och istället valde att konfrontera henne. Varje. Gång. Vi pratade. Sist vi pratade om det sade hon sig ha landat i insikten om att hon inte klarar av alkohol och nu valde att leva helnyktert.

En tid senare berättade hennes mamma, i förbifarten, att dottern skötte sitt drickande så mycket bättre nuförtiden - hon hade övergått till att dricka vin och helt slutat med Sprit.

Häpp.

Jag vet hur packad man kan bli på en bag-in-box. Vet hur olidligt det är att se en vuxen kvinna sluddrande bryta ihop inför sin tre-åriga son med huvudet i ett moln av vinägerandedräkt: "Mamma älskar dig, lilla gubben, mamma älskar dig, säg att du älskar mamma, visst älskar du mamma?"

Ett av mina minnen av min vän som fortfarande vrider sig i mig.

För ett halvår sedan uppvaktade jag henne på hennes 40-årsdag. En två-timmarsmottagning med snittar och bubbel...

Inga bubblor i hennes mun i min närvaro.

Jag hade inte riktigt fattat då, kanske inte velat. Fattat att vi står på olika kontinenter. Att saker som upprepas gång på gång på gång inte kan bortförklaras med att det är tillfälligheter utan snarare att betrakta som ett nytt tillstånd. Detta nya tillstånd kännetecknas av o-kontakt.

När jag frågar hur hon har det svarar hon:

- Det är TOPPEN! Helt underbart! Jag jobbar lite för mycket bara, men annars är allt jättebra! Jag är SÅ lycklig.

Hon ska gifta sig till sommaren. Det är den nu nio-årige sonens styvpappa som gör min vän SÅÅÅ lycklig. Hur han bär sig åt kan jag inte veta. När han och jag försöker prata med varandra är o-kontakt bara förnamnet. Mina repliker faller som kastade stenar till botten på en mörk sjö. Utan att det ens blir några ringar på vattnet. Nej. Det händer. Ingenting.

Men min vän säger att hon är lycklig. En Citalopram om dan.

Nå, vi träffades i fredags för första gången på ett halvår och följande replikskifte ägde rum:

-USCH! Har du PARFYYYM på dig!!!???

Jag: Eh, jaa, är det för mycket?

- Ja, du vet jag gillar inte parfym! Hur är det då? Träffar du J igen?

Jag: (undrades vem som berättat för VI hade ju inte pratat på ett halvår) Eh, jaa..

- Jaha. Så du har inga nya romanser att berätta om då? Tråkigt! Har ni mycket sex då?

Jag: Eh, neej, inte precis.

- GUUUUD va trist, det hade JAG aldrig stått ut med!

Jag är kraftigt chockförstummad och kippar lite efter andan. Faktiskt. Fattar inte riktigt vad som hände. Det brukade vara Varmt och Tryggt och Glatt att vara nära min vän. Min gamlagamla vän som jag känt så länge. Som fanns närmre än någon annan när jag för fem år sedan flydde från mannen som slog. Ibland mitt i natten. Jag har legat i hennes säng och ylat medan hon har hållit mig kvar i verkligheten. Det är stort att ha en sådan vän. Men nu vet jag inte var hon är. Verkligen inte.

Mina repliker och kontaktförsök har alla fel form. Ingen av dem passar in i locket på hennes låda.

Jag är mycket ledsen för det. Men ibland får man hacka i sig att Saker Förändras. Min vackra varma vän får finnas i mitt minne men den pladdrande kakaduan som jag träffade i fredags vill jag inte ha. Som en vän.

Det händer, det hände nyss... När jag hör Sån't Här som jag... liksom får vittring.

Det kvillrar i inutiet och magkänslan och jag minns-längtar-framåt till Magiska Möten...

:-) :-)

:-):-):-) :-):-):-)

:-):-):-):-):-):-):-):

:-):-):-):-):-):-):-):-):-)

:-):-):-):-):-):-):-)

:-):-):-):-):-):-)

:-):-):-)

:-)

Fast jag undrar varför han med snyggerösten står bakom. Det undrar jag. Verkligen.

"Jag har bara såna här bejbicigaretter",

sa hon och fnissade. Roliga-spontana-sköna-allvarliga Jo.

Jag vingelramlade ut från en krog igår.

Det var första gången på 4 år och tio månader som det inträffade.

Det var roligt.

Det började med vernissage i Botaniskas galleri. En gammal restaurangbekant från min tid som stockholmare har slutat vara divig och börjat sy och brodera istället. Fantastiska saker och en del färglagda olivoljeflaskor. Jag blev kär i en blågrönturkos sidenväggbonad som skimrade av småsmå pärlor och silverfiskar. Did they ever tell Costeau. Hette den. Pat Metheny, min gamla husgud, hade inspirerat skaparan. Jag ville ha. SÅ mycket. Den kostade en pilotmånadslön. Jag är inte pilot. Jag får göra mig en egen väggbonad. Kanske blir så. Tänker att det vore fantastiskt fint att få drömma sig in i sån där eggande vackerhet just innan man sluter ögonen...

Men jag har ju min Maria-figur. Ljusbäraren. Hon är också fin. Fast på ett annat sätt.

Hur som helst så cyklade jag. Eller snarare blåste fram. När jag skulle svänga för att åka hem efter vernissagen så gick det liksom inte. Cykeln ville inte vänstra, så jag fick fortsätta rakt fram. Det var så jag hamnade hos Josefina. Jag blåste helt enkelt in till henne. Och det var roligt. Trots att jag inte var ett dugg berusad. Än.

När jag kom upp för trappan till hennes lilla fina butik så möttes jag av ett välbekant mönster - ett obrukat femtiotalstyg som jag sparat efter Farbror H och donerat till Jo hade blivit en superchic liten blåsa. Nu satt den på en söt 26-åring som lät lite grann som hon egentligen hörde hemma i typ London. Dessutom var klänningen med på bild i dagens tidning. Det blir rätt fräckt ibland. När man släpper saker fria och de får studsa och rulla.

Sen studsade och rullade Josefina och jag och åt musselpasta med massa vitlök och drack det godaste goda rosévinet till som jag någonsin smakat! När något är så gott vill man ha mer. I alla fall jag. I alla fall igår. Så babblade vi så länge att vi hann bli hungriga igen och då var det öppet på Tapas-baren som var stängd när vi började vara hungriga. Så övergav vi det godaste-goda rosévinet för bläckfiskringar och cava på Mañana och plötsligt hade jag erbjudit Jo att flytta in hos mig. Visserligen bara i en månad. Men ändå.

Så nu ska jag bli sambo. Häpp. Har en känsla av att det kommer bli några vinkvällar i maj...

Det är okej. För det var också ganska länge sedan. Förfärligt länge sedan.

Drottning Willma

Ja. Det stavas faktiskt så. Tror jag.

I alla fall idag.

Jag diggar henne. Det vet jag.

Hon är skarpsynt och kompromisslös. Hon avsäger sig jidder.

Hon sitter på en tron och beviljar audiens. Skickar iväg pladderpellar och klackrumpor.

Hon intresserar sig bara för sådant som är På Riktigt.

Om några tjugo år kommer hon att bygga om sin tron till en permobil. Det tror jag.

PS.

Bilden har ingenting med texten att göra.

En Lott

Mannen hade tackat ja till att följa med till Barndomslandet trots att jag hade gjort slut med honom (för andra eller tredje gången) precis innan. Han hämtade mig i bil på torsdagen. Hans händer på ratten och jag lade märke till att han återtagit på sig den gamla förlovningsringen som åkt av (för vad jag hade planerat som för gott) ett halvår tidigare. Häpet frågade jag vad som stod på och han log stort och generat när han förklarade att det ju var midsommar och att han älskar mig. Jag minns att jag inte blev arg. Men jag tror att jag var lättad över att min ring fortfarande befann sig på en obestämd plats.

I Barndomslandet firar man Midsommar på en festplats där det finns en gammal bygdegård med knarrande trägolv och ditlagde museiföremål i form av trasiga glasögon, en sliten bibel och diverse luffarslöjdsattiraljer. Bland annat.

Så dansar man runt midsommarstången medan en folkdräktskvinna med gäll röst sjunger Små Grodorna med

mer engagemang än talang. Hon ackompanjeras av en dragspelsman med matchande klädsel och ljudanläggningen som liksom kvider sig genom showen har varit med alldeles för länge. Och jag älskar det.

Det var Midsommar och det var Roslagen. Jag visste att jag skulle vinna. Redan innan. Finfina Storvinsten önsketänkte jag. Fem spänn för ett rikare liv kändes billigt.

Och visst vann jag.

Mannen har tagit på sig ringen igen. För att han vill någonting.

Med mig. Säger han. För att han vill visa, att han vill någonting med mig. Säger han.

Tillit tar tid att bygga upp. Det går snabbare att rasera den.

Kanske Precis Just Så

"Det är som det ska."

Det var just så hon sa. Som ett meddelande från förr. Om nu.

Och jag ska försöka, förlika mig med, och vara lugn med att Det Är Som Det Ska att jag har en bror som jag aldrig fick träffa.

Livet är en märkligt mäktig plats.

Idag är jag Lugn.

Lite Trygg.

Med en utökad Andlig Familj.

Inget jag ska gå till torgs med. Sa hon.

Ska behålla för mig själv. Inte undersöka, inte leta.

Nej, helt enkelt bara nöja mig med detta stora omvälvande faktum att det funnits/finns två till som var/är en del av. Det som är Mitt.

...

Fake and Forsake

Fri att Förändra och Förändras

Älskad yngsta dotter blev myndig idag.

Förändring.

Från och med nu är alla vuxna.

Själv är jag 45 och får göra som jag vill.

Från och med nu vill jag aldrig mer stå till förfogande och hålla god min inför människor som inte förtjänar någonting, av mig.

Yngsta dotterns far är en av dem.

I arton år har jag stått här med kiss och bajs och lekt jävla dumstrutslekar på olika födelsedagar och andra knäpphögtider. Sammanfattningsvis undrar jag varför. Kom det ut något bra av det?

Knappast.

Tänk om jag hade varit starkare och friskare från början. Tänk om... Ja, jädrar! Det hade förändrat en del. Jag hade till exempel inte stått här med en räcka av långkok, kalasmatande, mastodontdiskar och storstädningar i min historia. För andra och efter andra. Men aldrig med andra. Nej, den där pappan har kommit och servats och matats, med fantastiska middagar och stela godminer. Blääääää! Den där pappan som tyckte att det var en god idé att knulla runt i bekantskapskretsen medan jag satt hemma och ammade.

Nej. Nu. Tänker jag sätta mig på en tron och det enda umgänget han och de andra sunkbeteendetyperna jag så lätt drar till mig och låter hänga kvar möjligtvis eventuellt kommer få i fortsättningen ska ske på mina villkor. Kanske kan de få krypa fram med fruktfat att bjuda mig ur för att sedan snabbt bli ivägschasade ty jag, Jag kommer ha Mycket Viktigare Saker att ägna mig åt.

Ja jädrar.

Här...

...vill jag sitta. Just nu.

I Fred.

Rätt trött på tjafs faktiskt.

Rätt utled på gnäll och missnöje.

Ta ansvar Människor!

Ta ansvar för att era liv blir som ni vill ha dem.

Ställ inte andra till svars för det ni själva inte lyckas hitta, i er själva.

Punkt.

Hittat

"Sårbar som en lilja under gräsklipparens knivskarpa gnissel.

Fick inte vara vacker, tillät mig inte det.

Min ljuva doft förenade sig med augustinatten som skapat sig själv för stillhet."

Det har gått tio år.

Påsk

Påsk.

Glad Påsk?

Det här är det som är.

Det här är vad jag har.

Och inte-har.

En sol lyser på en gata som är bred. I mitten står en allé av mäktiga lindar som fäller ut sina kronor över oss som går och bor och leker här. Och oss som o-leker. Som tänker en massa, kanske för mycket, för att det ska vara bra.

Ett påskägg är fyllt med choklad.

Ett hjärta är fyllt med känslor. En av dem var ett frö. Nu, en liten stickling. För när det ska hända nya saker i hjärtat måste det få ta tid. Ibland, kan man inte se det där fräscha lilla skottet, för det gamla snårverket är liksom ogenomträngligt. Men idag. Tror jag. Att en färd som börjat till slut når sitt mål. Som ett tungt gammalt träskepp rullar jag fram genom stormar och bidar min tid när det är stiltje.

En morgon vaknade jag bredvid Mannen-som-säger-att-han-älskar-Mig. Han var irriterande påstridig i sina kärleksbetygelser för jag önskade mest att min dvala skulle förbli opratad. Jag tycker nog i allmänhet bra om tysta morgnar. Och om Honom då. När Han är liksom skrynklig, sängvarm och oöppnad.

Nu har jag ätit helt för mycket godis.