Midsommar-hoppla

Åker till Barndomslandet. Om några timmar.

Blir tyst här. Lite.

Blir kanske tyst där också. Mycket.

Ska försöka Behålla Mig.

Ty det är det bästa man kan göra.

Tycker jag.

Skulle packat. Gjorde inte det.

Letade rätt på och beställde en resa till Sicilien istället. För att jag just nu står i begrepp att göra någonting jag lovat. Trots att jag rätt snart upptäckte att jag fattat ett helt felaktigt beslut. Men. Kan inte med att dra tillbaka. För många är inblandade.

Så Sicilien funkar som en slags kompensation. Ty ett bra-beslut är den perfekta neutralisatorn för ett knäpp-beslut.

Tycker jag.

Önskar dig och dig och dig och alla andra en God Tid. Fina Dagar. Magiska Nätter.

Det gör jag!

Jag tänker på...

...ett blåvitrandigt kortärmat nattlinne i bomullsjersey. Två olika storlekar. Ett som var bara lite för stort och ett annat att växa i. Livet som sladdlillasyster med ärvekläder. Från storasystrar som emellanåt varit identiskt klädda. I olika storlekar.

Det var så skönt att kura ihop i. Dra upp knäna hud-mot-hud med magen och dra särken över. Pilla in tårna under linningen. Samla ihop tyget till en knöl under fötterna. Se hur det lillalilla hålet på knäet töjs ut. Tråckla armarna ur ärmarna och in under knävecken.

Det var alldeles för länge sedan jag klättrade omkring inne i ett nattlinne i bomullsjersey.

Just Jersey. Hör hur det låter när det legat i min mors mun: jöör-si.

Ja, jag återvände till Barndomen igen. Där där Något gick Galet. Där programmeringen misslyckades. I alla fall om syftet var att bygga en hel unge som skulle bli en Trygg och Självälskande vuxen som satte ner friska fötter och drog sunda gränslinjer omkring sig. Mot Sånt som Skadar.

Såklart var det det som var syftet. Men det är inte de Goda Intentionerna som går i arv.

Min barndoms Orrskär

Jag gjorde klart en viktig sak idag. Min budget för i år. Efter att i flera veckors tid ha bråkat mig till tårar, med Excel-dokumentet som revisorn skickat, gav jag upp: Poster saknades, formler spökade och var och varannan ruta var avgränsad med rödgröna staket.

Ringde Revisorn.

Bokade in en timme.

Fick den i fredags morse.

Hon öppnar dokumentet med samma namn som det hon skickat till mig. I hennes dator ser det helt annorlunda ut. Jag gapar. "Men.." säger jag förvånat. Och "Nämen..." "eh.." "hur..." "Sådär såg ju inte mitt dokument ut!" "Där fanns ju inte tjänsteinkomsterna med. Och inte den och den investeringen!"

"Nähä", svarar Revisorn, "då har jag väl skickat fel version till dig."

DÅ HAR JAG VÄL SKICKAT FEL VERSION TILL DIG???

Å ena sidan ville jag putta henne från stolen. Å andra sidan kände jag en Enorm Lättnad över att det, faktiskt inte, var så att det var min totala oförmåga att förstå mig på och hantera Excel som fått mig att tillbringa, jag skojar inte, DAGAR framför datorn för att få ordning på något som inte gick att få ordning på.

Inställning. Som vanligt handlar det om inställning. Hade jag inte varit så fylld av Excel-mindervärdeskomplex hade jag bara behövt slänga en blick på budgeten för att förstå att det måtte vara en mycket tidig version jag hade framför mig. Baserad på ett annat företag. Dessutom. Men. Eftersom jag utgick ifrån att jag är lite eljest i huvudet när det gäller siffror så tog jag för givet att felet låg hos mig.

Det är ungefär som med mig och män. Eller nåt.

Nå. När jag lämnat mina papper på banken idag belönade jag mig med en tur med den lilla båten. Så skummet yrde. For tillbaka i tiden. Till mitt första båtminne.

Det är i slutet på sextiotalet. Hon heter Verena. En nästan åtta meter lång skönhet i lackad Mahogny. Vi är precis lika gamla, Verena och jag. Berättar Farbror Eilert. Jag har inte fyllt fem. Tycker att båten är stor nog att bo i. Skulle inte behöva något annat. Kryper längst fram i förpiken och rullar ihop mig på de blå dynorna. Ingen ser mig och jag låtsas att Verena har svalt mig. Att jag är hennes. Älskar lukten. Sötaktigt trä, bräckt havsvatten och fuktig markisväv. De blå kuddarna är dekorerade med snodda vita band och hennes namn är broderat med snirkliga bokstäver. På. Varenda. Kudde.

Jag somnade alltid därinne. Till klucket, motordunket och gungningarna. Jag kommer inte ihåg ett enda utflyktsmål, men jag kommer ihåg en hel massa turer.

Farbror Eilert med sina fräkniga armar, sin skepparmössa och släpiga ekenslang. Respekt. John Silver. Gärna med en två centimeter lång askpelare på vänt. Kärv. Inte alls barnvan. Men snäll. Jag hade drömmar. I hemlighet. Jag hade fått dem i hans knä. När jag fick styra Verena ut på Norrfjärden. Eller tillbaka i trädgården, i en Grythyttan-fåtölj på medar. Det fanns bara stolar till de vuxna, och det var bara Farbror Eilert som ville gunga. "Kom och sitt här!" sa han. Och jag lydde. Tyckte om det. I hemlighet. För att jag tyckte om den han var. Tydlig och Trygg. Inget tjafs. Inget trams. Bara Vissel och Fix. Och John Silver. Och Fia med knuff och ett stort snett leende.

Ovanlig

- Tycker du att jag är konstig? Knäpp?

frågade jag min vän C igår kväll.

Vi hade EnskildFirmafest på två och samlades över tapas och Cava. Vi pratade om vad som händer när man är Ärlig. Obarmhärtigt tydlig.

Eller, vi pratade om vad som händer när jag är det.

Jag vet inte vad det är som styr mig annat än den starka känslan att Saker & Ting måste vara Rena, Nakna och Sanna. För att jag ska kunna navigera. I Livet. Jag är så värdelös på att låtsas och ännu sämre på att hålla masken. Mitt ansikte avslöjar mig alltid. Omedelbart och, just Obarmhärtigt. Jag är överkänslig för när det händer en massa saker under ytan som inte kommer upp. Det är som om jag lärt mig andas under vatten. Men det är inte där jag vill vara.

Jag är Ledsen nu. För jag känner mig sådär ödsligt Ensam igen. Och Fel. För många.

Jag konfronterar en Vän som har ett Mycket Osunt förhållande till alkohol. När hon dricker dricker hon. Bälgar i sig. Blir otrevlig, oregerlig och dyngrak. Varje gång. Alla, verkligen alla, som känner henne är medvetna om detta. Men få säger något. Till henne. Men jag kunde inte låta bli. Det fanns ingen möjlighet. Hon var en av mina bästa vänner och allt jag såg var en vidrig självförstörelse. Jag sa vad jag såg. Jag försökte stötta. Jag bad henne att hålla sig nykter, vid flera tillfällen, bland annat på vår gemensamma väns bröllop. Jag sa att jag tyckte hon skulle ge fan i alkohol helt och hållet. Hela tiden. Jag höll mig nykter tillsammans med. Henne. Som jag kände så mycket Kärlek för.

Sen gled vi ifrån. Varandra.

Hon gifter sig i sommar. Jag var bjuden som hennes "allra bästa vän i hela världen". Jag kunde inte låtsas. Konfronterade igen. Med skrivna ord som sa just det - jag kan inte låtsas om ett bästa-vän-förhållande som inte finns. Äntligen fick jag veta det jag misstänkt. Att hon tycker att jag gått för långt. Över hennes innersta gräns. När det gäller alkoholen.

Hon blev upprörd för att jag skrev istället för att prata med henne.

Nu använder hon valda delar av mina ord till henne som högläsningsmaterial i bekantskapskretsen.

Jag trodde det var trettio år sedan vi var fjorton.

Jag blir ledsen. Men gör det vuxnaste jag kan. Skriver igen. Ber om ursäkt om jag sårat henne, samtidigt som jag säger att jag skulle gjort likadant idag - vägrat gå med på att hon kan hantera alkohol. Av Kärlek. För att man i min värld inte kan stå bredvid och tyst titta på när en människa bryter ner sig själv.

- Tycker du att jag är konstig? Knäpp?

frågade jag , som sagt, min vän C igår kväll.

- Njaeeej, svarade hon dröjande.

Paus medan hon tittar utforskande på mig:

- Men Ovanlig.

Ensam. Ledsen. Och Ovanlig.

En fin cocktail?

Inte.

Kan inte låta bli att fråga mig, som så många gånger förr:

Vad är det som gör mig sån här?

Och varför?

Och vart kommer det leda mig?

Plötsligt...

...stod det två jättebebisar i 50-årsåldern i mitt kök.

De sa att de var hungriga.

De undrade om det fanns något att äta.

Bloggande som Bearbetning

När jag var liten längtade jag efter Någon som var som Jag.

Jag tänkte att jag skulle få Världens Bästa Vän då.

Jag tänkte över huvud taget så himla mycket.

Hela tiden.

Läste och tolkade människor omkring mig, var tvungen, för att Överleva.

Mina kompisar var inte som jag. De lekte och var glada, sura ibland, och det verkade som om de flesta hade hem som de trivdes i.

Jag var alltid Rädd. Otrygg. I hela mitt liv har jag längtat efter att få känna mig Trygg. Med Någon. Som ville stanna kvar och som var rädd om mig så att jag kunde stanna kvar.

Tänk om det är så att jag en dag -

och det kommer bli En Alldeles Speciell Dag -

plötsligt upptäcker att jag lyckats skriva mig så långt bort från alltihopa att jag kan börja leva igen.

Kraftfullt och Sant, med Glädje i Hjärtat.

Jag måste få tro att det är så.

Det var en Fest

och jag var bjuden. På ohumör. Längtade mest efter Ensamheten. Men jag gick. Anförtroddes med finkamera för att dokumentera.

Det var bra. Kunde jag ju gömma mig. Bakom. Och se minst dubbelt så mycket.

Bra Kalas. Bra Människor som vill Bra Saker.

Tillsammans.

Ibland ganska ofta önskar jag att jag var en del av ett Kreativt Kollektiv.

Kräfta-dagen

- Jag behöver en sjal för jag kommer tappa allt mitt hår inom ett par veckor.

Sa hon. Kvinnan som stod framför mig. Det regnade utanför och när våra ögon möttes hade jag Själen på Vid Gavel och ingen kontroll över tårarna som vällde fram och rännilade sig ner över mina kinder.

Vi hade aldrig setts förut. Men nu Såg Vi. Rakt in i varandras Människohjärtan.

I en låda som jag sällan öppnar hittade jag Den Bästa Sjalen. Så provade vi. Jag lindade och knöt och hon såg på oss i spegeln och det var varmt och lugnt och Gud var där och hon blev så fin, så fin i det nya utseendet.

När hon skulle gå frågade jag om jag fick krama henne och hon sa JAA! och så grät vi igen och jag sitter kvar med Kärlek och det Stora i att få Möta en Människa som har Allt Öppet.

Jag måste gråta lite till.

Det måste jag.

Förresten började jag det här inlägget med att skriva fel...:

- Jag behöver en själ...

fick lust att, för egen del, fortsätta:

"...för jag kommer lämna allt jag trodde att jag var inom ett par veckor."

Raketost

När jag var liten handlade vi på Obs Stormarknad. Ibland lyckades jag tjata till mig Raketost. Förpackningen var roligast. Smaken var eländig.

Hur mycket ska man gräva i sin barndoms trauman, frågar jag mig, ganska ofta. Är det här rätt väg att gå mot läkning? Jag vill bli hel. Jag Vill Bli Hel. Sann. Och Lugn.

Nej, Raketosten var inte ett av mina barndomstrauman...

Men de mycket äldre systrarnas lek när de stängde in mig i en filt, knöt ihop den och låste in mig i ett skåp, var ett. Min fars lynnighet var orsak till flera.

Sedan familjesammankomsten för en dryg vecka sedan har jag känt mig skrynklig. Överallt i Inutiet. Och Arg.

Jag tassade mig igenom min uppväxt. Åtminstone när jag var hemma. Utanför hemmet lärde jag mig att ta plats. Kanske av ren överlevnadsinstinkt...

I Familjen anpassade jag mig. Gjorde mig så liten som möjligt för att försöka undvika Explosionerna. Som kom. Hela tiden. Från flera håll. Syrran som gav mig däng. En sju år äldre syster är inte någon man övermannar. Jag var tretton när hon försökte slå mig sista gången. Händelsen är lika tydlig som en filmsekvens på storbild. Hennes galna ögon framför mina när hon dunkar in mitt bakhuvud i kylskåpet. Hennes knutna näve och den andra med min ihopvridna tröja i ett grepp under min haka. Jag hade en ny kamrat med mig hem efter skolan, och kanske var det hennes närvaro som gav mig styrka. Eller kanske var det Förnedringen jag inte ville vara med om, ännu en gång, dessutom inför ett vittne som betydde något för mig.

Denna gång hukade jag mig inte, nej, jag såg in i min systers galna ögon, samtidigt som jag med lugn och låg stämma sa:

- Du ska släppa mig nu, och du ska aldrig mer slå mig. Aldrig Mer.

Hon släppte. Och hon slog mig aldrig igen.

Tjena, tjabba, hallå

"Det är bara jag, serru."

Det var Livet. Som kom.

Och knackade på mellan två andetag.

Nu ska jag träffa en God Själ.

En Stor Människa.

Som gör mig Gott.

Tröttare

Jag har ett begåvat barn.

Hon gör saker med sina händer som färgar min insidas skiftningar i Alla Nyanser.

Det går så lätt för henne. Några streck med pennan och bilden är Klar. Uttrycket fulländat.

Men, som hon säger, det finns ingen utmaning i det för henne. Så detta - i mina ögon gudomliga - skapande, är för henne tämligen ointressant.

Jag ska korrigera min budget. Känner mig som Mannen som Dottern avbildat i lera. Siffror i excel är enorm utmaning för mig. Och den lockar inte. Gör mig bara gråtfärdig.

Men. Det ska gå. Från papper. Till Excel.

Trött

Jag har fanimej träningsvärk. Av Livet.

För några år sedan brukade jag presentera mig som en Modig Morsa med Muskler i Själen. Jojagtackarjag.

Nu undrar jag om det är Repor jag har i Själen. Och om man kan läka dem? Nej. Det bästa torde väl vara att försöka leva med dem.

Jag gjorde mig fin nyss. En av egenföretagandets många fördelar. När inget akut pockar på uppmärksamhet kan man stå framför spegeln i en halvtimme.

Till och med läppstift. Har jag. På mig.

Nu ska jag leka med kameran. Den begåvade dotterns skulpturer ska förevigas.

Hela Havet Stormar

Fick en glimt av något jag inte skulle sett.

Genast. Tappar jag. Bort mig.

Bedrövelse.

Måste. Hitta. Hem.

Till Mig.

Till det jag kan lita på.

Att bli Inspirerad

Är fint. Bra. Nödvändigt.

Med den här bilden skickar jag en tack-tanke till Marie.

Som inspirerar.

Med sin särskilt snygga blogg.

By The Way

Så undrar jag.

Vem Du är?

Och Du och Du och Du?

Som hittar hit. Igen. Och igen.

Välkommen hit.

Och Välkommen att stilla min nyfikenhet.

Jag såg en Familj

På båten.

En Mamma. En Pappa. Tre Döttrar.

De var mycket fina. Det såg ut som om det fanns en massa Kärlek och Värme där, mellan dem, hos dem.

Jag blev glad och varm i hjärtat, för deras skull.

Men en ton slog an det där Stråket av Sorg i mig. Jag kommer att dö utan att veta hur det känns. Att vara två vuxna som älskar varandra och sina gemensamma barn, i en gemensam familj. Som byggt någonting tillsammans. För sina barn. Med sina barn. Och varandra.

I nöd och lust.

Semesterbilder

Vi tog en båt...

...till en ö.

Cyklade.

Doppade tårna i kallt. Isande-kallt.

Gick i ett rapsfält.

Spelade tennis.

Blev serverade middag i en trädgård.

Stigcyklade i en skog.

Nakenkramades.

Spelade mer tennis.

Cyklade ännu mer. Genom en bokskog med ekar.

Tyckte om att vara med varandra. Tyckte om varandra.

Åkte hem.

Trött.

Nöjd.

FamiljeFest

Jag fångade en kniv idag. Utan att tänka mig för. I ren reflex flög min hand ut och stoppade knivens färd mot golvet. Mina fingrar tryckta mot skåpsluckan med det kalla stålet däremellan.

Jag kunde lika gärna ha skurit mig.

Kunde jag lika gärna ha fötts i någon annan familj? Eller var det det här som var Meningen?

En Älskad Mor. En Far. En Älskad Storasyster och en icke-älskad dito. Den icke-älskade systerns dotter tog studenten igår. En av mig Älskad Systerdotter.

Firar självklart. Går dit och sjunger och presentar och pussar. Den icke-älskade systern och jag är hövliga mot varandra och jag tror hon söker min kontakt. Jag tror hon saknar. Kontakten. Som jag brutit. Men jag gör inte det. Men jag är ändå Ledsen. Jaa. Jag är Ledsen. Även om jag tagit de för mig rätta konsekvenserna av att Saker och Ting är som de är så önskar jag att Saker och Ting hade varit på ett annat sätt.

Det hade varit fint att vara Tre Systrar som älskade varandra. Som hjälpte varandra i motgång, som gladdes med varandra i medgång. Nu är det inte så.

Jag är så Ledsen för allt hon var mot mig. För allt hon inte var. För allt jag aldrig förstod, hur mycket jag än försökte. Varför hon hatade mig så mycket att hon nästan försökte döda mig.

Jag har lärt mig hur det känns att vara utsatt för någons ångest-ilska-frustration.

Och det är Ledsamt. Att det är som det är. Att det blev som det blev.

Det får vara det.

Det är okej att gråta över det. En gång till.