Känslan av att få Allt.
Den binder mig hårdare än jag klarar av.
Borde väl använda Huvudet.
Lyssna inåt. Gå för mig själv för att Finna. Min Väg.
En Sjuka som är Svart.
Drabbar mig. Förgiftar min Livskraft och förlamar mig utifrån och in.
Minnet av barnen som leker. Den lilla flickans mjuka kind mot min. Hennes försök att uttala mitt namn. Hennes strålande ögon när hon ser på mig. Den kloka lilla killens kavata dyk. Hans självklara hand i min på promenaden. Hans skratt när vi snurrar runt på lekplatsen. Och så Pappan. Som jag älskar. SÅ Mycket.
För en tid var jag i allt jag ville vara. Där och Då. Faktiskt på Riktigt Lycklig.
Men så. Den där Sjukan.
Och mitt huvud som skriker åt mig, spring, spring, spring! Du kan inte vara Tryggheten för Någon som saknar den i sig själv. Det blir en brottningsmatch med viss utgång. Jag kommer sluta som knockad. Igen. Jag är ingen übermensch. Ingen Räddande Ängel.
Allting har ett pris.
Framsidan håller Allt jag vill ha. Men Baksidan. Förgör mig...
