Några gamla båtprylar

Jag höll på att gå sönder. Där i Osynligheten.

Det kändes som Moment 22. Jag går sönder utan honom. Jag går sönder med honom.

With or without you.

Fuck.

Jag har röjt i den gigantiska källaren. Naturligtvis dök det upp gamla båtsaker. Jag ville säkert att det skulle göra det. Båten är ju numera hans, och alla tillbehör till den således också.

Så fick jag ett skäl att ringa. Men jag väntade. Tills jag kände mig lite stursk och lite "men-hallå-va-fan-vi-har-ju-varit-ihop-i-fyra-år-och-du-har-fan-ingen-anledning-att-hata-mig-det-är-inte-jag-som-har-goofat". Det hände för en dryg vecka sedan. Jag skulle ändå ett ärende till hans sida av stan så jag passade på. Sådär som i förbifarten, "jag skulle kunna lämna grejerna till dig nu". Typ.

Han svarade. Jag blev lite paff. Hade nog väntat mig telefonsvararen. Jag öppnade med:

- Hej J, det är J. Jag har fått för mig att du kanske inte vill ha någon kontakt med mig...

Han svarade med eftertryck:

- ÅH, nej, nej, så är det inte alls! Jag har bara inte klarat av, jag har inte mäktat med, det har gjort så förfärligt ont och jag har haft så svårt att hantera det här, när jag förstod att jag verkligen hade förlorat dig!

Det var som att öppna en kran. Kärlek, Sorg, Bekräftelse, Längtan, Saknad, Förtvivlan och en massa andra känslor bara rann ur honom. In i mitt öra. Ner i min själ. Han sa att det var viktigt för honom att få be om förlåtelse. Att han på riktigt hade förstått att han svikit mig. Att hans internetdejtande hade skadat mig.

Det var befriande. Jag satt i bilen på p-platsen utanför ICA Kvantum och lipade. Stilla och rikligt. Han fortsatte och fortsatte och det blev kallt i bilen.

Vi trevade oss försiktigt fram mot varandra. Enade i Någon Slags Kärlek. Den vi delat. Den vi ännu längtade efter. Han sa att han försökt skriva till mig, att han försökte hela tiden, och det han ville säga var att han vill bli gammal med mig. Att han älskar mig så djupt och att hans hjärta är öppet för mig.

Vi kom överens om att prata igen. Kanske med hjälp av någon annan. Någon slags Terapeut.

Några dagar av Ljuv Lättnad följde. Jag hade blivit Synlig. Det var som om det betydde Allt.

Så knäppt. För inget i mitt liv som pågår hela tiden hade ju egentligen förändrats.

Ingenting.

Always on your side by Sheryl Crow

My yesterdays are all boxed up and neatly put away
But every now and then you come to mind
Cause you were always waiting, to be picked to play the game
But when your name was called, you found a place to hide
When you knew that I was always on your side

Well everything was easy then, so sweet and innocent
But your demons and your angels reappeared
Leavin' only traces of the man I thought you'd be
Too afraid to hear the words you'd always feared
Leavin' me with only questions all these years

But is there someplace far away, someplace where all is clear
Easy to start over with the ones you hold so dear
Or are you left to wonder, all alone, eternally
This isn't how it's really meant to be
No it isn't how it's really meant to be

Well they say that love is in the air, but never is it clear,
How to pull it close and make it stay
Butterflies are free to fly, and so they fly away
And I'm left to carry on and wonder why
Even through it all, I'm always on your side

But is there someplace far away, someplace where all is clear
Easy to start over with the ones you hold so dear
Or are we left to wonder, all alone, eternally
And this isn't how it's really meant to be
No it isn't how it's really meant to be

Well they say that love is in the air, never is it clear
How to pull it close and make it stay
If butterflies are free to fly, why do they fly away
Leavin' me to carry on and wonder why
Was it you that kept me wondering through this life
When you know that I was always on your side

http://www.youtube.com/watch?v=FseuxxcTlvA

Tillbaka i Rondellen

Saknaden är en Värk. Den sitter ungefär Överallt.

Jag älskade att hänga med honom. Jag tyckte så mycket om att ha honom omkring mig. Alltid nära till en beröring, en tät omfamning. Han inkräktade aldrig någonsin på mitt jag, det fanns en ovärderlig frihet i det. Vi skrattade högt och ofta, alltid åt samma saker. Vi tittade på människor och våra fantasier byggde deras historier, vi visade varandra musik och vi vandrade vid havet, åkte ut med den lilla båten och läste Paasilinna högt för varandra. På helgerna kunde vi köra iväg på måfå och hitta nya små städer att upptäcka. Och vi älskade. Innerligt och Uppriktigt. Kändes det som.

Jag trodde att jag skulle kunna älska honom hel, och att hans kärlek skulle hela mig. För det var så det kändes, länge. Och jag vet att det var sant, att hans kärlek läkte en massa i mig. Länge.

Jag ville Allt med honom. Då och i en Framtid. Ville dela Drömmar och Förhoppningar, ville ha en självklar plats vid hans sida. Under 3,5 års tid sa han att han ville samma sak.

I augusti fick jag ett sms från Honom, det stod:

"Jag vill vara med dig. Allt annat är struntprat"

Jag svarade:

"Jag vill vara med dig. Allt annat är struntprat," skriver du. It doesn't make sense! När jag bett om ett liv tillsammans med dig så känner du att din existens är hotad. Jag har sagt att jag vill allt med dig och du säger nej tack och nej tack igen. Du säger att du vill vara med mig men vilken plats finns för mig om det bara är på dina villkor? Vilken plats har du för en kvinna i ditt liv, i din själ? Och vem har egentligen övergivit vem? Jag har inte lämnat dig, inte avvisat dig - jag har lämnat det där stället vi var på där jag inte fick plats. Hos dig. Med dig. Så är det för mig. Att älska dig. Och inte få ihop det. Vill du hjälpa mig?

Han kunde inte det. Han ville bo i sin andrahands-tvåa med sin dotter, som han delade sovrum med tills hon fyllde 16. Han kunde inte förstå att jag kände att jag inte hade en plats i hans hem. Jag fick gärna komma dit när jag ville, t o m sova över. De första tre åren på en madrass i vardagsrummet.

Jag sa, okej, om du inte kan ge mig plats hos dig, så ger jag dig plats hos mig. Men han trivdes inte hos mig. Mitt inköp av bredsäng och tömning av klädhyllor hjälpte inte.

Men jag fortsatte att Älska Honom. Innerligt och Uppriktigt.

Jag hängde kvar så länge. Blint hoppfull - att han skulle komma på att han ville ge mig den där platsen. Bredvid honom, i själ, hjärta och hem. Det gick ganska länge. Sen upptäckte jag Lögnerna. Då gick det inte längre.

Samtidigt som han bedyrade att det var mig han ville ha, för evigt, så lade han ner sin tid och kraft på att leta efter andra kvinnor på olika dejting-sajter. Jag mådde illa.

Utan Tillit finns Ingenting. Jag vill ha mer än Ingenting. Jag gjorde Slut. Då gjorde han mig till ett Monster.

Det är lätt att bli uppgiven.

Tillbaka i den välbekanta gropen där jag står som ett maktlöst Offer och gråter, övermannad av Sorgen och Förtreteten - FÖR ATT DET ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!!!

"Jag förtjänar inte att bli så utstuderat osynliggjord och nonchalerad. Jag förtjänar att behandlas med Kärlek och Respekt", skriker det lilla osedda Barnet inom mig, samtidigt som hon spottar bitterhet och frustration. Djup Frustration.

"Lägg ner!" uppmanar å andra sidan den Vuxna i mig. Lägg ner och gå vidare! Lämna honom i sitt eget eko av Ynklighet. Förstå att det är hans brist på känslomässiga verktyg, på självinsikt och förmåga som leder honom till att faktiskt på riktigt vara tvungen att skriva om historien och göra mig till ett Monster. Det spelar ingen roll att jag har älskat honom ut- och in i fyra års tid, i det här läget måste han tydligen slå. Mig.

För att jag gjorde Slut. VARFÖR jag gjorde slut är omöjligt för honom att ta in. Jag kan se det. Den Vuxna kan se det. Den reptilstyrda Lilla är mest inihelvetes jävla kränkt och ledsen och förbannad och hon har fått för sig att det inte kan bli bra förrän hon får upprättelse. Och hon får för sig att det är Han som måste ge henne den. Dead End.

Gode Gud, låt mitt Vuxna Jag ta plats. Låt Kärleken och Friden komma in i mitt hjärta så att jag kan släppa taget och äntligen Gå Vidare. Det här bryter ner mig. Bit för bit för bit...

Låt mig istället gå till Dem Som Ger Mig Kraft och Hopp. Som vill och vågar se mig som storslagen och bra. Oslagbar och Fin.

Men framförallt, låt mig hitta vägen till en plats inne i mig själv där jag får vara allt jag vill vara och där jag inte längre är rädd för att vara Ensam, och förbli Ensam.

Jag är Underbar. Han är Utbränd

Skulle egentligen gå och lägga mig. Skulle bara... plocka undan lite grejer som låg på sängen. Stoppa in i skåpet. Då får jag syn på den, bilden av honom som jag delade fyra år med men som nu gör sitt yttersta för att göra mig Osynlig och samtidigt Monster-förklara mig. Han ser fin ut. Det gör Han på de allra flesta bilder jag har. Inte så konstigt, för Han har en himla massa fint i sig. Men sen finns där annat också, som han väljer att inte se. Jag tror att det är därför jag måste bli Osynlig nu.

Men jag vill inte vara Osynlig. Jag är alldeles för Bra för det. Alldeles för Underbar, helt enkelt. För sån skit och faktiskt för honom, som inte kunde se mig.

Nytt år. En ny början. Tillsammans med Min Vän som jag känt hela Livet fick jag den bästa av Börjor. Med henne är Livet en Fest, en Magisk Evighetsföreställning där Fantastiska Saker kan hända när som helst, och som GÖR det.

Så mycket Gott finns att hämta hem. Det andra kan och får man göra sig av med. Så jag tog bilden med mig till diskhon, fångade upp en tändsticksask på vägen och så tände jag på. Och tog ett osentimentalt farväl när de små blåskiftande lågorna sakta åt upp hans ansikte. Han ska inte behöva vara där han inte vill, i mitt liv. Är man färdiga med varandra så är man. Önskar honom lite Lycka Till men mest av allt önskar jag mig själv Det Bästa.

För jag är Underbar.