Nu Vet Jag

Som om du öppnade en dörr,
efter en annan...
...i mitt inre.
Så, kommer du mig Närmre.

Som om Du,
är Mannen med Nycklarna...
...till mina Befrielser.

Jag vet Allt om hur det känns att Vara För Mycket,
att Känna och Tänka För Mycket, för att få Plats, hos en annan Människa.

Jag visste Ingenting om, hur det känns att Vara, Känna och Tänka precis så Mycket som en annan Människa Efterfrågar och Behöver...
...tills jag träffade Dig.

Nu vet jag. Att jag har Längtat efter Dig.
Så länge jag kan minnas.

KroppsRas

Jag behöver inte veta, hur du har Älskat andra.
Jag behöver inte veta, hur Andra har älskat dig.
Jag behöver veta hur Du, kan Älska Mig.
Jag behöver veta på vilket sätt jag bäst ger Dig min Kärlek för att Du ska kunna ta Emot den.

Det är Mörkt i ett Rum på ett Sjukhus och filtarna är gula och luktar starkt av antibakteriell tvätt. Jag har en Nål i armen och Tankar i min Huvudvärk.

Vi har börjat gå nu, på Vägen till Oss. Och jag vet, att jag vill komma nära dig.

I Kärlek. Med Kärlek. Av Kärlek.

KärlekKärlekKärlek

Hemkomst

Tillbaka i Min stad.
Och jag, ska möta mitt Förflutna. (Tack Marie :))
Två dagar innan och jag kan inte sluta le, jag kan inte äta. Jag kan inte låta bli att berätta. För alla. För förvånade gamla föräldrar, för barn, syskonbarn och vänner.
Ett par timmar innan och jag måste hålla mig i den goda Kamraten för att inte lätta och upplösas i atomer. Hon får leda mig till torget där jag ska gå in genom en dörr och åka hiss genom 21 våningar.
Jag försöker tänka på att andas men det verkar Omöjligt när jag forsar genom Hela Mitt Liv med Ljusets Hastighet.
Nerifrån och Upp.
För att Äntligen komma Fram. Till Min Resas Mål.
Det blåser minst hundra sekundmeter i mitt Inre.

Jag ser mig omkring. Och känner att Han är på väg.
Vänder mig mot trappan och där...

...kommer Han. Stegandes.

Så Vackerögd. Så Leende.

I hans Varma Famn och Jag. Är Hemma.
All Väntan har den Stunden varit Värd.
Vi Andas Ut. Vi Skrattar. Vi Håller. Varandra.
Och Det Magiska Sker. Våra Stormar Möts och det, blir Kav Lugnt.
 
Det står en Människa framför mig och Strålar.
Och Jag Vet. Att Han. Ser Samma Sak som Jag.

Utanför glasväggarna breder stadens alla ljus ut sig som en böljande matta.
Vi har våra hittills-liv bakom oss och i dem en Tråd som binder oss Samman.
En Enda Tråd som vi vet om. Då.

Vi dygnar. Tio timmar senare vet vi Så Mycket Mer.
Att Vi, är Två Trådar från Samma Nystan. Och det, är Rött.

Han Är. Kärlek.

Och Han Får. Min.

Historien

Försöka,
att inte låta Mig jagas,
SläppaSläppaSläppa.
Jag har alltid varit upptagen av Viljan att Förstå;
Varför? saker blir som de blir.
Varför? människor gör som de gör.
Men, det kanske ska vara bra med att jag Förstår Mig?
Och vissa Svar får man vänta på... ty det finns Frågor vars Förklaringar behöver Tid, att ta sig fram. Som när du får en aning och springer efter, flyr dig, brister som en såpbubbla du fångar i handen...

TILLIT

kan läsas både framifrån och bak
Bakifrån och Fram, tillbaka

Hur vi minns varandra beror ju på hur vi visat oss.
Och OM vi visat oss. För varandra.

Gud, led mig i Kärlek...
Ty, i det Blottlagda finns det Enda Som Är Värt Något.
In The End.

Och så en Liten Sång, på det...

I will bring you Flowers in the Morning

Sliding Doors

Så ytterligt märkligt det är,
att tänka på,
de där Ögonblicken som avgör hela ens framtid.

Jag har ett, särskilt viktigt:
För en Livstid sedan bodde jag i en helt annan stad. Jag hyrde den finaste lilla lägenheten på det finaste Söder. I andrahand.
En sommar seglade jag. Som gast på en båt till Lissabon. Det här var före mobiltelefonernas tid.
Då, när jag var borta, blev jag erbjuden av lägenhetsinnehavaren att ta över kontraktet. Fem tusen spänn skulle det kosta. Min mor fattade beslutet, å mina vägnar. Hon sa Nej.
Jag, hade såklart sagt JA!

Tillbaka från Lissabon och ingen bostad kvar på mitt älskade Söder. Där jag trodde att jag skulle bo resten av Livet. Jag valde att plugga i en annan stad. Denna. Fick tag på en bostad. Blev kvar.

Det har snart gått 25 år.

En Man från för lika länge sedan dyker upp.

Finns det ett Öde? Som vill Något med oss?
Finns det Något som Vi skulle, med Varandra?
Som vi får chansen till, Nu.

"Kom hem!" säger han. "Kom hem till vårt Söder!"

Jag ska träffa Honom på måndag.

Schhhhhhh....

....it's all so Quiet...

Jag gick Inåt.
Lite utåt.
Lite Hit&Dit.

Så tappade jag Rösten. På sant, på riktigt. Fick hålla käften i fyra dagar. Förlorade pengar på uppdrag som gick om intet.
Men kanske ändå att det var nyttigt på något vis.

Bestämde mig för att göra det bra för mig. På egen hand.
Har ju lite händighet i mig.
Har väldigt mycket omkring mig som behöver den där händigheten. Så! Spacklat. Slipat. Börjat måla.

Känner mig duktig,(även om jag hatar just det ordet som attribut till mig själv), nöjd, glad... och förhoppningsfull.

Och Kärlek. Den finns ju tamejfan Överallt!