Ur skärvorna...

En ganska ny vän ville ha mig med på en middag igår.

Med andra ännu nyare, till och med obekanta vänner. Människor som inte vet någonting alls om min havererade kärleksrelation. Inget om Manpojken.

Jag sa jag är så låg att jag kan sänka en hel stad.

Hon sa: "Det är lugnt, vi har alla varit där. Dessutom är vi bra på att lyfta. Du ska komma hit. För övrigt så tar rövdagar officiellt slut klockan 18.oo."

Och det var sant.

Jag fick de finaste kramarna och de fullt utslagna skratten intog mig, betog mig, förde mig med. Till en del av mig jag längtat efter. Längtat så mycket efter. Det fanns ingen Manpojke där. Och det. Var. Befriande.

Kom hem. Glad. Samtidigt som tidningsbudet.

Sov. Utan Mardrömmar.

Vaknade. Utan Ångest.

Som om en igenkorkad ventil oväntat öppnat sig fick någon slags livsenergi plötsligt fritt flöde.

Och jag. ÄR Tacksam.

Ur Skärvorna. Hade jag rest mig.

Såg dig i ögonen.

Tog emot ditt sorgsna Förlåt. Gav dig den, Förlåtelsen.

Men. Vågade säga Mitt Nej.

Jag vill aldrig mer bli utsatt för detta. Aldrig Igen.

Idag känns det som, om jag kan Älska Dig, utan att det gör ont.

Att jag kan lämna dig. I Kärlek. Med Kärlek.

Sen gråter jag kanske igen. Redan imorgon.

Eller också. Bara Tar Jag Mitt Liv på Allvar.

Och Lever det. Lever det Bra.

Och så, Andreas Mattson med Fläskkvartetten:

"no matter where you're longing

there's a limit to how far you're able to bend,

without the option of an end"

Slowly Summer Sighed

Vad är det...

...i denna Själ som ropar?

Som längtar och längtar, efter att det någon gång ska komma någon som vill hålla mig.

Ett ögonblick i fallet. Och stå bredvid när jag tar mark.

Jag försöker. Så inihelvete försöker jag. Stå stark och hålla ihop mig.

Men. Kan inte låta bli att falla sönder. Bara för. Att. Han. Osynliggör mig.

Det dyra löfte han gav mig denna gång; att Aldrig Igen lämna mig ute i kylan, har nu brutits.

Med besked. Han gör sig okontaktbar. För mig. Svarar varken på sms eller telefon.

Ska jag bara förstå? Vad som gäller.

Nu. Har jag inget val.

Om jag accepterar den här sortens behandling kan jag hälsa Alhoholisthustrubeteendet hjärtligt välkommet tillbaka.

Ska jag vara tacksam?

Att jag får en ny möjlighet att titta på den djupaste av mina smärtor?

Rädslan för att bli övergiven.

Och bli det.

När jag vågar visa vem jag är. Så naket det går. När jag vågar säga ett heligt Nej, gör inte såhär mot mig för du sårar mig då. Djupt.

Jag vill få vara vuxen och jag vill att det räcker med att jag tar ansvar för mitt. Vill inte, ska inte, bära även ditt. Men jag älskar dig och jag vill gå vid din sida. SidaVidSida.

Men du. Vill inte växa upp.

Du tycker det är okej att din sjuttonåriga dotter är din bästis, din omhändertagande förtrogna. Till vilken du lämnar ut allt. Om oss.

Du ska fylla femtio. Du ville göra en resa. Med dina båda kvinnor. Sa du.

Har du tänkt igenom det? frågade jag.

Till exempel undrade jag hur vi skulle bo, ska vi sova i samma rum alla tre då?

- Jaa, det är väl inga problem, svarade du. För dig var det självklart, naturligt och okej.

Men det är inte okej för mig, sa jag. Och det borde det inte vara för A heller.

Vuxna ska ha sitt. Eget. Med barn ska man ha något annat. Sa jag.

- Men det går ju inte, svarar du, då bli ju A utanför.

Okej, säger jag. Men en sådan resa vill jag inte betala för. Men om du bjuder mig så åker jag med.

- Ja, det får jag ju göra såklart. Säger du.

Ett par veckor senare har din dotter hittat en resa som hon vill att åka på. Du ska begära tjänstledigt i två veckor och resan är plötsligt flyttad till början av december. Min viktigaste månad på året. Då jag ska dra in de pengar som ska få mig att överleva januari till mars.

- Ja, säger du, om du vill följa med så får vi ju prata om ifall jag skulle bidra lite till din biljett.

Förutsättningar radikalförändrade. Serveras från sidan i bisats.

Naturligtvis måste jag tacka nej. Finns inga möjligheter. Att vara borta den tiden med det ekonomiska tapp det skulle innebära, och dessutom betala dyr-resan själv.

Jag blir sårad. Känner mig osedd. Undrar om han med flit planerar in resan när det är omöjligt för mig, för att jag inte ska kunna. Så att han ska slippa ta ställning och säga, nej, jag har ändrat mig. Jag vill inte ha dig med.

Vi försöker prata. Han är förbannad. Säger att han försöker göra något bra och jag bara klagar. Som en gnällkärring.

Vill inte vara en gnällkärring. Vill bara känna mig älskad. Sedd. Respekterad.

Är så Trött. På att hela tiden få höra. Att jag. Kräver för mycket.

Men. Jag ger mycket. Vill ha lite tillbaka också.

...

hjälp.

Ett gammalt hemma

Jag brukade växa upp här.

Det brukade vara min stad.

Hemma, var här. 443101. Mitt första alldeles egna. Telefonnummer. Jag var nitton. Älskade allt här. Skulle bo här resten av livet. Helt säkert.

Skulle bara se något annat först.

Plugga i en annan stad. Med nya gator som visade mig okända hus och oupptäckta ställen bakom varje böj.

Så blev jag kvar. Charmad av den andra sidan. Lättsamheten. De många och omedelbara kontakterna.

Den rosa graniten.

Ruffiga hus som hade gemensamhetstoaletter i trapphusen.

Blev väl kär. I stad och man. Blev gravid. Fick barn och barn. Som skulle växa upp. Med närhet till båda sina föräldrar. Självklart.

Längtade tillbaka ibland. Ganska ordentligt jättemycket emellanåt.

Tills jag bestämde mig - Nu är det ju det här som gäller. Åtminstone tills alla barn är utflugna.

Nu har den sista flugit.

Hit. Till min gamla stad.

Till mitt gamla hemma.

Hon må göra den till sin.

Kanske kan hon visa mig. Sedan.

Vilka ställen som har det godaste kaffet, de bästa begagnat-prylarna, de snyggaste hängen och allt annat sån't där som är viktigt.

För nu. Är jag inte längre hemma här.

Bussarna har bytt nummer och går till andra ställen.

Precis som jag.

Och DÄR!

på väg till andra sidan,

tror jag att Ilskan bor.

Jag tänker mig den i Blått.

Så nu.

Tänker jag mig Mig i Blått.

Och sen tänker jag att det känns lite som porr. Att lägga ut sig.

På bild.

På en näsdukshållare.

Det...

...måste gå.

Jag och Mina Tårar.

Går ut.

Till slut. Säkert ut. På andra sidan.

Och Igen

Osynlig.

Icke-sedd.

Obekräftad som Jag.

Känner mig som någonting han uppehåller sig vid för att slippa vara ensam, för att ha någon att knulla med.

Hur Trasig kan jag bli?

Var hittar jag Kraften?

I Upplösning. Är jag.

Med denna Själ som ropar efter Läkning.

Vaknar i en Avgrund och hittar ingen öppning. Ramlar omkring i ett Hål.

Och det gör ont. Precis Överallt.

Inget Sida vid Sida.

Bara under. Och nedanför. Utanför.

Så Ensam. Så Oändligt Ensam. I det som är Ensamt.

Utan vare sig El eller Vatten...

...

Ville skriva mer. Till Natten som det regnar i. Till exempel.

Men helt snart går tåget.

Jag är klädd för hajk.

Ska till stugan på bilden som inte jag har tagit.

Och skriva. Skriva.

Förhoppningsvis bli efterlängtat kreativ.

Blir borta ett tag.

Kramar er som behöver. Och vill.

Skrik Som En Fisk

Vittring.

Jag vet nog.

Att Livet Vill Något med Mig.

Måste bara våga. Våga Lita På.

Att Livet vet.

Det betyder:

Att det inte är jag som måste se till att Allting Händer.

Hela Tiden.

Men nu. I min Match. Känns det som. Att Någon inte Matchar mig.

Och Livet.

Det Lockar.

Jag är. Tacksam. För det.