Älskade Ungar

Hur jag önskar,
att jag kunde ta era händer,
och de skulle hålla mig sådär hårt,
som bara barn som är fulla av Tillit kan hålla.
Så skulle vi gå, tillbaka till era Barndomar.
Sen skulle vi gå hem igen.
Och då skulle jag göra Allting Rätt.

Till Er Alla

Som lyfter i Snyftet
Som visar gemensamhetsbilder och systerliga sympatier

Jag vill Tacka er,
Regnnatt, Amatör och Marie (Little Marbles har gått på repeat här) för bästaste sortens avståndssupporttröst.
Verkligen.

Trygghet

Den där som man ska ha inom sig själv.

Jag ville be honom;
"Snälla, bär mig ut ur den här relationen och sätt ner mig på en plats där jag kan vara trygg.

Trygg med att jag för alltid finns i ditt hjärta. Och att Ett Nytt kommer ta emot mig."

Inte för att jag för en millisekund skulle kunna tänka mig att göra samma sak för honom. Mitt hjärta känns väldigt litet och bräckligt just nu.
Kanske rentav defekt.

Fy fan

vilken jävla stor plats du har tagit!

I mig, i mitt liv, i mitt hjärta.
Och jag gav dig den.

No More

Det här är Handen.
Som aldrig mer ska röra dig.
Inte mera stryka dig över kinden med känsliga fingertoppar
eller lägga sig på ditt trötta huvud för att stilla tusen röriga tankar.
Inte hålla din. Intill.

Hur kan det vara?

Att du valde att inte reservera platsen intill dig åt mig?
Hur kan det vara att du väljer att leva utan min kärlek?

Hur ska jag gå ut härifrån utan att kröka min rygg som den försmådde? Hur kan jag välja en annan roll än Offrets?

Min kloka vän frågade mig Vem som gör mest ont.
Av alla män jag öppnat mitt hjärta för.

Den mycket kloka vännen har ett sätt att lyssna till mig som får mig att öppna dörrar och stängda lock. Gamla minnen blir som nya.
När jag vågar berätta händer plötsligt oväntade saker - jag minns med Känslor.
De gamla bilderna ur mitt förflutna blir tydliga som fotografier och kroppen kan inte hejda sig.
Jag har gråtit i mer än en vecka nu.

Simmar i ett Sorghav.

Det är Ingen Särskild som gör mer ont än Någon Annan.
Men det är just detta, att jag med samtliga har hamnat i precis samma situation:
med öppet hjärta har jag bjudit in, till Mig och Mitt Liv.
Med denna, som jag trodde, enkla önskan att vara Två.
Som ÄlskarSerRespekterar varandra.

Varenda gång har det gått åt Helvete.
Och det är just detta, som Smärtar allra, allra mest.
När jag ser Min Ensamhet, den Evighetslånga, och alla dem som skulle stå mig närmast, men som svek.

Om jag bara visste hur mitt bidrag ser ut,
om jag bara kunde ana!

Ikväll är jag beredd att kasta mig i vilken famn som helst som tar emot mig.
Nej. Det var inte sant.
Men inte långtifrån.

Möte med Manpojken

Om en stund.
Ska vi träffas.
Jag är plötsligt en enda Stor Massa av Gråtsorg.

Vi har träffats som någon slags kamrater.
Småpratat och utflyktat.
Men sex går inte.
Han vill gärna men jag skulle känna mig våldtagen om jag sa ja. Som om jag varit ett instrument för hans behov. Det känns bara rätt att släppa in om jag känner mig Sedd. Om båda verkligen vill Ett Möte.

Jag vill inte skuldbelägga. Inte vara ett offer. Ändå finns tendenserna där hela tiden. Det skrämmer mig.
I mina tårar ryms så mycket besvikelse.
Min förlorade kärlek ligger förborgad i sveken.

Varje gång vi träffas blir jag påmind.
Om hur det känns att vara riktigt, riktigt Ensam.

På väg

till jobb.
Med yoghurt i ansiktet.
Ser PRECIS ut som hudkräm.
När man har det på ett finger.
Och gör många saker samtidigt.
Men. Det luktar inte som hudkräm.
Det luktar som. Yoghurt.

:-D

Det är så jag vill ha det

skriver jag och avslutar äntligen den tredje och sista texten som jag lovat leverera måndag morgon.
I min vimmelkantiga svimfärdighetströtthet tror jag att jag är, Nöjd.
När jag borstar mina tänder hör jag tidingsbudets snabba steg i trappan.
Om fyra timmar ska jag sitta i en studio.

Fullmånen,

en räv, ett rådjur och jag.
Och så en massa kor som liksom skriker högt.
Eller kanske är det tjurar.
Som är arga. Eller kåta.
Man vet inte.
Men man vet att det är Småland.
Det är värt.

Det haglar

På mitt äpple.
Harklar mig och gör det jag ska - låter glad för pengar.

Ledsnaden avslöjar sig som en minitupp, i halsen, ett försynt litet målbrottskrax som vi skrattar åt.

Om man skrattar tillräckligt mycket så måste man ju bli glad.

Sjunga är också bra.

Men att bråka med danskar, det kan man klara sig utan.

Det är jag...

...som är Lövet.
Idag.

Det är i den här...

...stolen man sitter och väntar.

Vilsamt.

Sen kommer Själen och knackar på och frågan du vill ställa till någon kan vara:
"Har du förlåtit Din Dotter för att hon inte föddes till En Pojke?"

Det är i alla fall min.

Smärtsamt.

Bakåt-trådar

Som man kan snubbla över. Om man inte ser ner.

De ligger bakom mig, på rad, likt inplastade höbalar:

Konserverade Uppgörelser.

Fyra stycken detta året. Att lägga till Listan.

Jag är Ledsen. Just för att de känns konserverade. Förslutna. Oöppningsbara.

Jag tejpade så hårt. Så omsorgsfullt.

Egentligen skulle jag önska att de kunde Upplösas. I Kärlek.

Befängt kanske. Men antagligen djupt mänskligt.

Min syster. Min kusin. Ett Elakt Ex. Nära vänner.

Ingen av dem saknad som den den var vid tiden för Uppgörelsen.

Men jag längtar efter möjligheten att mötas efter Förändring.

Är det bara jag som förändras?

Eller inte-förändras?

Som bara fortsätter och fortsätter, att vara Konsekvent Kompromisslös.

Det är jag som har lämnat. Samtliga gånger. Antingen för att jag inte velat gå bredvid någon som jag inte längre kan följa med hjärtat, någon som hållit på att förstöra sitt liv och samtidigt flytt från sitt sanna jag. Som jag har sett det. Eller också har jag lämnat för att jag blivit illa behandlad och inte lyssnad på.

Men jag har sällan önskat någon något illa, bara en gång. Det Elaka Exet som slog. Honom ville jag inget gott, tvärtom. 

Nu vill jag honom Ingenting.

Kanske har jag varit Naiv?

När jag tänkt att de väl kommer tillbaka om de någon gång skulle vilja mötas, där det finns Respekt och Kärlek. Jag tänker att Misshandelsmannen skulle vilja återvända för att be om Förlåtelse. Om han någon gång skulle kunna nudda vid den Faktiska Sanningen. Om hjärnskakningar och annat. På samma sätt tänker jag om min syster. Att hon för ett ögonblick skulle kunna reflektera över hur det var att vara jag. I hennes våld. Det har aldrig hänt. Det har alltid bara hamnat i att felet är föräldrarnas, att hon inte kan lastas för det hon gjorde. Jag skulle vilja förlåta. Jag skulle vilja mötas. Men hur gör man? När den man vill förlåta inte tycker att det finns något att be om ursäkt för. 

Kanske är det förmätet. Av mig. Att tro att det är jag som står för Kärlek och Respekt.

Kanske är det så.

Jag är ledsen idag. Och trött. För jag måste göra allt jag lovat. Som skulle vara så roligt.

Men som blev så mycket stress.

Jag ska säkert ha mens också.

Mellan Rum

Jag försökte förklara för Någon hur det ser ut där jag är. Nu.
Med den där Kärleken till Manpojken. Som tog slut. Något jag hade förväntat mig skulle vara befriande. Men, som till en början bara gav mig dåligt samvete.
Det gav med sig så småningom, och lämnade mig med en känsla av Förlust:
Det kändes som om jag hade burit på Något Stort -
förmågan att Älska någon så innerligt och omfattande. Men jag upptäckte inte hur stort det var förrän det var över. Det kändes snopet. Och i någon mån fick den där förlusten mig att känna mig som en mindre fin människa.

Jag gick en match med mig själv - är jag finast när jag är full av kärlek till andra?
Och Var, är, kärleken till mig själv då?

Småningom övergav jag Förlustkänslan också.
Här. Där jag är nu. Är det bara Annorlunda. Det är ett Nytt Rum. Det kan vara så att det är Mitt Rum.
Så ler jag lite grand för att jag precis har bytt blogg-adress också. Lite impulsivt men tvunget.
Nytt, Nytt och Nyttigt.

I det gamla rummet växte ett träd. Ett Stort Träd men en Jättekrona. Det var Kärleken till Andra.
I detta nya rum, som kan vara Mitt Rum, växer inget träd. Men banne mig, det står en liten stickling bakom ryggen på mig. Den växer om jag ger den Kärlek. Om jag ska?
OM jag ska!!!

Jag ska börja med en Soffa. Jag ska köpa en dyrfin som man kan bädda ut och sova i också.
Ni förstår, jag har ingen Soffa. Mitt hem är lite underligt på det viset. Det finns tre rum med sängar i. Ett annat som är fullt med kartonger. Och så det jättestora som har skyltfönster. Det har betytt; ingen naturlig häng-plats. När man käkat middag med vännerna och vill ramla ihop någonstans med utsträckt kropp har det inte gått. Nej, man har fått fortsätta sitt uppsträckta barstolssittande.

Och jag, har inte kunnat somna i soffan framför TVn på över fem år. Men nu. Nu ska jag ha en Soffa. Att ligga i. Och en TV. Att somna framför.
DET, är Kärlek. Till Mig Själv.
Inget jag gör för att få applåder eller annan bekräftelse. Nej, det är något jag gör för bara mig.

Jag ville sy en Klänning också. För att det är så Roligt. Det var det. Och Lilla Stjärnan som fick den blev Lycklig. Jag grinade nästan. Sen ville jag sy hundra klänningar till.

Välkommen

Det här är Mitt Nya. Med gamla Avtryck

Hoppas du ska hitta något som kan betyda Något, för dig.

Nedstigning

Drog iväg till the party halls, tidigt om morgonen.

Gillar skriken och gapen, buskörningarna och hektiskheten där, sådär tidigt.

Det känns utland och osvenskt.

Jag skulle ha blommor. Hit, och Dit.

Här för att smycka. Där för en 50-årsuppvaktning.

Vill göra mig Snygg. Köper blommor som matchar kvällens outfit.

Känner mig säll, (det gör jag alltid när jag får välja blommor till olika buketter) men Världslig.

Blommorna luktar prutt. Eller kål.

Kanske kan man äta dem.

Oavsett, de matchar, min utstyrsel.

Sen åkte jag till en Ny Studio.

Läste in olika saker, och log.

Gick nedför några trappor.

Åtta stycken...

Sen. Arbetade jag. Här.

Klockan nitton gick jag på kalas.

Nu, är jag hemma.

Lagomfull och för mätt. Och lite trött.

Vad är det med Män? Vad är det med Kvinnor?

Vad är det vi förväntar oss av varandra?

Jag kom bland annat i samspråk med en, eller samspråk, det var mest han som talade. Och verkade trivas med det. Jag fick höra om vinprovningsresor med geologisk utbyggnad och blablabla.

Han ville berätta olika saker och jag, log. Jag vet inte varför.

Han stoppade sitt visitkort i min väska.

Jag gav honom verkligen inte mitt.

Min vän erbjöd mig att åka med i hans taxi. Jag tackade ja. En annan man ville att jag skulle stanna, lovade mig skjuts hem om jag gjorde det.

Jag tackade nej.

Fan vad jag är trött på att bekräfta.

Sjukt trött, faktiskt.

Jag bara slutar med det. Helt enkelt.

Revidering

Nu vill jag förstå att jag inte behöver älska andra för att vara värdefull.
Nu vill jag förstå att det viktigaste är att Min Kärlek finns hos Mig.

Då kommer jag bli bäst.

För alla.

Det blev en God Dag

På det stora hela.
Mäktigt att kunna hitta er. Här.
Och Där.
Och förstå att just i detta nu när jag tror att jag håller på att ramla isär, så finns någonstans en syster som orkar berätta att hon är lika låg. Och plötsligt var vi två. Eller tre.
Så kom det in lite Gud i mitt liv. Igen.
Tack.
Sen kom fin vän och delade lunch.
Och mitt innan kaffet kom bästaste kunderna och skrattade och shoppade loss. Och Tack. I min ekonomiska misströstan efter uselveckor kan jag idag få hoppas att nu, vänder, det.

Jag stod och pratade med en ganska ny som är rar. Då ser jag, utanför på väg in - hon som stal.
Jag tänker inte så mycket, vänder mig bara till den rara och säger att nu kan det bli lite obehagligt för en snattare är på väg in och jag tänker konfrontera henne.

Den rara smög iväg runt hörnet och jag mötte Tjuverskan i dörren med ett:
- Du är inte välkommen här hos mig. Du har stulit från mig och jag undrar varför du gjorde det.
- Har du sett det på kamera, eller?
- Nej, jag har ingen kamera men jag vet att jag blev av med smycken när du var här sist. Och det var bara du, ingen annan här.

Hon blånekar. Naturligtvis. Hävdar att hon är en sån som till och med hjälpt andra butiksinnehavare att ta fast snattare. Och varför visiterade jag inte henne då den gången och jag kunde ju ringt polisen och bla bla bla bla.

Hon käbblar och käbblar och jag borde väl varit smart nog att inse att en Oskyldig aldrig hade nedlåtit sig till samma övertalningsförsök. Jag borde väl ha blivit stärkt i min övertygelse och gått hårdare åt henne. Men jag, veknar. Helt enkelt för att jag inte vill att det ska vara som det är. Jag vill inte att en människa ska kunna stå framför mig, stirra mig i ögonen och blåljuga mig rakt i ansiktet. En människa som har begått ett brott. Mot mig.

Jag avskyr att tappa respekt.

Men jag vet ju det jag vet - Saker försvann när hon var här.
Så, här försöker jag lösa till saker och ting på ett smidigt sätt och min allra mest naiva sida slår till, när jag erkänner att jag faktiskt vill tro henne. Men det enda som skulle få mig att göra det är att sakerna dyker upp. Igen. För om hon inte stulit så måste de ha rullat iväg på golvet eller flugit iväg någon annanstans. Medan, hon, var, här.
Hon hävdar att hon har det gott ställt och kan köpa allt hon vill, så varför skulle hon stjäla?
Jaa du, svarar jag, den frågan har ringt i mitt huvud sen du var här: Varför ville du stjäla från mig?

Här rycker den rara in, hon har tröttnat på att vänta, och vill betala det hon provat ut.

Tjuverskan vänder surt mot dörren och säger att hon ska köpa sina smycken någon annanstans och att jag just förlorat en kund.
Jag svarar som det är, att det är så jag vill ha det, för jag tycker hon är obehaglig och att jag inte vill ha sånt. Hos mig.

Den rara är upprörd å mina vägnar, och kanske var det bra för mig att ha ett vittne. Som påpekade det uppenbara, att en Oskyldig aldrig skulle försökt att rentvå sig, på ett sådant sätt. En Oskyldig hade blivit förolämpad, vänt på klacken och gått.

Det var en sorglig historia. Men det finns så många andra, så mycket värdefulla, händelser som jag vill bevara från denna dag. Som började så riktigt dåligt...
Tack.

Till Regnnatt och Rosenqvist

Den HÄR är till Er.

Tack för Tröst

Trasiga nätter

Märkligt.
Hur Ångesten alltid har koll på klockan.
Vältrar sig över mig och väcker mig med kallsvett och inuti-riv.
Alltid i gryningen.
Biter sig fast och tuggar omsorgsfullt sönder allt som symboliserar lugn och tilltro och som jag i panik försöker hålla mig kvar i.
Misslyckas.
Kan inte ens gråta.
Kan bara må illa.
Och hitta Ingenting att hoppas på.
Inget knä att lägga mitt huvud i.

Misstänker att detta har en hel del med Manpojken att göra.
Och den femårsdag som skulle kunnat vara på torsdag.
Men lika mycket handlar det om ekonomi. Om för dåliga siffror och närnärnär ska de vända?
Och tänk, om de inte gör det.
Allt hänger på mig.
Hur mycket jag klarar av.

Det är tuffa tider nu.

Tvärstängt

"Jag umgås ju mest med dig via din blogg nu"
sa en av få förtrogna vänner som fått adressen hit.
Han hade en egen blogg då, när jag visade honom min.
Men den har han stängt nu. Bytt Liv. Har han gjort.
Vi brukade prata nätterna igenom.
Jag vet hur det känns när telefonen klibbar fast mot kind och hår. Av fukten från tårar.

När saltvattenslocket klickar till mot trumhinnan.
Han är En Slags Soulmate. Som känner igen de stora känslornas uttryck.
Som en gång, på riktigt fanns intill när min Ensamhet fick mig att störta.
Så får man en speciell plats hos mig.

Manpojken har också fått adressen.
Men han har bara läst, en gång, på min uppmaning.
Här finns i stort sett nästan allt, nåja, åtminstone groteska mängder, att upptäcka om mig. För den som är intresserad.
Kanske dags att ännu en gång konstatera: Han är fan inte intresserad.

Men du M, du läser. Är intresserad. Och nu umgås du med mig och jag vill ropa att Jag Saknar Dig! Och att jag undrar vad fan jag ska läsa, när jag vill umgås med dig?

: Och Ljuset & Värmen :

Var inte rädd för mig.
Var inte rädd för att jag inte ska älska dig.
Var inte rädd för att följa mig ut på mitt djupaste, jag förstår att du inte kan, så det är inget jag begär.
Var bara rädd om du inte vågar vara hos dig själv.

Av alla känslor jag känt med dig, är Kärleken den största. Jag har försökt att vara i den, med dig, och vara nöjd.
Men det fanns annat också, Min Djupa Längtan efter kompromisslös Närhet.

Att få visa, och se, Allt.
Allt som är Jag. Allt som är Du.

Men jag tappade bort dig på vägen.

Du ville stanna på det grunda och jag förlorade Oss i djupet av mina Ensamma känslor.

Jag ville flyga. Lyfta. Bära och bäras.
Du visste inte hur, kanske inte ens om, du ville och vågade.

Jag ville vi skulle bli starka tillsammans. Men nu...

Vi ser en film. Jag drabbas. Hela mitt känsloregister vibrerar och flammar. Jag känner för mycket för att kunna tala. Men jag känner. Inte För Mycket.
Jag vill blunda. Bara låta, känslorna, klinga färdigt. Blanda sig med varandra och bilda nya färger.

Du babblar. Jag undrar tyst om vi verkligen sett samma film.
Du tittar i skyltfönster och vill att jag ska ha synpunkter på en ytterrock från Tiger of Sweden. Jag vill bara få tiga.

Jag tänker inte men plötsligt står jag utanför den där vackra pampiga kyrkkyrkan.
Du undrar om jag vill gå in?
Jag MÅSTE gå in.

Unga människor med silverklocksröster. Sjunger.

Jag är Människa och Stolt. Det måste gå att göra Gott. Tänker jag till slut när känslorna målat mitt inre i lilagröntorangeplommonhöstrött.

Du gäspar och gäspar och gäspar och vill gå. Ut ur kyrkornas kyrka med änglaröstkören.

Jag är så himla trött, säger du. Förlåt mig, hade du velat stanna?
Jag tycker du är dum i huvudet. Som inte tar vara på.
Jag tycker jag är dum i huvudet. Som följer med dig. Fast jag vill stanna bland silvertoner, ljusljus och värme.

Men, vi är inte dumma i huvudena.
Vi är bara väldigt Olika. På väldigt Olika Platser.

Och det kan vara så, att jag faktiskt inte älskar dig längre.

Jag trodde att den känslan skulle befria mig. Men. Den fyller mig med Skuld.

Nu ska jag förstå att jag inte behöver älska andra för att vara värdefull.
Nu ska jag förstå att det viktigaste är att Min Kärlek finns hos mig.
Då kommer jag bli bäst.

För alla.

Ö-utflykt, igen

Flyr staden och jobb-hemmet-jobbet.
Lånar stuga på ganska-nära ö.
För att jobba med uppdraget, som får mig att njuta så, men pressar mig ännu mer.

Behöver utrymme. Tankefrid.

Så sjukt svårt att administrera fram den, tiden.

Här luktar luften på ett särskilt sätt.
Men jag får inte frid.

Ett dygn är helt för kort.

Maria & Jag

Nu drar vi ut i Kulturnatten,

lilla (4 cm) parfymerade Maria och jag.

Önskar att ni alla har det bra.

Längtan, Kärlek, Hopp & Misstro

En sådan här Kärleksförklaring, av Den Jag Älskar och jag skulle bli Lycklig.

Har jag alltid trott.

Men skulle jag kunna ta emot den?

Jag är så mycket bättre på att ge.

I min bekräftelse av andra kan jag svämma över av kärlek; känner mig Van och Hemma.

Åt andra hållet; känner jag mig Ovan och Hämmad.