En vit sten...

...på vägen mellan Nikkaluokta och Kebnekaise fjällstation fångade mitt väsen. Stenen bar inskriptionen:

"I din vind - i ditt ljus
- hur smått allt annat, hur små vi
- och lyckliga i det som ensamt är stort"

Jag visste inte vem som skrivit men orden fick liv i mig och jag fick kraft.

Jag hade en bula på ena smalbenet, en vecka tidigare hade det första slaget utdelats. Mannen som med full kraft drämt sin knytnäve i mitt ben genom det tunna lakanet gick framför mig. Han hade sagt "Förlåt, förlåt, det var inte meningen, jag skulle bara slå i sängen" varpå han sprungit och hämtat is. Jag var stum. Jag sa ingenting. Jag höll mig undan.

Ett dygn senare hade jag bestämt mig och sa till honom att vi måste prata. Det var sommar. Hans båda barn hade somnat i den lilla gäststugan, mina var inte hemma. Vi satt i den vackra trädgården, i bersån vid hallonbuskarna ovanför min kryddträdgård och salvian doftade. Slaget hade föregåtts av andra former av kränkningar och jag kunde se ett mönster; utagerad frustration från hans sida i drivor över mig som sedan av honom anklagades för att vara den som var orsak till hans handlingar. Hans försvar var enkla och enahanda: "Om inte du hade gjort si, om du bara inte sagt så..."

Aldrig att han tog ansvar för det han gjorde, nej, det var ju alltid mitt fel. Jag vet inte riktigt var jag befann mig under den där tiden, jag vet bara att jag hela tiden i huvudet visste att han hade fel, men det var som om mitt inre var angripet av någon slags sjuka som inte kunde förmå mig att handla, som någonstans på djupet träffade en livslång vetskap om att det faktiskt var mitt fel.

Nå, denna natt var det annorlunda, jag kände mig stark, lugn och bestämd. Jag visste vad jag ville. Framför allt vad jag inte ville - leva tillsammans med en man som riktade sitt våld mot mig. Jag var beredd att lämna honom. Det friska i mig blommade.

Lugnt och sansat talade jag om för honom att han för länge sedan passerat gränsen för vad som var tillåtet. Man får inte slå en annan människa. Förstod han det?

"Ja, ja, självklart, men det var ju inte meningen!"

"Nähä", replikerade jag, "du var förbannad utom vett och sans, du hävde okvädingsord över mig och du drämde näven i mitt ben som var det enda som höjde sig under det tunna lakanet... Du ska inte vara i närheten av mig med dina nävar i ett sånt läge, du ska hålla dig så långt borta att det inte KAN inträffa, man får på inga villkor ens RÅKA slå en annan människa i en sådan situation. Du har ett problem och det får du ta ansvar för," jag tog sats och släppte ur mig det mitt friska jag hade bestämt mig för - "Om du inte söker hjälp vill jag inte vara tillsammans med dig mer." Så var det sagt. Det var friskt. Det var starkt. Det var riktigt och rätt och jag menade det.

"Va?! Vad säger du? Gör du slut? GÖR DU SLUT???!!!"

"Jag säger att om du inte söker hjälp för din våldsamma aggressivitet så ja, då gör jag slut."

Han såg på mig i panik, men jag tror aldrig att han övervägde att erkänna att det var han, HAN som hade problem, och hans ord förklarade att det var ett gemensamt problem som VI hade, att våra gräl var så häftiga... Men jag var ju så stark. Vidhöll min ståndpunkt.

Han kastar sig ner på marken och skriker i panikslagen gråt: "Nej, nej, NEJ! Det får inte vara sant! Mitt liv tar slut om du lämnar mig! Du får inte! Det kan inte vara sant! Jag kan inte leva utan dig, förstår du inte..." Han kravlar sig fram till mig, ligger vid mina fötter och erkänner med snoret hängande ur näsa och mun att han när vi träffades för första gången i sitt liv, för första gången i hela sitt liv, fattar jag? kunnat älska på riktigt... Här händer något som jag än idag försöker finna en förklaring till - jag ändrar mig. Jag kliver av mitt friska, sunda beslut. Mitt hjärta veknar och fan vet vad det var, kanske nån idiotisk förhoppning om att jag var hans tillsända ängel vars kärlek skulle kunna läka oss båda. Jag hör mig själv säga att jag inte ska lämna honom, men att han måste gå i terapi. Här landar vi i en sjuk kompromiss som innebar att vi båda två började i ensamterapi, hos samma psykolog som vi under ett halvårs tid gemensamt gått i dyr fruktlös terapi hos.

Där var vägskälet. Jag hade chansen, jag höll den ta mig tusan i min hand men jag släppte den. Chansen att välja det friska och gå ifrån det sjuka. Jag önskar att jag hade framhärdat. Gud, så jag önskar att jag stått fast vid mitt beslut att lämna honom. Så mycket smärta hade besparats mig och mina fantastiska döttrar.

Jag gjorde inte det. Jag fortsatte ett varv till, ja, till och med två...

Det innebar att vi gjorde den där fjällvandringen vi planerat. Tillsammans besteg vi Kebnekaise. Tillsammans men långt borta. Jag var hela tiden närmre något annat. Något som var friskt och starkt. Den storslagna naturen med sina forsar, bergsmassiv och sin stillhet gav mig en smak av det heliga och kanske var just den smaken en del av det som till slut gjorde det friska i mig så starkt att jag vågade lämna.

Det har precis gått ett år sedan vi löstes från det sista vi hade gemensamt - huset. Idag finns så mycket att vara tacksam för, så mycket som är bra. Mitt liv nu och då går inte att jämföra på samma karta.

Varje dag känner jag lukten av lycka. Jag har en annan man nu, en bra man som ger så mycket kärlek och som vill mig, som vill att jag ska vara jag. I det är det lätt att andas. Jag håller på att bygga ett tryggt hem, verkligen bygga, en gammal järnaffär blir steg för steg min alldeles egna bostad.

Jag vågar göra det jag tror på och det jag vill. Jag ger gott och jag får så mycket gott tillbaka. Rikedom.

Jag blev sjuk, förvisso. Min sköldkörtel har kapsejsat och gjort mig så in i märgen trött och nedstämd. Enligt den kinesiska läkekonsten är det i sköldkörteln undertryckta aggressioner sätter sig... Men nu har jag fått piller. Och jag har mycket vilja och ännu mer livskraft.

"I din vind - i ditt ljus
- hur smått allt annat, hur små vi
- och lyckliga i det som ensamt är stort"

Det var Dag Hammarskjöld som skrev, och som en fotograf jag träffade sa: "Kan man uttrycka sig sådär så har man kommit en bra bit med sig själv". Det är en resa.

Ikväll är det konsert i Domkyrkan. Tonsatta stycken ur Dag Hammarskjölds vägmärken. Det finns mycket att vara tacksam för.

Hela tiden visste jag,

hela tiden tänkte jag: "Det är sånt här man blir sjuk av."

Helvetet pågick i tre år. Som relation i två, därefter ett år som gemensamma ägare till ett hus som vi hade svårt att få sålt. Tvåfamiljshus. Vi skulle disponera en våning var. Han tyckte han kunde komma och gå som han ville, även i min bostad, för "han ägde ju den delen av huset också, precis som jag ju ägde hans, jag fick gärna vara där om jag ville".

Jag ville inte det. Jag ville inte vara i närheten av honom överhuvudtaget. Jag ville kunna bo tryggt med mina barn på min våning tills huset blev sålt. När jag bytte lås på min ytterdörr blev han vansinnig, lurpassade bakom trappan en dag när jag kom hem, sprang efter mig, och innan jag hann in hade han knuffat omkull mig och lyft dörren av sina gångjärn och burit ner den till sig. Hans båda döttrar var vid detta tillfället hemma hos honom .

Polisen kunde inte göra något, för rent rättsligt hade han ju rätt att vara i sitt hus. Åklagaren sa att han skulle göra massor, åtminstone skulle han kunna få till ett åtal för olaga hot eftersom det var en av de få sakerna jag hade vittne till. Men ingenting hände. Det var i november för två år sedan och jag var förtvivlad. Med oron och rädslan som permanenta anförvanter i inutiet tänkte jag: "Det är sånt här man blir sjuk av."

Åklagaren tyckte att soc borde kunna hjälpa mig att få ett tillfälligt skyddat boende, tills vi fått sålt huset och jag kunde hämta hem mina barn igen. Jag ville inte ta mina barn till ett skyddat boende, jag ville att deras liv skulle se ut som så vanligt som möjligt. Djup tacksamhet för de två pappornas genuina bäst-när-det-gäller-egenskaper. Trots mina många dikeskörningar har ändå förhållandena med barnens pappor utkristalliserats till fina förbund. Jag, som i många delar tagit mig själv för given som den huvudsakliga vårdnadshavaren, marginaliserades på grund av hemlösheten till helgförälder med en samvaro som ägde rum på offentliga platser och hos vänner. I sällskap av den dagliga gråten tänkte jag: "Det är sånt här man blir sjuk av."

Jag kunde inte förstå varför jag var den som skulle fly, men jag hade inget val. Jag körde runt med mina nödvändigaste tillhörigheter i två väskor i bilens bagagelucka. Bodde på olika soffor hos de många kära vännerna i de oumbärligas skara. Överallt fanns händer att hålla i, axlar att gråta mot. Djup tacksamhet även för detta.

Men skitsystem. Jävla, förbannade skitsystem. När vi äntligen fått en köpare till huset hade det gått ett drygt år sedan vi separerat. Jag hade inte hört något från åklagaren sedan februari då han på telefon bedyrat att han åtminstone skulla väcka åtal för det olaga hotet. När nu skit- och bedrövelsemannen jag ägde huset med hotade med att han minsann inte tänkte skriva på kontraktet greps jag återigen av panik. Hur länge skulle han kunna hålla sig kvar i mitt liv och få fortsätta terrorisera mig?

Jag ringde åklagaren. Igen. Det måste varit femte gången jag pratade med honom. Jag undrade vart i hela friden det där åtalet hade tagit vägen. Fick veta att det var nedlagt. I april minsann. Jo, eftersom det pågick en egendomstvist så var ju läget lite speciellt, förklarade åklagaren.

Maktlöshet. Jag grät, jag skrek, får man bete sig hur som helst då?! För att det pågår en egendomstvist? Och vad i består egendomstvisten? I att en man, som tillsammans med en kvinna han har slagit, äger ett hus till hälften men kräver 70 procent av? Och hade jag inte rätt att bli meddelad beslutet att lägga ner åtalet? Jo, medgav åklagaren dröjande, det skulle jag såklart ha blivit. Han skulle se till att jag blev det med en gång. Det var i juni 2006. Nu är det oktober 2007 och jag har ännu inte blivit meddelad. En kammaråklagare vid Göteborgs Tingsrätt har en JO-anmälan att se fram emot. Jag ska snart skriva den. Och jag ska tänka: "Det var det här jag blev sjuk av."

I lördags började jag min livslånga medicinering. Någonstans ändå, åter denna djupa tacksamhet, för att min obotliga sjukdom inte är livshotande.

Tack, också till Morgonkvinnan.

En dag, ett liv

Ett liv mindre. Två liv mindre. Min vän har förlorat två vänner. Den ena gick själv, den andre blev fråntagen sitt liv. Den ena lämnade tre barn. Den andre skulle köpt hus med sin nya kärlek idag. Dessa två liv växte upp i varsin lägenhet i samma trappuppgång.

Ledsen. Sorgfälld.

Så mycket smärta. Så mycket smärtsamt. Varför håller vi inte bara varandra varsamt i våra hjärtan?

Högljuddshulk...

...i källaren. Förfärlig dag idag. Den började halv tre inatt. Två myndiga döttrar tassar in. En av dem direkt till toaletten. Jag vet hur det låter när någon kräks. Jag blir ledsen. Jag blir förbannad. Jag blir orolig. Allt på en gång i samma påse. Skitunge! vill jag skrika. Det är inte-okej att behandla vare sig sin kropp eller själ så illa, att hälla i sig så mycket alkohol att man inte kan låta bli att kräkas på spårvagnsgolv är way-off. Lika inte-okej tycker jag det är att med hög kräkfrekvens dagen efter, naturligtvis utan frukost, ge sig iväg på tvåtimmars-bussresa för att träffa någon, som jag tror bönar och ber henne om att göra det...

Jag vill att hon ska känna sitt värde, sitt livs värde, jag vill att hon ska odla alla sina goe-grejer och inte gå i ett skit-dike. Jag vill att hon ska växa till en hel och lycklig människa och inte falla i bitar som en trasig porslinsängel. Jag vill att hon ska känna sig värdefull och värdera sig själv - högst och därför självklart välja sånt som bygger istället för söndrar.

Såklart vill jag det. Jag är ju hennes mor. I maktlös beskådan svär jag över att hon inte började med alla knäppheter innan hon blev myndig.

Tröstar mig med en av mina favoritbilder. Jag minns att jag var glad när jag tog den.

Via Mystica

Den kristna tron i roadmovie-tappning, eller - en multimediamässa om att vara på väg.

Suggestivt, befriande, upplyftande. KG Hammar är en cool biskop. Musikerna suveräna. Hopp trallalala och jag håller min kärestas hand och hans ögon är de vackraste jag vet och jag har smakat Kristi kropp och blod för första gången. Jag ställde mig längst bak i kön för att noga studera hur det skulle göras. Ändå var det nog bara jag som neg och sa tack när jag stoppade det doppade kexet i munnen. Jag tror det var dessertvin.

Katten har kommit tillbaka efter ett drygt dygn på vift. Hon ligger i mitt knä och jag älskar henne mer än nånsin. Trots äckliga-äckliga kissgropar. Nu är de bara 17.

Imorgon bitti har jag lovat att äta frukost på ett fik på stan. Hu. Dottern har prao. En mor måste göra vad en mor måste. Sedan måste en butiksinnehavare göra det hon måste, i morgon innebär det att inspektera vackra akvareller som kanske ska hängas upp på mina fina väggar. Det blir roligt. Hopp trallalala!

Katten har...

...kissat. Där den inte ska. På ungefär 24 ställen i källaren. Dit finns det ingen dörr. Den skarpa stanken av ammoniak går inte längre att förtränga, den har lagt sig som en frän dimma över allt som ska vara fint och vackert och trevligt en trappa upp. Endast den doftdöve kan numera uppfatta det fint, vackert trevliga. Alla andra mår illa.

Anledningen till den, i vanliga fall, rumsrena kattens ihärdiga pissande är källargolvets struktur. På ungefär 24 ställen har betongen nötts ner och spruckit och bildat större och mindre sandfyllda gropar. Katten trodde att det var kissgropar. Nu ÄR det kissgropar. Äckliga-äckliga kissgropar.

Jag åkte till det stora byggvaruhuset och köpte grått pulver som irriterar huden och som man inte får andas in. Det var fem minuter innan stängningsdags och till Peter på färgavdelningen var det kö och Ayla i kassan hade ingen aning om var jag skulle kunna hitta murhinkar. Jag tog en vanlig elvakronorshink. Den är död nu. Ligger i bitar tillsammans med betongkockor mellan de 24 kissgroparna i min källare. Jag har låst in katten.

Det kom hit en "reporter"...

... en dag i förra veckan. Det var innan jag började kräkas. Hon ville prata med mig om min butik för det hade hennes chefredaktör bett henne att göra. Jag var alldeles till mig av upphetsning, efter alla hundratals intervjuer jag själv gjort, efter alla berättelser jag skrivit om andra så skulle nu jag få MIN berättelse berättad. Jag pratade hit och dit och upp och ner, rätt ur hjärtat om vedermödor och drömmar, hela tiden fast förvissad om att jag ändå var tydlig.

Hon slängde med sitt blonda hår och lade huvudet på sned när hon frågade: Hur vågade du?
Jag tror jag såg något slags fascination i hennes ögon, eller också var det bara skräck, för att hon undrade vilken planet jag kom ifrån och när hon skulle få komma härifrån.

Jag svarade som det var, jag hade inget att förlora. Svårare än så var det inte.

Nu har jag fått den. Min berättelse ur hennes huvud. Jag ville gråta.

Såhär börjar det:
"Väskor gjorda av gamla kaffepaket? Ja, faktisk – det och mycket annat hittar man i butik XX som ägs av Y, en kvinna med bestämt smak och sinne för design. Och det nya trendiga är saker gjorda av återvinningsmaterial som Q tycker är speciellt attraktivt.
Det är en lite gammaldags vs retro känsla som möter en ..."

I huvudsak säljer jag kläder...

I princip har jag också samma namn hela tiden.

Vad betyder vs retro känsla?

Jag hade mina farhågor, när vi skildes så frågade jag var hon fått sin utbildning och hon berättade att hon hade köpt sin, från Poppius. Jag berättade frejdigt vad jag tyckte om Journalisthögskolan: "Jag menar, vad lärde man sig DÄR egentligen? Inget av det jag gör hade jag gjort annorlunda även om jag inte haft min utbildning" hörde jag mig säga och jag tror jag menade det. Jag utgår på nåt sjukt vis alltid ifrån att alla är som jag.

Jag tog för givet att hennes drift luktade som min. Att hon ville berätta människors historier för att hon tycker om människor. För att hon vill få dem att lyfta.

Jag tog också för givet att hon kunde stava.

När jag frågade henne om hon tyckte det var jobbigt att leva som frilansare med pressen det innebär att inte veta från en dag till en annan hur många jobb man får in, om man kommer klara räkningarna vid månadsskiftet osv., så såg hon ut som ett UFO.

Hon förklarade sig med att hennes man hade flera företag så egentligen behövde hon inte jobba, men hon tyckte det var kul om hon kunde betala nån liten räkning nån gång.

HON TYCKTE DET VAR KUL OM HON KUNDE BETALA NÅN LITEN RÄKNING NÅN GÅNG!!!!!

Jag ville ringa upp henne och skrika att hon borde fortsätta låta sig försörjas av sin man för att det minsann inte var en god stilist med lyhördhet för sina intervjupersoner som världen skulle gå miste om ifall hon stannade hemma...

Jag gjorde inte det. Istället skrev jag min egen historia med MINA ord. Sen ringde jag henne och sa att jag inte kände igen mig i hennes text och att om det var så att jag hade varit otydlig under intervjun så hoppades jag att min text skulle tydliggöra ett och annat. Hon lät förvånad och sa att om det var något jag ville ändra så...

JAG VILL JU ÄNDRA ALLTIHOPA!

Jag mailade mitt snygga alster och bad henne höra av sig. Det har hon inte gjort. Hjälp.

Det kommer komma en massa människor till min affär för att leta efter second-handgrejer som aldrig funnits här, alternativt titta på ett livs levande psyko som lystrar till namnet Y, eller möjligtvis Q.

suck

Gud hörde bön

Har nu tillbringat ett antal dagar i avskildhet. Ofrivilligt trodde jag, tills jag kom tillbaks hit och såg vad jag skrev sist... Måste skratta åt mitt bildval då som såhär i efterhand känns både komiskt och absurdt. Ja, jag har alltså tillbringat ett par dygn av den senaste delen av mitt liv med mitt huvud i en hink, dock satt hinken vid detta tillfälle inte på mitt huvud, istället befann sig mitt huvud i hinken som stod på golvet. Katarsis.

Vissa dagar...

...vill jag bara stanna inne hos mig själv. Idag är en sån dag.