En vit sten...

...på vägen mellan Nikkaluokta och Kebnekaise fjällstation fångade mitt väsen. Stenen bar inskriptionen:

"I din vind - i ditt ljus
- hur smått allt annat, hur små vi
- och lyckliga i det som ensamt är stort"

Jag visste inte vem som skrivit men orden fick liv i mig och jag fick kraft.

Jag hade en bula på ena smalbenet, en vecka tidigare hade det första slaget utdelats. Mannen som med full kraft drämt sin knytnäve i mitt ben genom det tunna lakanet gick framför mig. Han hade sagt "Förlåt, förlåt, det var inte meningen, jag skulle bara slå i sängen" varpå han sprungit och hämtat is. Jag var stum. Jag sa ingenting. Jag höll mig undan.

Ett dygn senare hade jag bestämt mig och sa till honom att vi måste prata. Det var sommar. Hans båda barn hade somnat i den lilla gäststugan, mina var inte hemma. Vi satt i den vackra trädgården, i bersån vid hallonbuskarna ovanför min kryddträdgård och salvian doftade. Slaget hade föregåtts av andra former av kränkningar och jag kunde se ett mönster; utagerad frustration från hans sida i drivor över mig som sedan av honom anklagades för att vara den som var orsak till hans handlingar. Hans försvar var enkla och enahanda: "Om inte du hade gjort si, om du bara inte sagt så..."

Aldrig att han tog ansvar för det han gjorde, nej, det var ju alltid mitt fel. Jag vet inte riktigt var jag befann mig under den där tiden, jag vet bara att jag hela tiden i huvudet visste att han hade fel, men det var som om mitt inre var angripet av någon slags sjuka som inte kunde förmå mig att handla, som någonstans på djupet träffade en livslång vetskap om att det faktiskt var mitt fel.

Nå, denna natt var det annorlunda, jag kände mig stark, lugn och bestämd. Jag visste vad jag ville. Framför allt vad jag inte ville - leva tillsammans med en man som riktade sitt våld mot mig. Jag var beredd att lämna honom. Det friska i mig blommade.

Lugnt och sansat talade jag om för honom att han för länge sedan passerat gränsen för vad som var tillåtet. Man får inte slå en annan människa. Förstod han det?

"Ja, ja, självklart, men det var ju inte meningen!"

"Nähä", replikerade jag, "du var förbannad utom vett och sans, du hävde okvädingsord över mig och du drämde näven i mitt ben som var det enda som höjde sig under det tunna lakanet... Du ska inte vara i närheten av mig med dina nävar i ett sånt läge, du ska hålla dig så långt borta att det inte KAN inträffa, man får på inga villkor ens RÅKA slå en annan människa i en sådan situation. Du har ett problem och det får du ta ansvar för," jag tog sats och släppte ur mig det mitt friska jag hade bestämt mig för - "Om du inte söker hjälp vill jag inte vara tillsammans med dig mer." Så var det sagt. Det var friskt. Det var starkt. Det var riktigt och rätt och jag menade det.

"Va?! Vad säger du? Gör du slut? GÖR DU SLUT???!!!"

"Jag säger att om du inte söker hjälp för din våldsamma aggressivitet så ja, då gör jag slut."

Han såg på mig i panik, men jag tror aldrig att han övervägde att erkänna att det var han, HAN som hade problem, och hans ord förklarade att det var ett gemensamt problem som VI hade, att våra gräl var så häftiga... Men jag var ju så stark. Vidhöll min ståndpunkt.

Han kastar sig ner på marken och skriker i panikslagen gråt: "Nej, nej, NEJ! Det får inte vara sant! Mitt liv tar slut om du lämnar mig! Du får inte! Det kan inte vara sant! Jag kan inte leva utan dig, förstår du inte..." Han kravlar sig fram till mig, ligger vid mina fötter och erkänner med snoret hängande ur näsa och mun att han när vi träffades för första gången i sitt liv, för första gången i hela sitt liv, fattar jag? kunnat älska på riktigt... Här händer något som jag än idag försöker finna en förklaring till - jag ändrar mig. Jag kliver av mitt friska, sunda beslut. Mitt hjärta veknar och fan vet vad det var, kanske nån idiotisk förhoppning om att jag var hans tillsända ängel vars kärlek skulle kunna läka oss båda. Jag hör mig själv säga att jag inte ska lämna honom, men att han måste gå i terapi. Här landar vi i en sjuk kompromiss som innebar att vi båda två började i ensamterapi, hos samma psykolog som vi under ett halvårs tid gemensamt gått i dyr fruktlös terapi hos.

Där var vägskälet. Jag hade chansen, jag höll den ta mig tusan i min hand men jag släppte den. Chansen att välja det friska och gå ifrån det sjuka. Jag önskar att jag hade framhärdat. Gud, så jag önskar att jag stått fast vid mitt beslut att lämna honom. Så mycket smärta hade besparats mig och mina fantastiska döttrar.

Jag gjorde inte det. Jag fortsatte ett varv till, ja, till och med två...

Det innebar att vi gjorde den där fjällvandringen vi planerat. Tillsammans besteg vi Kebnekaise. Tillsammans men långt borta. Jag var hela tiden närmre något annat. Något som var friskt och starkt. Den storslagna naturen med sina forsar, bergsmassiv och sin stillhet gav mig en smak av det heliga och kanske var just den smaken en del av det som till slut gjorde det friska i mig så starkt att jag vågade lämna.

Det har precis gått ett år sedan vi löstes från det sista vi hade gemensamt - huset. Idag finns så mycket att vara tacksam för, så mycket som är bra. Mitt liv nu och då går inte att jämföra på samma karta.

Varje dag känner jag lukten av lycka. Jag har en annan man nu, en bra man som ger så mycket kärlek och som vill mig, som vill att jag ska vara jag. I det är det lätt att andas. Jag håller på att bygga ett tryggt hem, verkligen bygga, en gammal järnaffär blir steg för steg min alldeles egna bostad.

Jag vågar göra det jag tror på och det jag vill. Jag ger gott och jag får så mycket gott tillbaka. Rikedom.

Jag blev sjuk, förvisso. Min sköldkörtel har kapsejsat och gjort mig så in i märgen trött och nedstämd. Enligt den kinesiska läkekonsten är det i sköldkörteln undertryckta aggressioner sätter sig... Men nu har jag fått piller. Och jag har mycket vilja och ännu mer livskraft.

"I din vind - i ditt ljus
- hur smått allt annat, hur små vi
- och lyckliga i det som ensamt är stort"

Det var Dag Hammarskjöld som skrev, och som en fotograf jag träffade sa: "Kan man uttrycka sig sådär så har man kommit en bra bit med sig själv". Det är en resa.

Ikväll är det konsert i Domkyrkan. Tonsatta stycken ur Dag Hammarskjölds vägmärken. Det finns mycket att vara tacksam för.

Hela tiden visste jag,

hela tiden tänkte jag: "Det är sånt här man blir sjuk av."

Helvetet pågick i tre år. Som relation i två, därefter ett år som gemensamma ägare till ett hus som vi hade svårt att få sålt. Tvåfamiljshus. Vi skulle disponera en våning var. Han tyckte han kunde komma och gå som han ville, även i min bostad, för "han ägde ju den delen av huset också, precis som jag ju ägde hans, jag fick gärna vara där om jag ville".

Jag ville inte det. Jag ville inte vara i närheten av honom överhuvudtaget. Jag ville kunna bo tryggt med mina barn på min våning tills huset blev sålt. När jag bytte lås på min ytterdörr blev han vansinnig, lurpassade bakom trappan en dag när jag kom hem, sprang efter mig, och innan jag hann in hade han knuffat omkull mig och lyft dörren av sina gångjärn och burit ner den till sig. Hans båda döttrar var vid detta tillfället hemma hos honom .

Polisen kunde inte göra något, för rent rättsligt hade han ju rätt att vara i sitt hus. Åklagaren sa att han skulle göra massor, åtminstone skulle han kunna få till ett åtal för olaga hot eftersom det var en av de få sakerna jag hade vittne till. Men ingenting hände. Det var i november för två år sedan och jag var förtvivlad. Med oron och rädslan som permanenta anförvanter i inutiet tänkte jag: "Det är sånt här man blir sjuk av."

Åklagaren tyckte att soc borde kunna hjälpa mig att få ett tillfälligt skyddat boende, tills vi fått sålt huset och jag kunde hämta hem mina barn igen. Jag ville inte ta mina barn till ett skyddat boende, jag ville att deras liv skulle se ut som så vanligt som möjligt. Djup tacksamhet för de två pappornas genuina bäst-när-det-gäller-egenskaper. Trots mina många dikeskörningar har ändå förhållandena med barnens pappor utkristalliserats till fina förbund. Jag, som i många delar tagit mig själv för given som den huvudsakliga vårdnadshavaren, marginaliserades på grund av hemlösheten till helgförälder med en samvaro som ägde rum på offentliga platser och hos vänner. I sällskap av den dagliga gråten tänkte jag: "Det är sånt här man blir sjuk av."

Jag kunde inte förstå varför jag var den som skulle fly, men jag hade inget val. Jag körde runt med mina nödvändigaste tillhörigheter i två väskor i bilens bagagelucka. Bodde på olika soffor hos de många kära vännerna i de oumbärligas skara. Överallt fanns händer att hålla i, axlar att gråta mot. Djup tacksamhet även för detta.

Men skitsystem. Jävla, förbannade skitsystem. När vi äntligen fått en köpare till huset hade det gått ett drygt år sedan vi separerat. Jag hade inte hört något från åklagaren sedan februari då han på telefon bedyrat att han åtminstone skulla väcka åtal för det olaga hotet. När nu skit- och bedrövelsemannen jag ägde huset med hotade med att han minsann inte tänkte skriva på kontraktet greps jag återigen av panik. Hur länge skulle han kunna hålla sig kvar i mitt liv och få fortsätta terrorisera mig?

Jag ringde åklagaren. Igen. Det måste varit femte gången jag pratade med honom. Jag undrade vart i hela friden det där åtalet hade tagit vägen. Fick veta att det var nedlagt. I april minsann. Jo, eftersom det pågick en egendomstvist så var ju läget lite speciellt, förklarade åklagaren.

Maktlöshet. Jag grät, jag skrek, får man bete sig hur som helst då?! För att det pågår en egendomstvist? Och vad i består egendomstvisten? I att en man, som tillsammans med en kvinna han har slagit, äger ett hus till hälften men kräver 70 procent av? Och hade jag inte rätt att bli meddelad beslutet att lägga ner åtalet? Jo, medgav åklagaren dröjande, det skulle jag såklart ha blivit. Han skulle se till att jag blev det med en gång. Det var i juni 2006. Nu är det oktober 2007 och jag har ännu inte blivit meddelad. En kammaråklagare vid Göteborgs Tingsrätt har en JO-anmälan att se fram emot. Jag ska snart skriva den. Och jag ska tänka: "Det var det här jag blev sjuk av."

I lördags började jag min livslånga medicinering. Någonstans ändå, åter denna djupa tacksamhet, för att min obotliga sjukdom inte är livshotande.

Tack, också till Morgonkvinnan.

En dag, ett liv

Ett liv mindre. Två liv mindre. Min vän har förlorat två vänner. Den ena gick själv, den andre blev fråntagen sitt liv. Den ena lämnade tre barn. Den andre skulle köpt hus med sin nya kärlek idag. Dessa två liv växte upp i varsin lägenhet i samma trappuppgång.

Ledsen. Sorgfälld.

Så mycket smärta. Så mycket smärtsamt. Varför håller vi inte bara varandra varsamt i våra hjärtan?

Högljuddshulk...

...i källaren. Förfärlig dag idag. Den började halv tre inatt. Två myndiga döttrar tassar in. En av dem direkt till toaletten. Jag vet hur det låter när någon kräks. Jag blir ledsen. Jag blir förbannad. Jag blir orolig. Allt på en gång i samma påse. Skitunge! vill jag skrika. Det är inte-okej att behandla vare sig sin kropp eller själ så illa, att hälla i sig så mycket alkohol att man inte kan låta bli att kräkas på spårvagnsgolv är way-off. Lika inte-okej tycker jag det är att med hög kräkfrekvens dagen efter, naturligtvis utan frukost, ge sig iväg på tvåtimmars-bussresa för att träffa någon, som jag tror bönar och ber henne om att göra det...

Jag vill att hon ska känna sitt värde, sitt livs värde, jag vill att hon ska odla alla sina goe-grejer och inte gå i ett skit-dike. Jag vill att hon ska växa till en hel och lycklig människa och inte falla i bitar som en trasig porslinsängel. Jag vill att hon ska känna sig värdefull och värdera sig själv - högst och därför självklart välja sånt som bygger istället för söndrar.

Såklart vill jag det. Jag är ju hennes mor. I maktlös beskådan svär jag över att hon inte började med alla knäppheter innan hon blev myndig.

Tröstar mig med en av mina favoritbilder. Jag minns att jag var glad när jag tog den.