Jag ställer mig längst ut på spetsen, jag balanserar ovanför, eller mitt i, avgrunder av ovisshet. Men i hjärtat finns visshet:
Jag har konturer. Vet att jag måste våga. Vara. Sann. För att överleva. För att över huvud taget leva.
Så formar sig mitt hjärtas mjuka läppar och släpper ut de koncentrerade Orden. Med Innebörd. Jag klättrar över långa bokstäver med min längtan som en flagga i ena handen. Jag trevar bland tydligheter som inte tänker gå och lägga sig under det bruna täcket igen. Jag försöker komma ihåg att andas.
Där. Ute. På spetsen.
Det är här det ska ske.
Jag vecklar ut det inre brevet. Som avslöjar Allt.
Mina behov och önskningar växer upp som blommor och buskar och tistlar och träd och höghus och nationalparker runt omkring mig. Jag står kvar. Betraktar. Mitt i Mina Önskningar för Egen Del står jag kvar och jag förstår dem. Jag tar emot och accepterar dem som en del av mig. Som en viktig del av mig.
Jag förstår och accepterar att JAG BEHÖVER NÅGOT ATT TRO PÅ
att JAG BEHÖVER ATT ALLT FÖRÄNDRAS
Jag brister ut i min Odödliga Längtan och vill att du ska Hålla mig. Se mig. Älska mig.
Varsamt. Alltid Varsamt.
Varje gång jag känner förväntningar på mig att vara som jag var, då när jag försökte acceptera det som var, förlamas jag. Varje handling som påminner mig om tiden då jag stod åt sidan, undertryckte och till och med förnekade mig själv skjuter hål på alla mina nya förhoppningar, skjuter ner mig och in mig igen.
Jag kryper baklänges på skavsårsknän över huller-om-buller-bokstäver. Tillbaka in i Mitt Bo.
Liten Ledsen Med samma Odödliga Längtan: Håll mig. Se mig. Älska mig. Varsamt. Alltid Varsamt.
Men själen längtar och manar. Något vill ut. Något ganska mycket verkar det.
Kanske för att jag har varit dålig på att ta mig själv på allvar under alltför lång tid.
Var får mina behov plats? Vem lyssnar och vill höra?
