Avklädda

Den gamla Magnolian står kvar.
Annars är så mycket så nytt.
Jag måste återupptäcka, återerövra, det som en gång var så mycket mitt.
Men somt finns inte ens kvar.

Jag ska byta stad. Igen.
Här pratar de som jag. Trots 25 år på den andra sidan var det alltid en bit av mig, i mig, som förblev en Främling.

Mannen och Jag möts. Igen. Vi lovade varandra att Visa Allt. Stå Nakna inför varandra och jag vet inte om jag någonsin tidigare varit så Rädd, och ändå, samtidigt så Övertygad.
Det finns inga Genvägar.

Hans Skräck är större. Och jag vet, att få saker smittar så snabbt och så lätt som Rädsla.

Nu lovar vi varandra igen. Att göra Vårt Yttersta, för att låta Kärleken ta Rädslans plats.
Han ska ge upp sin vackra bostad, byta charm mot kvadrat, för att jag ska få Plats. I hans Hem, i hans Liv.
Jag tillåter oss att darra. Men det får vara i Kärlek.
Förändring. Nödvändig för Utveckling.
Jag vecklar ut mig inför hans varma ögon, under hans ömma händer...

Och visst går det fort, när två Själar med upptempot som grundtillstånd möts finns risk för fartblindhet. Men jag lyssnar till det klokaste rådet från den Klokaste Vännen - att inte ha för bråttom, ty då springer man fel.
Så, jag Andas, och Räknar till 12. Tolv gånger...

Tvivel

För drygt sex år sedan lämnade jag en man som slog, mig.
Det var en lång väg därifrån, från mig själv som en konturlös skugga, tillbaka till mitt Ljusa Kraftfulla Livsdugliga Jag. Med nya ärr.
Jag byggde upp något. Helt på egen hand. Bostad och rörelse. Ett rum för Möten. En plats där jag kom till min bästa rätt. Bekräftelse, uppskattning, respekt och kärlek. I stort sett varje dag.
Men hur roligt det än var så orkade jag inte med den ständiga ekonomiska oron. Dessutom ville jag få mer utrymme att skriva.
I höstas började tankarna ta form. I takt med att jag kände orkeslösheten växa närmade jag mig beslutet att ge min verksamhet ett år till, om ekonomin inte blivit stabil till sommaren skulle jag sälja. Min vackra, speciella, underbara bostad. Och lägga ner, min lika speciella och underbara rörelse.
Jag är där nu.
Och jag är mycket ledsen.

Det har också kommit in Tvivel. I mig. Ett av dem gäller Relationen.
Något oroar mig, mycket.
Rädsla som får fritt spelrum där jag blir måltavlan som beskjuts med av elakhet förgiftade pilar.
Jag är så dålig på att kriga.
Jag längtar så efter Frid. En Famn där jag får duga som jag är.
För det gör jag väl?

Jag ville skriva till Dem om Min Längtan som De inte vill se

Så måste jag undra, kan inte låta bli: Vad är det som styr, minst två av mina vänner?

Jag betraktade dem som nära. Ja, riktigt på djupet själsnära har jag kanske inte tillåtit dem att komma. Inte känt mig tillräckligt Trygg för att.

Men en sådan finns. En Själssyster. Som jag fann och litade på. Hos henne hamnar det som jag plötsligt upptäckt funnits förborgat inom mig. Gamla hemligheter och djupa smärtor. Det krävs TilliT för att våga visa sådant. Och Hon, finns kvar. All tid.

Men de andra. Minst två. Nu så avlägsna. Den ena Tvärtyst. Den andra undanglidande i halvkvävda uttalanden.
Disapproval.
De ser saker. Säger De.
Att jag går rätt in i Katastrof. Att jag inte är mig lik. Att jag har tappat kontrollen. Att jag är Gränslös.

Jag har svårt att Förstå. Talar de i egen sak?

Två Självständiga Kvinnor. Den ena har inte levt i tvåsamhet på snart två decennier. Den andre är inne på sitt andra manfria år och är livrädd för att förlora det hon har byggt upp. Trivs i sin ensamhet. Säger hon.

Men jag. Är inte De. Jag har levt med min Längtan så länge jag kan minnas. Denna Längtan efter Någon att dela precis Allt med. Jag har försökt Lyssna och Lära. Av dem som sagt att det är utopi. Det finns inte. Man har tur om man träffar någon som kan tillfredsställa en till åttio procent. Ja, då får man verkligen vara Nöjd.
Ja, jag har försökt. Men aldrig har jag kunnat Nöja Mig.

Så träffar jag Honom. Som har längtat som jag. På Precis Samma Sätt.
Jag hittar i Honom det jag hittat i Själssystern. Och Min Själ Jublar.

Jag Vill det Här.