BakSlag

Som en Fet Jävla Spark i Mellangärdet.
I Själens Sköraste Sköte.

Till Detta vaknar jag.

Han är det första jag tänker på. Varje gång jag vaknar.
Igår var det den Första Morgonen på dryga fyra månader som jag gjorde det UTAN att det gjorde Ont.

Idag gör det tio gånger så Ont.

Och jag FATTAR INTE!

VAD är det i Mig som drar Mig Tillbaka? Till Smärtan.

VAD är det för Behov jag har, att Knarka denna Avskyvärt Nedbrytande Känsla?

Igår var jag Lugn och Log mot Livet. Kände mig Älskansvärd och Omgiven av Så Otroligt Mycket Kärlek. För det ÄR jag. Jag kan se det. Men det är som Förgjort! Jag vänder mig Bort från All Denna Kärlek, som faktiskt är av Finaste, Friskaste Sort... och jag vänder mig åt Det Håll där Drömmen om Den Försvann - Hans Håll.

Valborgsmässojävlaafton.
För ett År sedan var jag Lycklig med Honom. Vi gick genom den Vackra Vårstaden. Vi åt Stekt Strömming och Älskade Oss Yra.

Men det, är Över nu.

Gode Gud, hjälp mig att Släppa Taget.
Och Led mig till Befriande Förlåtelse.

Ny Öppning

Jag vågar inte ens Tro det.
Inte Ropa Hej, inte.

Nehej.

Men försiktigt Hoppas. DET vågar jag.

"Luckily April will soon be over. This has been a very, very tough month for you, no, very tough two months! Actually it began already half a year ago..."

Det kom in en Isländska i mitt Hem, i mitt Liv.
Klarögd med Öppet Hjärta satte hon sig vid mitt Bord och berättade om Mig.

Märkligt Mäktigt.

När hon gått var det mitt på Eftermiddagen. Jag var tvungen att lägga mig ner en stund.
Det slutade med Fem Timmar i Koma.

Har varken hört Telefon eller Väckarklocka.

 

Tvingar mig till slut upp. Vimmelkantar,

Fortfarande Trött.

Men med Något Nytt i Inutiet.

Ett Försiktigt Stillsamt Lugn.

Men inte Ropa Hej Nehej.

Vågar knappt somna in i Natten...

Tänk om jag Förlorar Denna Nya Känsla i min Sömn...

Nej, jag Förstärker den!

Introspektion

Min Barndoms Kyrka. 

Skolavslutningarnas Rum. 

De nya Sommarklänningarnas Uppvisningsplats. 

Förväntningspirrandets Sal.

En Slags Salighetssymbol.

Men här begravdes också M. Min Starka, Trygga, Varma, Vänliga Skogsguide. Han som visade mig vägen till överlevnad i den Älskade Naturen genom vindskyddsbygge, eldande, yx- och knivhantering och så himla mycket annat, som hade med Medkännande och Medmänsklighet att göra... 

En Fin Förebild.

Cancern tog honom vid 40. Det är många, många år sedan nu.

I förrgår tog Cancern en annan strålande människas liv.

Lilla, Stora Vackra A.

Det finns så mycket att Gråta över.

Jag gör det och jag ber.

Om Nåd.

Om Hjälp.

Om Förstånd.

Om Vägvisning.

Och Allt. I Kärlek.

Utan Kontroll...

Så Liten & Lost

Jag vet inte om jag Någonsin...
Har känt mig så här Vilse.

Så Tvivlande på Allt som jag trodde var Jag.
Min Personlighet, min Läggning, mina Egenskaper...
Den Sammansättning som jag trodde jag kunde vara Stolt över,
en på det Hela Taget rätt Bra person...

Nu ser jag annat.
Att vissa Drag har skapats av Min Sjukdom.
För att Skydda mig från Min Egen, På Riktigt Djupaste Smärta.

Sorgen över att vara Övergiven, Icke-Sedd, omgiven av ett Traumatiserande Kaos.
Och bara Längta efter Lugn och Kärlek.
Få den från Vissa Håll. Men samtidigt få så mycket Hat och Aggressivitet från andra håll att det goda nästan tycks försvinna.
Förhoppningsvis finns det Goda ändå Kvar. Att hitta Tillbaka till.

Jag har fått veta att det är En Sjukdom. Mitt Medberoende.
Och jag kan inte längre Blunda.

Inte Låtsas. Att jag haft en sån förfärligt upprepande Otur när det gäller Män.

Nej, jag har "skills".

Jag skickar ut och plockas upp av De Mest Behövande.

Och jag Knarkar dem.

Men nu, har jag bestämt mig för att Avgifta mig.
Och jag kan plötsligt Ana, vilket Helvete en tillnyktrande Missbrukare måtte gå igenom.

Det gör så jävla Ont. Tamejfan ÖVERALLT.

Så Jävla Ont!

Som om Hjärtat hänger Löst i Mitt Bröst...
I en Skör Upphängningsanordning...

Studsar mot Allt i Inutiet. Och Detta Allt är Ömt.
Sårigt. Sargat.

Jag gjorde det. Igen.
Öppnade en kommunikationskanal.
Lyssnade på Mannens Tårar. Grät med Honom.

Avslöjade hur jag vaknar med ett Skrik Av Längtan Efter Honom varje Morgon.
Han Bönade och Bedyrade.

Jag stängde inte men var bestämd på Detta som Jag Vet. Att inga Genvägar finns.
Att vi måste göra Våra Jobb.

Jag uttryckte min Kärlek. Till Honom. Hållfast. Som inte Försvinner.
Upprepar det. När han frågar.

En Kväll. Något händer. I Mig.
Intuitionen är Ren.

Jag blir Djupt Orolig.
Förstår att Han Serverar Lögner.

En Morgon.
Känslan ännu Starkare.

Jag måste få Veta.
Åker till Vårt Gamla Hem.
Hans bil ännu utanför. Lögn 1 är ett Faktum.

Går upp till Lägenheten.
Han är Där. Lögn 2 är ett Faktum.

Han är. Inte Ensam.
Han har tagit sig. En Ny Kvinna.

Och Allt. Från Honom. Är plötsligt Bara Lögner.

Och Jag.
Hänger i Luften.

Och Förstår. Att Livet försöker säga mig Någonting. Viktigt.
Det är inte Första Gången jag blir Övergiven. Inte ens på Det Här Sättet.

Och Jag. Måste. Ta Hand Om Mitt Lilla, Lilla, Övergivna.

Jag Måste Hela. Helt. På Egen Hand.

Om jag bara visste Hur...