Hela tiden visste jag,

hela tiden tänkte jag: "Det är sånt här man blir sjuk av."

Helvetet pågick i tre år. Som relation i två, därefter ett år som gemensamma ägare till ett hus som vi hade svårt att få sålt. Tvåfamiljshus. Vi skulle disponera en våning var. Han tyckte han kunde komma och gå som han ville, även i min bostad, för "han ägde ju den delen av huset också, precis som jag ju ägde hans, jag fick gärna vara där om jag ville".

Jag ville inte det. Jag ville inte vara i närheten av honom överhuvudtaget. Jag ville kunna bo tryggt med mina barn på min våning tills huset blev sålt. När jag bytte lås på min ytterdörr blev han vansinnig, lurpassade bakom trappan en dag när jag kom hem, sprang efter mig, och innan jag hann in hade han knuffat omkull mig och lyft dörren av sina gångjärn och burit ner den till sig. Hans båda döttrar var vid detta tillfället hemma hos honom .

Polisen kunde inte göra något, för rent rättsligt hade han ju rätt att vara i sitt hus. Åklagaren sa att han skulle göra massor, åtminstone skulle han kunna få till ett åtal för olaga hot eftersom det var en av de få sakerna jag hade vittne till. Men ingenting hände. Det var i november för två år sedan och jag var förtvivlad. Med oron och rädslan som permanenta anförvanter i inutiet tänkte jag: "Det är sånt här man blir sjuk av."

Åklagaren tyckte att soc borde kunna hjälpa mig att få ett tillfälligt skyddat boende, tills vi fått sålt huset och jag kunde hämta hem mina barn igen. Jag ville inte ta mina barn till ett skyddat boende, jag ville att deras liv skulle se ut som så vanligt som möjligt. Djup tacksamhet för de två pappornas genuina bäst-när-det-gäller-egenskaper. Trots mina många dikeskörningar har ändå förhållandena med barnens pappor utkristalliserats till fina förbund. Jag, som i många delar tagit mig själv för given som den huvudsakliga vårdnadshavaren, marginaliserades på grund av hemlösheten till helgförälder med en samvaro som ägde rum på offentliga platser och hos vänner. I sällskap av den dagliga gråten tänkte jag: "Det är sånt här man blir sjuk av."

Jag kunde inte förstå varför jag var den som skulle fly, men jag hade inget val. Jag körde runt med mina nödvändigaste tillhörigheter i två väskor i bilens bagagelucka. Bodde på olika soffor hos de många kära vännerna i de oumbärligas skara. Överallt fanns händer att hålla i, axlar att gråta mot. Djup tacksamhet även för detta.

Men skitsystem. Jävla, förbannade skitsystem. När vi äntligen fått en köpare till huset hade det gått ett drygt år sedan vi separerat. Jag hade inte hört något från åklagaren sedan februari då han på telefon bedyrat att han åtminstone skulla väcka åtal för det olaga hotet. När nu skit- och bedrövelsemannen jag ägde huset med hotade med att han minsann inte tänkte skriva på kontraktet greps jag återigen av panik. Hur länge skulle han kunna hålla sig kvar i mitt liv och få fortsätta terrorisera mig?

Jag ringde åklagaren. Igen. Det måste varit femte gången jag pratade med honom. Jag undrade vart i hela friden det där åtalet hade tagit vägen. Fick veta att det var nedlagt. I april minsann. Jo, eftersom det pågick en egendomstvist så var ju läget lite speciellt, förklarade åklagaren.

Maktlöshet. Jag grät, jag skrek, får man bete sig hur som helst då?! För att det pågår en egendomstvist? Och vad i består egendomstvisten? I att en man, som tillsammans med en kvinna han har slagit, äger ett hus till hälften men kräver 70 procent av? Och hade jag inte rätt att bli meddelad beslutet att lägga ner åtalet? Jo, medgav åklagaren dröjande, det skulle jag såklart ha blivit. Han skulle se till att jag blev det med en gång. Det var i juni 2006. Nu är det oktober 2007 och jag har ännu inte blivit meddelad. En kammaråklagare vid Göteborgs Tingsrätt har en JO-anmälan att se fram emot. Jag ska snart skriva den. Och jag ska tänka: "Det var det här jag blev sjuk av."

I lördags började jag min livslånga medicinering. Någonstans ändå, åter denna djupa tacksamhet, för att min obotliga sjukdom inte är livshotande.

Tack, också till Morgonkvinnan.