Förlåt för att jag utsatte Dig för min Längtan

Jag gick på en ny gata idag.

Den var en lång uppförsbacke.
I backens början låg ett JätteHus i gult tegel. En av väggarna var Enorm och fönsterlös.
REGIONARKIV stod det på huset.

Här är jag nu. Tänkte jag.
I botten på en backe. Med ett helt jävla gigantiskt arkiv med minnen bakom mig. Och så Denna Längtan. Denna Eviga, Sorgsna, Djupa, ofrånkomliga och tärande Längtan. Efter Någon som ska finnas intill mig. Så att jag inte ska behöva vara Ensam mer.


Plötsligt förstår jag. Det Orimliga -
Jag kommer aldrig träffa någon som kan fylla mig och stilla min Enorma Längtan, och SAMTIDIGT kunna vara den den är!

Nej, det är jag, och endast jag, ensam, som har att hantera denna Längtan, och förhoppningsvis till slut lösa upp den. Först när jag är befriad från den finns det en möjlighet att på riktigt välkomna en annan Människa in i mitt hjärta som kan få komma dit på sina villkor, precis som den är...

Insikten känns Tung och Svår. Och det är så inihelvetes jävla sjukt Ensamt.

Med sorgen sjunkande i mitt bröst inser jag att jag aldrig gav Dig chansen. Att det kanske var min Längtan efter Tvåsamhet som jag föreställt mig den som skrämde dig och hindrade dig från att säga Ja till allt, som födde dina tveksamheter och behov av nödutgångar?

För vem hade det gjort Dig till om Du hade försökt passa in i formen för min Enorma Längtan? Inte till Dig i alla fall.

Jag är så ledsen för smärta som jag orsakat dig. Jag förstår att det inte är någon tröst att jag står med den upp till näsan själv men kanske kan du ta emot mitt uppriktigaste från hjärtat menade: Du är Fantastiskt Fin. Det är inget fel på Dig. Det handlar inte om att Du inte duger. Jag har aldrig varit lyckligare med någon annan man än med dig. Men jag är inte hel. Och det är inte möjligt att försöka bli det med hjälp av en annan människa om man vill att den människan ska få vara precis som den är.

Jag önskar Dig verkligen det allra bästa. Du är värd det.