Här, där ingenting når mig

Det kommer in en Vän med vackra ögon som ser. Han ser direkt, att jag är Ledsen.

Han kramar mig omsorgsfullt. Men jag är inte där.

Jag hjälper honom att slå in några flaskor med whisky som han ska julklappa sina kollegor med.

Jag gör det jag ska. Krullar några snören. Ler lite grann. Säger något roligt. Utan att vara där.

Hela tiden gråter Mitt Hjärta. Det känns som det gått sönder. Riktigt jävla i bitar. Och ut pumpar blodet, paff-paff-paff-paff... Jag får för mig att själva livet sipprar ur mig.

Innan Vännen går hör jag mig själv lova att han ska få bjuda mig på en öl ikväll. Fast jag vet att jag inte kommer vara Där.

Jag undrar om jag är För Trasig. Jag kanske aldrig kan bli Hel? Kanske får nöja mig med att vara Sann. Och Ledsen.

Det är ett stort jävla Skrik i mig, från själens botten. Jag har ont i öronen och jag fattar inte hur jag ska få tyst på det.