Det kom hit en "reporter"...

... en dag i förra veckan. Det var innan jag började kräkas. Hon ville prata med mig om min butik för det hade hennes chefredaktör bett henne att göra. Jag var alldeles till mig av upphetsning, efter alla hundratals intervjuer jag själv gjort, efter alla berättelser jag skrivit om andra så skulle nu jag få MIN berättelse berättad. Jag pratade hit och dit och upp och ner, rätt ur hjärtat om vedermödor och drömmar, hela tiden fast förvissad om att jag ändå var tydlig.

Hon slängde med sitt blonda hår och lade huvudet på sned när hon frågade: Hur vågade du?
Jag tror jag såg något slags fascination i hennes ögon, eller också var det bara skräck, för att hon undrade vilken planet jag kom ifrån och när hon skulle få komma härifrån.

Jag svarade som det var, jag hade inget att förlora. Svårare än så var det inte.

Nu har jag fått den. Min berättelse ur hennes huvud. Jag ville gråta.

Såhär börjar det:
"Väskor gjorda av gamla kaffepaket? Ja, faktisk – det och mycket annat hittar man i butik XX som ägs av Y, en kvinna med bestämt smak och sinne för design. Och det nya trendiga är saker gjorda av återvinningsmaterial som Q tycker är speciellt attraktivt.
Det är en lite gammaldags vs retro känsla som möter en ..."

I huvudsak säljer jag kläder...

I princip har jag också samma namn hela tiden.

Vad betyder vs retro känsla?

Jag hade mina farhågor, när vi skildes så frågade jag var hon fått sin utbildning och hon berättade att hon hade köpt sin, från Poppius. Jag berättade frejdigt vad jag tyckte om Journalisthögskolan: "Jag menar, vad lärde man sig DÄR egentligen? Inget av det jag gör hade jag gjort annorlunda även om jag inte haft min utbildning" hörde jag mig säga och jag tror jag menade det. Jag utgår på nåt sjukt vis alltid ifrån att alla är som jag.

Jag tog för givet att hennes drift luktade som min. Att hon ville berätta människors historier för att hon tycker om människor. För att hon vill få dem att lyfta.

Jag tog också för givet att hon kunde stava.

När jag frågade henne om hon tyckte det var jobbigt att leva som frilansare med pressen det innebär att inte veta från en dag till en annan hur många jobb man får in, om man kommer klara räkningarna vid månadsskiftet osv., så såg hon ut som ett UFO.

Hon förklarade sig med att hennes man hade flera företag så egentligen behövde hon inte jobba, men hon tyckte det var kul om hon kunde betala nån liten räkning nån gång.

HON TYCKTE DET VAR KUL OM HON KUNDE BETALA NÅN LITEN RÄKNING NÅN GÅNG!!!!!

Jag ville ringa upp henne och skrika att hon borde fortsätta låta sig försörjas av sin man för att det minsann inte var en god stilist med lyhördhet för sina intervjupersoner som världen skulle gå miste om ifall hon stannade hemma...

Jag gjorde inte det. Istället skrev jag min egen historia med MINA ord. Sen ringde jag henne och sa att jag inte kände igen mig i hennes text och att om det var så att jag hade varit otydlig under intervjun så hoppades jag att min text skulle tydliggöra ett och annat. Hon lät förvånad och sa att om det var något jag ville ändra så...

JAG VILL JU ÄNDRA ALLTIHOPA!

Jag mailade mitt snygga alster och bad henne höra av sig. Det har hon inte gjort. Hjälp.

Det kommer komma en massa människor till min affär för att leta efter second-handgrejer som aldrig funnits här, alternativt titta på ett livs levande psyko som lystrar till namnet Y, eller möjligtvis Q.

suck