tisdag 19 januari 2010

Några gamla båtprylar

Jag höll på att gå sönder. Där i Osynligheten.
Det kändes som Moment 22. Jag går sönder utan honom. Jag går sönder med honom.
With or without you.
Fuck.

Jag har röjt i den gigantiska källaren. Naturligtvis dök det upp gamla båtsaker. Jag ville säkert att det skulle göra det. Båten är ju numera hans, och alla tillbehör till den således också.

Så fick jag ett skäl att ringa. Men jag väntade. Tills jag kände mig lite stursk och lite "men-hallå-va-fan-vi-har-ju-varit-ihop-i-fyra-år-och-du-har-fan-ingen-anledning-att-hata-mig-det-är-inte-jag-som-har-goofat". Det hände för en dryg vecka sedan. Jag skulle ändå ett ärende till hans sida av stan så jag passade på. Sådär som i förbifarten, "jag skulle kunna lämna grejerna till dig nu". Typ.

Han svarade. Jag blev lite paff. Hade nog väntat mig telefonsvararen. Jag öppnade med:
- Hej J, det är J. Jag har fått för mig att du kanske inte vill ha någon kontakt med mig...
Han svarade med eftertryck:
- ÅH, nej, nej, så är det inte alls! Jag har bara inte klarat av, jag har inte mäktat med, det har gjort så förfärligt ont och jag har haft så svårt att hantera det här, när jag förstod att jag verkligen hade förlorat dig!
Det var som att öppna en kran. Kärlek, Sorg, Bekräftelse, Längtan, Saknad, Förtvivlan och en massa andra känslor bara rann ur honom. In i mitt öra. Ner i min själ. Han sa att det var viktigt för honom att få be om förlåtelse. Att han på riktigt hade förstått att han svikit mig. Att hans internetdejtande hade skadat mig.
Det var befriande. Jag satt i bilen på p-platsen utanför ICA Kvantum och lipade. Stilla och rikligt. Han fortsatte och fortsatte och det blev kallt i bilen.

Vi trevade oss försiktigt fram mot varandra. Enade i Någon Slags Kärlek. Den vi delat. Den vi ännu längtade efter. Han sa att han försökt skriva till mig, att han försökte hela tiden, och det han ville säga var att han vill bli gammal med mig. Att han älskar mig så djupt och att hans hjärta är öppet för mig.

Vi kom överens om att prata igen. Kanske med hjälp av någon annan. Någon slags Terapeut.

Några dagar av Ljuv Lättnad följde. Jag hade blivit Synlig. Det var som om det betydde Allt.

Så knäppt. För inget i mitt liv som pågår hela tiden hade ju egentligen förändrats.

Ingenting.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar