Saknaden är en Värk. Den sitter ungefär Överallt.
Jag älskade att hänga med honom. Jag tyckte så mycket om att ha honom omkring mig. Alltid nära till en beröring, en tät omfamning. Han inkräktade aldrig någonsin på mitt jag, det fanns en ovärderlig frihet i det. Vi skrattade högt och ofta, alltid åt samma saker. Vi tittade på människor och våra fantasier byggde deras historier, vi visade varandra musik och vi vandrade vid havet, åkte ut med den lilla båten och läste Paasilinna högt för varandra. På helgerna kunde vi köra iväg på måfå och hitta nya små städer att upptäcka. Och vi älskade. Innerligt och Uppriktigt. Kändes det som.
Jag trodde att jag skulle kunna älska honom hel, och att hans kärlek skulle hela mig. För det var så det kändes, länge. Och jag vet att det var sant, att hans kärlek läkte en massa i mig. Länge.
Jag ville Allt med honom. Då och i en Framtid. Ville dela Drömmar och Förhoppningar, ville ha en självklar plats vid hans sida. Under 3,5 års tid sa han att han ville samma sak.
I augusti fick jag ett sms från Honom, det stod:
"Jag vill vara med dig. Allt annat är struntprat"
Jag svarade:
"Jag vill vara med dig. Allt annat är struntprat," skriver du. It doesn't make sense! När jag bett om ett liv tillsammans med dig så känner du att din existens är hotad. Jag har sagt att jag vill allt med dig och du säger nej tack och nej tack igen. Du säger att du vill vara med mig men vilken plats finns för mig om det bara är på dina villkor? Vilken plats har du för en kvinna i ditt liv, i din själ? Och vem har egentligen övergivit vem? Jag har inte lämnat dig, inte avvisat dig - jag har lämnat det där stället vi var på där jag inte fick plats. Hos dig. Med dig. Så är det för mig. Att älska dig. Och inte få ihop det. Vill du hjälpa mig?
Han kunde inte det. Han ville bo i sin andrahands-tvåa med sin dotter, som han delade sovrum med tills hon fyllde 16. Han kunde inte förstå att jag kände att jag inte hade en plats i hans hem. Jag fick gärna komma dit när jag ville, t o m sova över. De första tre åren på en madrass i vardagsrummet.
Jag sa, okej, om du inte kan ge mig plats hos dig, så ger jag dig plats hos mig. Men han trivdes inte hos mig. Mitt inköp av bredsäng och tömning av klädhyllor hjälpte inte.
Men jag fortsatte att Älska Honom. Innerligt och Uppriktigt.
Jag hängde kvar så länge. Blint hoppfull - att han skulle komma på att han ville ge mig den där platsen. Bredvid honom, i själ, hjärta och hem. Det gick ganska länge. Sen upptäckte jag Lögnerna. Då gick det inte längre.
Samtidigt som han bedyrade att det var mig han ville ha, för evigt, så lade han ner sin tid och kraft på att leta efter andra kvinnor på olika dejting-sajter. Jag mådde illa.
Utan Tillit finns Ingenting. Jag vill ha mer än Ingenting. Jag gjorde Slut. Då gjorde han mig till ett Monster.
Det är lätt att bli uppgiven.
Tillbaka i den välbekanta gropen där jag står som ett maktlöst Offer och gråter, övermannad av Sorgen och Förtreteten - FÖR ATT DET ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!!!
"Jag förtjänar inte att bli så utstuderat osynliggjord och nonchalerad. Jag förtjänar att behandlas med Kärlek och Respekt", skriker det lilla osedda Barnet inom mig, samtidigt som hon spottar bitterhet och frustration. Djup Frustration.
"Lägg ner!" uppmanar å andra sidan den Vuxna i mig. Lägg ner och gå vidare! Lämna honom i sitt eget eko av Ynklighet. Förstå att det är hans brist på känslomässiga verktyg, på självinsikt och förmåga som leder honom till att faktiskt på riktigt vara tvungen att skriva om historien och göra mig till ett Monster. Det spelar ingen roll att jag har älskat honom ut- och in i fyra års tid, i det här läget måste han tydligen slå. Mig.
För att jag gjorde Slut. VARFÖR jag gjorde slut är omöjligt för honom att ta in. Jag kan se det. Den Vuxna kan se det. Den reptilstyrda Lilla är mest inihelvetes jävla kränkt och ledsen och förbannad och hon har fått för sig att det inte kan bli bra förrän hon får upprättelse. Och hon får för sig att det är Han som måste ge henne den. Dead End.
Gode Gud, låt mitt Vuxna Jag ta plats. Låt Kärleken och Friden komma in i mitt hjärta så att jag kan släppa taget och äntligen Gå Vidare. Det här bryter ner mig. Bit för bit för bit...
Låt mig istället gå till Dem Som Ger Mig Kraft och Hopp. Som vill och vågar se mig som storslagen och bra. Oslagbar och Fin.
Men framförallt, låt mig hitta vägen till en plats inne i mig själv där jag får vara allt jag vill vara och där jag inte längre är rädd för att vara Ensam, och förbli Ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar