Skulle egentligen gå och lägga mig. Skulle bara... plocka undan lite grejer som låg på sängen. Stoppa in i skåpet. Då får jag syn på den, bilden av honom som jag delade fyra år med men som nu gör sitt yttersta för att göra mig Osynlig och samtidigt Monster-förklara mig. Han ser fin ut. Det gör Han på de allra flesta bilder jag har. Inte så konstigt, för Han har en himla massa fint i sig. Men sen finns där annat också, som han väljer att inte se. Jag tror att det är därför jag måste bli Osynlig nu.
Men jag vill inte vara Osynlig. Jag är alldeles för Bra för det. Alldeles för Underbar, helt enkelt. För sån skit och faktiskt för honom, som inte kunde se mig.
Nytt år. En ny början. Tillsammans med Min Vän som jag känt hela Livet fick jag den bästa av Börjor. Med henne är Livet en Fest, en Magisk Evighetsföreställning där Fantastiska Saker kan hända när som helst, och som GÖR det.
Så mycket Gott finns att hämta hem. Det andra kan och får man göra sig av med. Så jag tog bilden med mig till diskhon, fångade upp en tändsticksask på vägen och så tände jag på. Och tog ett osentimentalt farväl när de små blåskiftande lågorna sakta åt upp hans ansikte. Han ska inte behöva vara där han inte vill, i mitt liv. Är man färdiga med varandra så är man. Önskar honom lite Lycka Till men mest av allt önskar jag mig själv Det Bästa.
För jag är Underbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar