Jag ville skriva till Dem om Min Längtan som De inte vill se

Så måste jag undra, kan inte låta bli: Vad är det som styr, minst två av mina vänner?

Jag betraktade dem som nära. Ja, riktigt på djupet själsnära har jag kanske inte tillåtit dem att komma. Inte känt mig tillräckligt Trygg för att.

Men en sådan finns. En Själssyster. Som jag fann och litade på. Hos henne hamnar det som jag plötsligt upptäckt funnits förborgat inom mig. Gamla hemligheter och djupa smärtor. Det krävs TilliT för att våga visa sådant. Och Hon, finns kvar. All tid.

Men de andra. Minst två. Nu så avlägsna. Den ena Tvärtyst. Den andra undanglidande i halvkvävda uttalanden.
Disapproval.
De ser saker. Säger De.
Att jag går rätt in i Katastrof. Att jag inte är mig lik. Att jag har tappat kontrollen. Att jag är Gränslös.

Jag har svårt att Förstå. Talar de i egen sak?

Två Självständiga Kvinnor. Den ena har inte levt i tvåsamhet på snart två decennier. Den andre är inne på sitt andra manfria år och är livrädd för att förlora det hon har byggt upp. Trivs i sin ensamhet. Säger hon.

Men jag. Är inte De. Jag har levt med min Längtan så länge jag kan minnas. Denna Längtan efter Någon att dela precis Allt med. Jag har försökt Lyssna och Lära. Av dem som sagt att det är utopi. Det finns inte. Man har tur om man träffar någon som kan tillfredsställa en till åttio procent. Ja, då får man verkligen vara Nöjd.
Ja, jag har försökt. Men aldrig har jag kunnat Nöja Mig.

Så träffar jag Honom. Som har längtat som jag. På Precis Samma Sätt.
Jag hittar i Honom det jag hittat i Själssystern. Och Min Själ Jublar.

Jag Vill det Här.