Det var en lång väg därifrån, från mig själv som en konturlös skugga, tillbaka till mitt Ljusa Kraftfulla Livsdugliga Jag. Med nya ärr.
Jag byggde upp något. Helt på egen hand. Bostad och rörelse. Ett rum för Möten. En plats där jag kom till min bästa rätt. Bekräftelse, uppskattning, respekt och kärlek. I stort sett varje dag.
Men hur roligt det än var så orkade jag inte med den ständiga ekonomiska oron. Dessutom ville jag få mer utrymme att skriva.
I höstas började tankarna ta form. I takt med att jag kände orkeslösheten växa närmade jag mig beslutet att ge min verksamhet ett år till, om ekonomin inte blivit stabil till sommaren skulle jag sälja. Min vackra, speciella, underbara bostad. Och lägga ner, min lika speciella och underbara rörelse.
Jag är där nu.
Och jag är mycket ledsen.
Det har också kommit in Tvivel. I mig. Ett av dem gäller Relationen.
Något oroar mig, mycket.
Rädsla som får fritt spelrum där jag blir måltavlan som beskjuts med av elakhet förgiftade pilar.
Jag är så dålig på att kriga.
Jag längtar så efter Frid. En Famn där jag får duga som jag är.
För det gör jag väl?
Åh, Baby - jag hänger inte riktigt med här.
SvaraRaderaDet går fort här känner jag. Eller har jag missuppfattat?
Ledsen, ledsen - för din skull.
Vad kan du göra annorlunda? Finns det något som trotsar marknaden?
Tänk på de stora slagen - gräv dig ur och sträck upp din knytnäve - yes!!!
Ingen rör dig! Ingen!
Jag känner inte dig, men jag känner...
Duger, ja!
Skicka alla till mig så tar jag fram spik och hammare.
Finaste Rikki - tycker om dig!
Och i min famn finns du.
Idag och imorgon...
/Marie
Kära Ros!
SvaraRaderaTack. Det finns ett slagfält att besöka, striden heter Kampen mot Rädslan. Rädsla för att duka under för gamla invanda mönster. Men Kraften finns också, i den Friska Viljan
Till Förändring - att göra om, men göra rätt!
Puss på kind och vackerkram