FilmfestivalsFest

Blir bjuden på partyt av snäll kamrat som tycker att jag ska ha en försenad födelsedagspresnt.
Det tyckte jag var roligt.
Det börjar med att jag hittar ett sånt där inplastat VIP-kort på muggen.

I normala fall är jag är en väldigt ärlig och rättskaffens människa men just nu så fick jag lust att göra ett avsteg. Mest för att jag var nyfiken på vilka dörrar man skulle kunna öppna med det där kortet med den där bilden på Drakhuvudet.

Men så blir jag sådär rättskaffens igen och tänker att det kanske är nån stackars 18-årig jävel från Kristinehamn som sitter och lipar över sitt tappade pass, så jag lämnar in det.

Ångrar mig genast.

Men inte för att det hade inneburit att jag kunde fått mingla med Artisterna och Pressen på den högra sidan av det stora golvet på Trägårn istället för på den vänstra.

För så är det. Det är skillnad på människor och människor även på en FilmfestivalsFest i Göteborg i januari 2009. Mellan de två områdena har man byggt upp ett Staket. Vid ingången till Press- och Artistområdet står två funktionärer på vakt. Jag Gapar.
Det är ju inte precis ont om Plats. Jag menar, det är ju fortfarande lika många människor som ska samsas på samma totalyta.

På den högra sidan ser jag, upplysta av särskilt välriktade lampor, gamla journalistkollegor stå och stå och sitta och sitta och inte byta plats med varandra någon enda gång. De ser så himla glada och muntra ut. Inte.

Jag fattar inte grejen.

Däremot fattar jag grejen med de långa guldfoliegirlangerna som hänger, från balkongen och ner längs väggen till bakom soffan där andra Drakhuvudskortsmänskor sitter och sitter. Med en lätt rörelse kan jag lyfta ut de långa slingorna från väggen så att de hamnar framför ansiktena på soffmänniskorna som irriterat viftande försöker befria sig från guldet.

Och så en ny bekantskap. Anna Maria Espinosa. Vilken pipa, vilken känsla!

Tack. Det var en bra kväll.