Dive Into My Ocean

För första gången på över en månad vaknar jag UTAN att ha tillbringat natten med mardrömmar som får mig att vakna med tungsinne. Min överansträngda ande ler och jag väcker den morgonskrynkliga Manpojken med ett puss-stim över ansiktet.

Vi är bjudna på ett femtioårs-kalas som ska hållas om en liten vecka. Igår frågade jag Manpojken vad han tyckte jag skulle ha på mig.

Någon av mina fina klänningar, föreslog han.

Men vilken? undrar jag. Han svävar lite på svaret och mumlar att jag väl har någon som är svart...

Då förstår jag, att han inte kan minnas hur någon enda av mina klänningar ser ut. Och det drabbar mig. I min känsla av att inte bli Sedd.

Fyra dagar tidigare dansade vi med varandra i tre timmar. Medan dottern sjöng som en Gudinna. Jag hade en enormt cerise klänning på mig. Det var nog tjugonde gången jag hade den på mig. I hans sällskap. Den kom han inte heller ihåg.

Så. Denna morgon tycker jag att det är en ypperlig idé att visa honom. Alla mina klänningar.

När jag har dem på mig.

Jag kränger i mig och ur mig och han får dra upp dragkedjor och jag mannekängar. Lite glad.

- Titta noga nu, det blir förhör sedan. Säger jag.

Det regnar verkligen kopiöst mycket nu.

Men då, sedan. När det skulle frukosteras. Pratar vi om Wilco. Lyssnar på Spotify. Han står i musiken nedanför trappan och jag står i vattenkranen i köket. Och han säger något. Det är så svårt att höra varandra då. Jag påpekar det.

Sen står vi bredvid varandra och det är fortfarande svårt för mig att höra vad han säger. För att han knappt öppnar munnen. Jag påpekar det.

(Men jag berättar inte att en av mina vänner som nyligen träffat honom, på riktigt undrade om han drabbats av en ansiktsförlamning.)

Här ruttnar han. Ryter till.

Sen fortsätter det. "Den där jävla kassa musiken, de där pretto-banden som alla låter likadant och han är så jävla trött på dem osv osv osv"

PANG!!!

Drabbar det mig. Och Insikten är Obeveklig - Jag är Enormt Skör. Bräcklig.

TårarTårarTårar

Igen.

Droppen urholkar stenen. Tänker jag.

Det var en Lång Tung Vår med Honom. Hans röst i konstant moll. Med ett innehåll som varierade från dunkel- till kolsvart.

Manpojken som jag älskar.

Jag trodde att jag sa ifrån.

Att jag faktiskt gick åt andra håll när jag tyckte att han ville lägga sina grejer i mitt knä istället för att göra något åt saker och ting. Själv.

Jag trodde jag varit rädd om mig.

Men nu. Som intryckt i ett vacuum av en tryckvåg.

Det känns, som om han suttit på ena sidan ett gungbräde och jag har stått på den andra och försökt väga upp hans negg.

Och jag förstår. Att det har tärt på mig. Mer än jag kan ana.

Det här. Är inte bra för mig.

Och. Som sagt. Det är JAG som ska göra något åt det.

I detta Bräckel är det omöjligt att inte vara Sann. Kan inte längre dölja något, hålla det stången. Jag reagerar blixtsnabbt. Avslöjande.

Jag har en Match att gå nu.

Det ska Bära eller Brista.

Men jag Vill. Att det ska Bära.

Att jag ska kunna göra det jag måste med Honom. Manpojken.

Vid min sida.

För jag älskar. Honom.