Dyrköpt

Kom ju hem.

Gjorde allt jag skulle, började jobba igen.

Pratade. Med Viktiga Vänner. Som ville ses.

Jag tog för givet att jag också ville, så jag sa ja, och Ja och Visst och Såklart. Hit och Dit.

Dotter som premiärsjunger med coverbandet - klart vi ska dit! Klart jag ska köra, klart jag ska fixa mat till alla...

Klart jag ska hjälpa till att flytta och stajla huset som ska säljas...

Klart jag ska till självplocken och fixa vinterns jordgubbsbehov...

Klart jag säger ja när kära-vännen vill komma och hälsa på med Ett- och Fyra-åringen. Samtidigt som jag förvånades, över Känslan. Som inte var den vanliga Glada Glädjen. Nej, denna gången kändes... stress. Nejnejnej, viskade en svag liten röst, det blir för mycket, det får inte plats, det blir ju... Aldrig Tyst!

Skulle bara köpa bröd. Till småttingarnas mellanmål. Skynda-Skynda mellan jordgubbar och jobb. Parkerar slarvigt. En meter för nära en korsning.

Plötsligt small det till. Åttahundra spänn i böter på en halvminut och en särskilt otrevlig parkeringsvakt med osympatisk inställning och uppsyn fick mig. Att Krascha.

I en förvivlans gråt. Som jag var tvungen att stänga in. Jobba, laga mat och koka kaffe, vara trevlig - men fan inte vara Där. Slutar jobba, vän med barn åker hem.

Och jag ramlar. Omkull. I nygamla tårar. Ringer onsdagsträff-vännen.

- Förlåt. Det går inte. Jag kan inte. Jag bara gråter. Jag orkar inte se människor.

Hon förstår och jag får en frist.

Flyr hemmet och de vuxna skitungarna som tär på mig. Ja. Jag erkänner.

Jag känner mig utnyttjad och uppäten.

Från och med nu ska alla vara vuxna. Sa jag. När yngsta fyllde arton i april.

Jag abdikerade som morsa och sa, jag kommer inte längre göra det jag gjort förut.

Men. Står inte ut med griseriet. Städar kök och badrum. Igen och igen. Efter alla men minst efter mig själv. Känns det som.

Springer upp i köket i en lucka för att värma den planerade och sparade lunchen. Svär så det ryker. För att någon annan blev hungrig före mig. Och åt upp min mat.

Och så Sicilien. Som blev en katastrof. På alla plan.

Skulle hälsa på min älskade vän i hennes Drömmars Land.

-Kom hit Kom hit! Det kommer bli så bra, du kommer älska det! kvittrar vännen.

Det brukar alltid bli så bra så bra, med Älskade vännen. När det är hon och jag. Det brukar uppstå Magi.

- Ta med dig Y! (18-åriga dottern) Det blir så kul för B! (hennes 21-åriga dotter)

Men, tvekar jag, jag hade nog tänkt mig en ensamresa...

- Nej men det blir bra! Då kan Y och B ta hand om småbarnen (8 och 10 år) så kan vi gå ut tillsammans. Och jag har bil så vi kan göra utflykter! Du måste komma! Det blir Härligt!

Det skulle bli härligt. Tänkte jag.

Älskade vännen bor i en annan stad. Vi träffas mycket lite i varandras vardag. Men vi pratar mycket. Jag har ju vetat att det är tufft. Att hon inte lyckas få ordning på sin familj.

Men nu har jag sett det. Och jag förstår. Verkligen. Att det är tufft.

Det blev tufft. För mig också.

Att se min älskade vän i sin Familj. I total disharmoni.

Det blir inte bra när en tio-årig pojke är den som har kommandot i en familj. Det blir inte bra när mamman försvinner i dagliga drinkutflykter som slutar i tårar när konflikterna med sonen slutar i slag - från hans sida. Och modern snyftande erkänner att, hon inte vill leva om det ska vara såhär.

Vad gör jag? Som vanligt. Säger vad jag tycker:

- Det är ditt ansvar att förändra situationen. Ditt.

Precis på samma sätt som det är Mitt Ansvar. Att förändra min situation. När den nuvarande inte längre håller.