Hemkomst

Tillbaka i Min stad.
Och jag, ska möta mitt Förflutna. (Tack Marie :))
Två dagar innan och jag kan inte sluta le, jag kan inte äta. Jag kan inte låta bli att berätta. För alla. För förvånade gamla föräldrar, för barn, syskonbarn och vänner.
Ett par timmar innan och jag måste hålla mig i den goda Kamraten för att inte lätta och upplösas i atomer. Hon får leda mig till torget där jag ska gå in genom en dörr och åka hiss genom 21 våningar.
Jag försöker tänka på att andas men det verkar Omöjligt när jag forsar genom Hela Mitt Liv med Ljusets Hastighet.
Nerifrån och Upp.
För att Äntligen komma Fram. Till Min Resas Mål.
Det blåser minst hundra sekundmeter i mitt Inre.

Jag ser mig omkring. Och känner att Han är på väg.
Vänder mig mot trappan och där...

...kommer Han. Stegandes.

Så Vackerögd. Så Leende.

I hans Varma Famn och Jag. Är Hemma.
All Väntan har den Stunden varit Värd.
Vi Andas Ut. Vi Skrattar. Vi Håller. Varandra.
Och Det Magiska Sker. Våra Stormar Möts och det, blir Kav Lugnt.
 
Det står en Människa framför mig och Strålar.
Och Jag Vet. Att Han. Ser Samma Sak som Jag.

Utanför glasväggarna breder stadens alla ljus ut sig som en böljande matta.
Vi har våra hittills-liv bakom oss och i dem en Tråd som binder oss Samman.
En Enda Tråd som vi vet om. Då.

Vi dygnar. Tio timmar senare vet vi Så Mycket Mer.
Att Vi, är Två Trådar från Samma Nystan. Och det, är Rött.

Han Är. Kärlek.

Och Han Får. Min.