I en Skör Upphängningsanordning...
Studsar mot Allt i Inutiet. Och Detta Allt är Ömt.
Sårigt. Sargat.
Jag gjorde det. Igen.
Öppnade en kommunikationskanal.
Lyssnade på Mannens Tårar. Grät med Honom.
Avslöjade hur jag vaknar med ett Skrik Av Längtan Efter Honom varje Morgon.
Han Bönade och Bedyrade.
Jag stängde inte men var bestämd på Detta som Jag Vet. Att inga Genvägar finns.
Att vi måste göra Våra Jobb.
Jag uttryckte min Kärlek. Till Honom. Hållfast. Som inte Försvinner.
Upprepar det. När han frågar.
En Kväll. Något händer. I Mig.
Intuitionen är Ren.
Jag blir Djupt Orolig.
Förstår att Han Serverar Lögner.
En Morgon.
Känslan ännu Starkare.
Jag måste få Veta.
Åker till Vårt Gamla Hem.
Hans bil ännu utanför. Lögn 1 är ett Faktum.
Går upp till Lägenheten.
Han är Där. Lögn 2 är ett Faktum.
Han är. Inte Ensam.
Han har tagit sig. En Ny Kvinna.
Och Allt. Från Honom. Är plötsligt Bara Lögner.
Och Jag.
Hänger i Luften.
Och Förstår. Att Livet försöker säga mig Någonting. Viktigt.
Det är inte Första Gången jag blir Övergiven. Inte ens på Det Här Sättet.
Och Jag. Måste. Ta Hand Om Mitt Lilla, Lilla, Övergivna.
Jag Måste Hela. Helt. På Egen Hand.
Om jag bara visste Hur...
Du vet hur...
SvaraRaderaJag bara vet det.
Precis som jag också vet...
Jag önskar oss båda styrka och kraft där vår egen kärlek och ömhet inte försvinner på vägen.
Du kan! Jag kan! Vi kan!
Många kramar till dig du underbara kvinna.
Låt ingen tala om för dig något annat.
/Marie
Käraste Marie...
SvaraRaderaDu har säkert Rätt. Men jag hittar inte Dit. Inte Nu. Det är som om jag sitter i min Egen Lilla Bur av Smärta. Och jag vill Ut! Så jag kan Bli Den Jag Är...
Kramar Dig tillbaks. En lång en.