Så Liten & Lost

Jag vet inte om jag Någonsin...
Har känt mig så här Vilse.

Så Tvivlande på Allt som jag trodde var Jag.
Min Personlighet, min Läggning, mina Egenskaper...
Den Sammansättning som jag trodde jag kunde vara Stolt över,
en på det Hela Taget rätt Bra person...

Nu ser jag annat.
Att vissa Drag har skapats av Min Sjukdom.
För att Skydda mig från Min Egen, På Riktigt Djupaste Smärta.

Sorgen över att vara Övergiven, Icke-Sedd, omgiven av ett Traumatiserande Kaos.
Och bara Längta efter Lugn och Kärlek.
Få den från Vissa Håll. Men samtidigt få så mycket Hat och Aggressivitet från andra håll att det goda nästan tycks försvinna.
Förhoppningsvis finns det Goda ändå Kvar. Att hitta Tillbaka till.

Jag har fått veta att det är En Sjukdom. Mitt Medberoende.
Och jag kan inte längre Blunda.

Inte Låtsas. Att jag haft en sån förfärligt upprepande Otur när det gäller Män.

Nej, jag har "skills".

Jag skickar ut och plockas upp av De Mest Behövande.

Och jag Knarkar dem.

Men nu, har jag bestämt mig för att Avgifta mig.
Och jag kan plötsligt Ana, vilket Helvete en tillnyktrande Missbrukare måtte gå igenom.

Det gör så jävla Ont. Tamejfan ÖVERALLT.