En Lott

Mannen hade tackat ja till att följa med till Barndomslandet trots att jag hade gjort slut med honom (för andra eller tredje gången) precis innan. Han hämtade mig i bil på torsdagen. Hans händer på ratten och jag lade märke till att han återtagit på sig den gamla förlovningsringen som åkt av (för vad jag hade planerat som för gott) ett halvår tidigare. Häpet frågade jag vad som stod på och han log stort och generat när han förklarade att det ju var midsommar och att han älskar mig. Jag minns att jag inte blev arg. Men jag tror att jag var lättad över att min ring fortfarande befann sig på en obestämd plats.

I Barndomslandet firar man Midsommar på en festplats där det finns en gammal bygdegård med knarrande trägolv och ditlagde museiföremål i form av trasiga glasögon, en sliten bibel och diverse luffarslöjdsattiraljer. Bland annat.

Så dansar man runt midsommarstången medan en folkdräktskvinna med gäll röst sjunger Små Grodorna med

mer engagemang än talang. Hon ackompanjeras av en dragspelsman med matchande klädsel och ljudanläggningen som liksom kvider sig genom showen har varit med alldeles för länge. Och jag älskar det.

Det var Midsommar och det var Roslagen. Jag visste att jag skulle vinna. Redan innan. Finfina Storvinsten önsketänkte jag. Fem spänn för ett rikare liv kändes billigt.

Och visst vann jag.

Mannen har tagit på sig ringen igen. För att han vill någonting.

Med mig. Säger han. För att han vill visa, att han vill någonting med mig. Säger han.

Tillit tar tid att bygga upp. Det går snabbare att rasera den.